Bästa sättet att inte dö är att LEVA!

Min älskade fru lever inte i den här världen längre

2010-04-21T20:31:00.002+02:00

Hon finns däremot alltid hos oss i både tankar och hjärta och jag är säker på att hon vakar över oss. Min Lilla H lärde oss mycket om livet. Vid den sista muntliga kontakten vi hade sa hon - Var glad, var glad med ett kort tryck i min hand.

Det säger mycket om min älskade fru - in i det sista var hon full av liv och livsglädje.

Lilla H lyckades till och med att vänta in alla nära och kära innan hon tog sitt sista andetag. Vi var alla på plats och det var ett mycket värdigt och fint avslut.

Tiden nu kommer att bli tuff men vi har lärt av en mästare - att njuta av allt bra i livet!

Jag vill tacka er alla för allt stöd ni gav Lilla H och även min familj och övriga nära och kära. Det har uppskattats mycket! Njut av vardagen och livet - det är vad min älskade fru önskat.

Härmed avslutas Lilla H:s blogg med orden - Lev Livet här och nu!

Idag har jag ork att...

2010-04-10T15:17:00.004+02:00

skriva lite är i min egen blogg
surfa runt /lite läsa på era bloggar

Men innan dess har jag tagit en tre, fyra tupplurar. Blir TOKIG på synvillorna! Det senaste är schackbrädor, placerade mitt över synfältet. Det är väldigt effektivt - jag kan absolut inte se någonting ALLS. Jo, sudd, kan jag se. Och oskärpan. Det är jättefrustrerande, för jag vet inte om det är mej det är fel på, eller synen. I kväll kommer Världens bästa Pia & Janne, och i morogon kommer Underbara H & M; så det är inte så synd om mig.

Ha nu en härlig lördag, så hörs vi i morgon! Största kramen!

Härliga dagar!

2010-04-06T19:36:00.003+02:00

Trots att vädret har bråkat & trilskats - det SNÖADE i helgen!?! - har jag med hjälp av den ljuva musiken från killarnas andetag sovit bättre än på längre under påskhelgen. Trots att det var helg. Och trots alla de bitterljuva tankar som envisades med att poppa upp sina fula, tjatiga huvuden då. Om och om igen..! Smärtan byter sakta men säkert ansikte, från en ovälkommen, tillfällig besökare till en regelbunden och enveten ständig följeslagare. Nu dessutom med elaka, vassa horn att stickas & jäklas med. Inget stick är det andra likt. Ingen smärta är heller de den andre lik. På så sätt kan smärtan även komma komma åt mitt intellekt och skartta mig i ansiktet. "Beskriv din smärta" Eh... Den är överallt och ingenstans och precis där och på det sätt jag inte förväntat mig.

Men idag har jag i alla fall haft lika många som finaa besökare, vilket har lyckats banka ner smärtan ganska bra! Fina kusinbarnen Y & H var här med sin mamma Lilla P. Jag hoppas de kommer tillbaka

Sedan kom fina, kärleksfulla, Ac som satt kvar hos mig medan jag somnade. Tack! Det betydde jättemycket att få somna med någon vakandes brevid sig! SIst kom Älskade M och under hela dagen har telefononen ringt. Kort kommer med posten varje dag - OCH TIO KOR - EN MILIJON för all den kärlek ni sänder! Jag är så galet tacksam och det vet ni ju att det inte händer så ofta precis.

Nu inser jag att detta inläägg har tafit mig nästan 2 timmar att skriva efter som jag somsnar hela tiden, det tyccker jag betyder att jag jag ska gå och sova nu, vad tycker du..?

En stor, kram till dig som ger mig ork & Lust att gå upp imorgon när smärtan river & sliter i mig! Sov så gott, fina du & en stor puss på det!

Glad påsk!

2010-04-02T19:57:00.002+02:00

Och jag fortsätter att ha det riktigt gott, trötthet & smärta håller sig på mattan med sprutor & tabletter. Idag har min fina Pappa varit här (fika) , följt av Världens Bästa Familjen L (supergod påsklax!) och i morgon kommer mina fina, omtänksamma Svärisar. Ja, och och så Påskharen om man har varit snäll, förstås!

För min del hoppas jag på JANSSONS! (Och helst god sill & lax) Håll tummarna för mig! Annars fortsätter verkligen livet att le mot mig! Och ÄNTLIGEN har jag träffat de där människorna som jag TRODDE skulle jobba i cancervården! Det är visst här på Ersta de jobbar, nästan allihop. Några av dem finns utspridda längs vägen - det vet jag. Latifa, Emma, Hanna, Ali, Kajsa & Emma (igen) Underbara, otänksamma, empatiska människor - TACK!

Återigen kan jag inte ladda över några egna bilder, det känns så trist när det är så vackert, så jag lånar några av Stockholms Stad och någon Blogg. Hoppas det är okej - det är ju bara för att de är så bra! Det blir inget vidare, eftersom jag är trött och datorn bråkar, men så här vackert är det!

STÖRSTA KRAMEN PÅ DIG NU MIN VACKRASTE VÄN! JAG ÄR GALET TRÖTT OCH LÄNGTAR MIG PRICKIG EFTER ATT FÅ GÅ OCH SOVA! GOD NATT & GLAD PÅSK!

TOPPENDAG!

2010-04-01T20:11:00.002+02:00

Fortfarande på Ersta, fortfarande utan täckning, ska lägga in bilder när jag hinner. Tiden rusar i väg! Jag har goda vänner som hälsar på (varav en väntar på mig nu, så det här måste tyvärr bli kort!)

Idag har jag varit i söderhallarna mest hela dagen - och det ar verkligen inte igår jag kunde det! Lösningen heter förstås RULLSTOL! Vilken lycka tt kunna ta sig var man vill, när man vill! Det enda som behövs är två hjälpsamma händer och det har jag ju så gott om! Och jag sover som en gris på nätterna för äntligen fungerar smärtlindriningen. En eller två gånger per natt behöver jag fylla på smärtlindringen så sover jag sen. Och Imorgon ska vi börja fira påsk! Helt fantastiskt! Syster Yster & jag tog en kvällspromenad, där vi fick stanna & lyckligt konstatera att det är APRIL och jag LEVER FORTFARANDE och får fira PÅSK!

Världens största puss & kram till dig, nu ska jag smyga & ta en jordgubbe som jag fick av världens finaste Pia igår! Men bara en, det kan ju vara fler som vill ha!

Ska försöka hinna skriva imorgon igen, fast jag har väldigt fullt upp med att leva, leva & LEVA!

Det gick åt pipsvängen

2010-03-28T18:35:00.002+02:00

för att fortsätta tala Astrid Lindgrenska. Jag var hemma i ungefär 20 timmar, innan vi gav upp och ringde Radiumhemmet. Då hade talsvårigheterna kommit tillbaka och älskade sonen L fick med darrig röst ropa på Pappa att han skulle komma eftersom mammas mun hade låst sig i ett konstigt, plutande läge och det inte kom några riktiga ord därifrån, utan mest framklämda snarkande ljud. Vi (Älskade M) ringde Radiumhemmet och vi togs emot med öppna armar. Killarna placerades hos Världens Bästa Familjen L, där de bjöds på Bowlingmatch och restaurarangmiddag, samt en massa glada skratt så klart! Själv fick jag krypa ner i min fortfarande bäddade säng, H Ä R L I G T ! Jag kände mig ganska orolig och ansvarig onkologjour instämmer, det lutar åt en hjärnblödning eller en akut försämring av mina hjärnmetastaser, så en akut CT av min hjärna beställdes omedelbart. Alltså for jag och min bäddade säng iväg till Neuro efter bara någon timme (sedan tog det en herrans massa tid medan de stack och stack i mina ostickbara kärl). När jag äntligen var klar och röntgenläkaren hade godkänt bilderna åkte jag upp igen och somnade ganska omgående i min härliga säng. Verkligen mitt-i-natten blev jag väckt av ansvarig onkologjour som berättar att det inte var något akut. ??? VA? Hur menar du nu? Jo, efter 117 språkförbistringar förstår jag att det inte finns något på de nya bilderna jämfört med dem från 8e februari i år! Metastaserna har alltså varken växt eller spridit sig sedan dess! HURRA! Nej, inte hurra, säger läkaren. Är det en hjärnblödning, frågar jag, neeeejdå, inga tecken på det, säger onkjouren. ?!?!?! Det är inget akut men, du har metastaser i hjärnan upprepar läkaren. Ja, så vi ser lite olika på saken. Jag är överlycklig över att de står stilla! ÖVERLYCKLIG!!! Läkaren tycker att inte att hjärnmetastaser är något att jubla över.

För att summera: Jag ligger kvar på Radiumhemmet, fortfarande med galet jobbig värk i bröstkorg, axlar & bäcken. Jag ska operera in en ny port & ta ut den gamla, förhoppningsvis i slutet/mitten av veckan. Jag hoppas att jag får vara kvar här så länge. Jag är ganska rädd för att åka hem faktiskt. Jag hade väldigt ont hemma, tyvärr.

God natt fina du!

Ja! Jo, jag lovar...

2010-03-25T18:19:00.002+01:00

Jag mår bättre! Det är sant! Senast i måndags trodde jag- helt ärligt och extremt skrämmande & sorgligt- att jag skulle dö... Innan veckan var slut. På allvar. Men nu är jag på rätt köl igen. Jag kommer bli starkare, friskare & piggare. Jag ska. Ska. SKA. Bara för att jag ska. Och har fina dig att dela det underbara livet med. För livet är UNDERBART! Härligt! Och i morgon, får jag åka hem på permission! Gissa hur härligt det ska bli att få se sin eget hus! Sin egen dörr! Min egen säng får jag dessvärre inte se, eftersom ASIH har bytt ut den. Så jag har en egen high-techracersäng hemma, med massor av roliga knappar, åka uuuuuuupp! Och neeeeeeeer! det är jättekul att åka upp & ner, och ner& upp. Och när man har ont är det praktiskt och bra att kunna ställa in ryggstödet bra, bättre, bäst! Och för att kunna göra det är det jättebra att kunna ställa in fotändan på sängen (det låter helt meningslöst, men gör jättestorskillnad- jag lovar!)

Hur går det för dig i ditt "älska-mer" löfte? Har du hittat någon ny Älsklingsdoft? Kanske i nacken på ditt Hjärta? Någon ny Älsklingskänsla? Kanske någons mjuka kind? Eller mjuka hand? En ny Älsklingssmak? En av de godaste frukostarna jag bjudits på, var en vingligt skuren skiva bröd med ett tjockt lager smör och sedan strösocker! Den var "lagad" med kärlek, den!

Ja, så vackert tyckte vi då på 80-talet, när det begav sig! Kärlek till er er alla!

Sent, sent ska jag berätta

2010-03-21T21:59:00.002+01:00

att jag har haft det så bra idag! Med hjälp av en det ena, en det andra verktyget har smärtan hållt sg på mattan. Hip, hip, horray! Så, god natt på dig du vackra! Extra god natt till min underbart vackra bror.

Nu sover jag nästan sittande!

Tillbaka på Radiumhememmet

2010-03-19T07:46:00.003+01:00

Och här är tyvärr uppkopplingen segare än havregrynsgröten från i förrigår.

Men jag är pigg! Eget, fint rum med dusch & toa, den underbara personalen, bättre utsikt än förra rundan & bäst av allt: tempurmadrass i sängen!

Igår var Världens bästa Pia & Världens bästa Janne här, tillsammans med Finaste Svärisarna & Alf. Så nu har jag orkidéer & tulpaner, talböcker, mysljus, fika i långa rader... Samt handduk, nattlinne & stödkrage, så jag kan sitta skönt i sängen och läsa eller titta på tv.

Jag kan gå igen nu, nästan som vanligt och jag har insett att det snart är påsk!

Måste dirigera påskpynt från sjukhussäng! Tur att jag är så bra på att dirigera (eller kommendera, bara välj...)

Jag önskar dig en härligt, ljuvligt vårlig dag! För även om det blåser lite kyligt, och det faller ännu lite fler flingor än vi önskat: så är det snart slutet på mars! Och underverk sker hela tiden! För min del - jag vaknade i morse & jag är här! Solen kanske inte strålar, men det kan jag så gärna göra i stället!

Ha nu den allra finaste fredagen! Le mot alla du möter! Tacka den som håller upp dörren för dig! Och du... Se dig själv i spegeln ordentligt. För där ser du en av de finaste människorna jag känner! Puss & Kram!

Vågar jag?

2010-03-16T13:16:00.003+01:00

Det verkar faktiskt som om det går framåt. På riktigt. Massor av nya spännande smärtlindringsprodukter har uppenbarat sig här och jag sover nu dryga 6 timmar i sträck per natt. Det gör rena underverket med en trött Liten H kropp. Dessutom rasar det in så mycket vackra blommor så jag har en helt egen vår i mitt rum. Tillsammans med den ljuvligt doftande krämen från min Bror är det bara att blunda och njuta.

Idag har jag orkat/kunnat gå från rum till rum, utan att få oöverkomliga bakslag. Ja, ja tror jag törs tro på att tröttstegen är utbytta mot framsteg. Jag tror! Jag blir starkare! Jag kan! Jag ska!

Nu önskar jag dig en härlig eftermiddag med årets första doft av solvarm barnhud, årets första ljud av flyttfåglar & årets första värmande, ljuvliga solstrålar i kombination med den ljuvliga synen av årets första vårblommor! Pussa någon! Le mot någon! Krama någon!

EN HJÄLPSAM HAND

2010-03-15T10:40:00.002+01:00

Alf, som är en släkting och god vän till mig & min familj, vill precis som Pia B kunna hjälpa till i den ohjälpbara situation jag och min familj befinner mig. Han har hittat en kompletterande väg till Pia B. Jag vill understryka att ingen av dessa insamlingar har startats av mig, utan av våra snälla, kärleksfulla närstående.

Hur som helst: klicka här för att komma till Alfs sida

och här för att komma till Pia B.

Och som alltid: Kärlek till er för allt ert underbara stöd! För alla vackra ord, för alla berättelser om hur era liv har blivit rikare! Det gör ALL SKILLNAD I VÄRLDEN ska ni veta!

Idag kanske jag ska flyttas, för rent kirurgiskt är jag färdigbehandlad. Så nu måste vi bara hitta någonstans där jag passar in, multisjuk som jag är...

Just nu vill jag leva!

2010-03-14T12:46:00.002+01:00

Jag har sovit riktigt gott för första gången på säkert tre månader. Min nya smärtlindrings-nässprej kanske faktiskt funkar! Hur som helst sov jag med bara två avbrott för påfyllning - ända till klockan 8.30! Sedan har jag kunnat gå utan stöd och det ger en underbar känsla av oberoende, ska ni veta! Och det var ju sån tur att det var just idag, för idag kommer Underbara H & M och hälsar på, och då vet jag ju att jag blir piggare. bara av att träffa dem! Så det här blir en braaaaaaaa dag.

min bror

2010-03-13T07:13:00.003+01:00

igår kom min bror & min far på besök. brorsan undrade vad jag önskade mig och det blev ju en lustig lista

en kräm som luktar gott
en mjuk nalle att hålla i vid alla stick, (eftersom jag har blodproppar i högerarm, förrutom i höger lunga & i själva porta-a-cathen har de ju väldigt begränsade ställen att välja på, så jag har nu/har haft infarter i båda fötterna, i halsen, i vänster armveck och på 118 andra ställen på vänster handrygg/arm.)

stucken till prickighet!

en bok som inte verkar kräva mer än att man kan läsa
äppelmunkar

Min bror kan leverera han! Sköterskorna liksom stannade till när de kom in i mitt rum och snusade i luften... -Men vad är det som luktar så gott? Och Nallen tog mig igenom ytterligare en vända stick som krävde att en sköterska från anastesin kom upp.

(Det enda han inte hittade var äppelmunkar men det löste han så fint, så fint med Ben & Jerrys i stället.)

jag kan själv!

2010-03-11T09:47:00.004+01:00

ibland rinner fnittret över. som här.

efter frukost skulle jag gå till badrummet hade jag bestämt. tyvärr kände kroppen något annat och vek sig dubbel som en fällkniv när jag ställde mig upp (men jag ställde mig upp! va?! det trodde ni inte?) att fälla ut den fällkniven var ingen hit, kan jag säga och mina kinder fylldes av heta, arga tårar medan jag bestämde mig. och bestämde mig. och bestämde mig. och så- gick det! jag stapplade mig sedan fram till badrummet där jag gjorde det jag skulle (Efter att ha spritat toastolen, spolknappen & toapappershållaren. jag är den jag är, liksom. måste ha bacilluring-fritt!)

sedan gick jag tillbaka till mitt rum. SJÄLV! borstade tänderna, bytte kläder & satte på deo. SJÄLV! nu har jag suttit här, tittat på tv, svarat på mail & pratat med folk. suttit. på en stol. inte i sängen. jag kan själv!

det är inte lätt att vara min sköterska, tror jag. jag gråter så tårarna sprutar men KAN SJÄLV! vill inte ha hjälp, vill inte bli stöttad, styrd, lyft. jag vill KUNNA SJÄLV! den segern är så ljuvlig, den när jag har övervunnit gnällkroppens pip om smärta och ynkel-kynkel. då KAN JAG SJÄLV på riktigt!

så, nu skulle ni se mig! ett brett, nöjt leende i ett blekt, kortisonsvullet ansikte. en kropp, grovt spolformad med en hamster under skjortan. kroppen vill dessutom hela tiden fälla ihop sig, så det är en evig kamp oss emellan. nu är det dags att fatta beslutet, leda, styra, kontrollera. nu är jag trött. nu bestämmer jag mig för att gå och vila. så det så! här är det jag som bestämmer!

Syster Yster, Medelhav & paraplydrink *me like*

Puss & kram till dig!

korta inlägg

2010-03-10T09:45:00.003+01:00

numera har jag någon annans kropp, huvudet vet så väl vad vi ska göra, kroppen & jag, tex sätta oss upp. men kroppen kan inte. har inte orken. än, men jag är på g. det är jag. vi pratar om att flytta mig. det betyder att jag inte längre är ett akut fall - halleluja - du är i alla fall underbar! jag hämtar såååååååå mycket kraft och styrka från alla dina underbara kommentarer, dina fantastiska mess & mail, dina vackra kort, blommor och INSAMLINGEN! Du räddar massor av liv! Jag är ödmjukt tacksam inför allt detta kärleksfulla hopp som sköljer över mig! Jag dyker djupt ner i marinaden & stannar där tills jag är påfylld. Då sänder jag vidare.

Tyvärr orkar jag inte skriva så mycket som jag önskat. De krafter jag har går åt till att ÄLSKA mina ljuvliga killar, och alla er andra! Det är det vackraste!

Envis, mer envis, Lilla H

2010-03-08T18:10:00.002+01:00

Idag har Älskade M & jag tagit en promenad runt SÖS med mig i rullstol - så himla skönt att få kopplas fri från alla slangar, dränage, syregas & dropp av alla de tusen sorter jag har dragit nytta! Så galet, tokigt, underbart skönt!

Tack för i dag! Tack, tack, tack!

I morgon är det en ny dag & i bästa fall följer utvecklingen sitt mönster,dvs då börjar det likna framsteg, i stället för för tröttsteg!

Jag hoppas & håller tummarna för att detta inte gäller dig, min vackra,friska vän...
vi hörs i morgon ~ ett mess, ett mejl, ett samtal, kanske..?

Min största, varma kram till dig!

Jag mår riktigt bra & Pia rockar

2010-03-05T14:45:00.007+01:00

Jag är kvar på SÖS med min nya stomipåse på magen. Det svänger så fort här och jag är alldeles för trött så någon egentlig beskrivning blir det inte idag. Men jag har promenerat idag också! Jajemän! Med en Norsk Sjukgymnast, men jag behövde inget stöd! Jag kunde fortfarande gå. Nu ska vi strax byta förband och det tycker jag är läbbigt, men jämfört med allt annat så...Min Pappa har varit här en kort stund, jag mår ganska bra, men behöver ju redan antibiotika intravenöst så andra besökare får nog vänta lite, helt enkelt. Jag önskar att jag orkade berätta om alla de små framsteg jag faktiskt gör, men dessa framsteg gör mig trött också. TRÖTTSTEG kanske? Men NI! Ni drar iväg Pias insamling i racerfart! Heja Pia! Heja er! Heja livet!Dessa pengar kan stoppas rakt in i det projekt som behöver dem just nu, just här Det svindlar i tanken över hur många liv en krona kan rädda...

Ska vi bestämma oss för att njuta av tröttheten? Vi har jobbat på så bra, så nu behöver vi vila. Vi är värda det! Fredagsmys i sängen hos dig också kanske?! (Och jag dömer ingen - vem, vad och hur du vill fylla ditt mys, det bestämmer bara du!) Det enda kravet är att det ska vara positivt!

Mindre än 6 månader sedan...? Känns konstigt! Men den dominerande känslan denna kväll är änddå...GLÄDJE! Jag känner mig glad & stark & ser fram emot att få komma hem igen! Fast jag vet ju att det beror på att du är hos mig. Du är snäll och omtänksam. Stöttande & kärleksfull. Du delar med dig med växande magar, beslut om magar att få börja växa. Du stöttar, agerar tränare & ser till att fler barn får uppleva känslan av att vara UNIK, UTVALD, SPECIELL & ÄLSKAD.
DU är fantastisk! Jag är stolt över att vara din vän!

Nu är jag dessutom trött, så god natt min vackra vän. Sov sött eller så gott det går!

HJÄLP!!!

2010-03-02T10:10:00.003+01:00

"I min frustration och ilska över denna hemska sjukdom som drar fram har jag startat en insamling för Lilla H - pengarna går till cancerforskningen! Hjälp till med några kronor så att vi en gång för all kan utplåna dessa monster!

Se sida:
http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=2239 "

Hälsningar från Pia B

En av mina fina vänner, som dessutom är mycket driftig, organisatorisk & duktig på att få saker att hända har skapat ett sätt för alla er som skriver att ni vill göra något för mig & min familj, hjälpa till men inte vet hur. Klicka på länken ovan och följ instruktionerna, bättre hjälp än så kan jag inte få! Mer kärlek än så kan du inte ge! Tack Pia! Tack alla andra underbara vänner! Ni rockar!

Här är jag!

2010-03-01T19:43:00.003+01:00

Idag fick jag min laptop till mig, den är efterlängtad! Nu återstår det att se om den kan hålla mig vaken också? Så att jag kan läsa & skriva. Vi får väl se hur det går... Just nu sover jag större delen av dygnet. Att jag är vaken just nu är på ren vilja kan jag säga! Plötsligt kan jag knappt gå eller stå. Det krävs rullstol, rullator eller toastol för att flytta mig.

Jag hänger inte med mentalt, jag gick och la mig i onsdags, visserligen trött efter en fullspäckad dag. Men ändå?! Därefter blev det ambulanstransport och sådan smärta som orden inte har uppfunnits för. Det var absolut en stund som fick mig än mer ödmjuk inför det väntande slutet!

Jag ligger kvar här på SÖS. I morgon kanske jag flyttas till Radiumhemmet, det skulle sitta fint för hur gulliga de än är här har de ingen koll på cancer, utan på tarmkirugi. Och det var ju inte riktigt inom den sektorn jag behöver hjälp, även om det var väldigt nära. Faktiskt.

Som sagt. Jag ligger på SÖS med tumörutlöst tarmvred. Jag har ont. Jätteont. Galet ont. Dessutom har mina synvillor levt rövare de senaste dagarna. Annars sover jag mest. Nu ska jag försöka läsa ikapp allt gulligt ni har skrivit! Tack Sofie för hjälpen & tack alla ni för era vackra ord! Glöm inte att kärlek är det enda viktiga!

Ny dag, nya besked

2010-02-24T16:43:00.003+01:00

och tyvärr fortsätter trenden. De senaste CTna har alltså visat växande metastaser i hela hjärnan, två på levern, en på binjuren, en vid diafragman, två på utsidan av tjocktarmen, en i huden. Efter utprovningen av masken för strålning igår, fick jag ett samtal i morse. Det blir ingen strålning. Det är ingen idé, det kommer inte ge någon fördel alls. Vi går direkt på den nya cytostatikan istället. Fast, det var ju egentligen ingen nyhet utan mer en återgång till vad läkarna sa efter förra strålningsvändan. Så, tänk om, tänk tillbaka, ladda om.

Men det kan inte hjälpas att det känns lite trögt och uppenbart som om det hela går åt fel håll nu. Å andra sidan var jag helt galet slut igår efter utprovningen av mask + en minimal tripp till bokaffären igår. Och om jag ska använda en hel vecka av mitt dyrbart korta liv till att må så dåligt, då vill jag verkligen att det gör nytta! Annars kan jag ju träffa dig, äta god mat, kramas & hinna skaffa fler glada minnen under tiden. Så, i slutändan blev det nog på bästa sätt i alla fall. Jag vet ju att min liv snart är slut, jag vill inte snubbla på mållinjen nu och bara hetsa tid, jag vill LEVA livet, ha kvalité på tiden. Till vilken nytta vinner jag ännu en vecka, om jag inte är vid medvetande? Nu hoppas jag på att uppnå det bästa möjliga. Tid vid medvetande. Tid för killarna & Älskade M. Tid för dig, och tid för mig.

Tack för alla tips på roliga sajter, klipp på You tube, böcker! Supertack för ÄNNU mer choklad, blommor & gulliga kort! (För er som frågar hur man når mig, finns det en mailadress högst upp till vänster.) Jag älskar att skratta och mår mycket bättre efter 15 goda skratt! Sen klarar jag att ta i tag med en massa tråkiga, byråkratiska saker. Försäkringar. Autogiron. Prenumerationer. Medlemskap. Det tar på krafterna bland, men å andra sidan har jag en magisk mening som tystar allt, men den kostar för mycket att använda, så den sparar jag tills den verkligen behövs. Meningen? "Jag har hjärnmetastaser och kommer vara död då."

Idag har varit en bra dag och då brukar kvällarna bli ännu bättre, så den ser vi fram emot! Min fina Bror är fortfarande här, och idag även min Pappa! De är i skolan nu och ser E uppträda med en "buspojkeshow" (?!). Sedan ska vi äta middag tillsammans. Underbara, vardagliga saker! Tänk att få se hur den kärleksfulla storebrodern framhäver sin smått generade, men mycket belåtna lillebror! Få höra dem gnola något tillsammans... Känna doften av deras ljuvliga syskonkärlek, när de småkivas om flingsaltet. Mitt liv är underbart, för de som utgör mitt liv är underbara. Så enkelt är det! Läkarna undrar varför jag inte behöver sömntabletter. De undrar varför jag sover gott, bara jag inte har ont. Det är enkelt - jag ångrar inget! Jag sover på gott samvete, marinerad i kärlek, det är en mjuk kudde. Jag är lycklig. Lycka är ett skönt täcke!

Det här var jag. För bara 5 månader sen.

Fler nyheter

2010-02-23T17:28:00.002+01:00

tyvärr lika muntra som de jag vidarebefodrade igår. Nu ligger jag bara och väntar på en bättre dag.

Kärlek, styrka & skratt!

Svart på vitt

2010-02-22T18:41:00.003+01:00

Senaste hjärnCT visade att hjärnmetastaserna växer och sprider sig, istället för att krympa & dö som förhoppningen var. De visade att det var dags för Älskade M att söka om närståendepenning. De visade att än så länge följer mina metastaser statistiken. De gav inte mycket utrymme för hopp, utöver de 100 dagarna som närståendepenningen täcker.

Jag har den senaste veckan fått ringa, skriva och maila dem jag älskar. Bokat träffar med glada, härliga, kärleksfulla människor. Dig! Du som gett mig så mycket genom denna resa. Som en deja vu av januari 2009 har samtal inletts med vardagliga klichéer och avslutats i tårar. Ledsna tårar. Arga tårar. Förnekande tårar. Förtvivlade tårar. Kärleksfulla tårar. Delade tårar.

Återigen har hoppet plockats upp från golvet, skrynkligt, trampat på & solkat i kanten. Vi har blåst på det, försiktigt strukit det, fingranskat det. Hoppet duger än!

Vingligt och skakigt börjar mina dagar hitta tillbaka till någon form av rutiner. Jag har ännu lite ondare, är ännu lite tröttare, har ännu lite fler problem med minnet. Men jag hör & ser, har inga problem med motorik, tal eller personlighet (mer än innan då *he he*)

Det är nu min envishet kommer hjälpa mig. Det är nu min positiva energi kommer visa vägen. Ge mig styrkan, hoppet & kraften att slå cancerns elaka, fula troll på fingrarna. Jag ger mig aldrig! ALDRIG! Jag ska kämpa till sista andetaget!

Och du, min fina, vackra vän - du har redan gett mig så mycket!
Bara idag har det kommit blommor i mängder, choklad, vackra ljus, goda & nyttiga drycker. För att bara nämna några. Jag har haft fyra olika besök & sugit i mig av deras starkt strålande energi! För det är ju så jag blir starkare - genom att ge, njuta, skratta & älska.

Nu är det dags för mig att samla mina trupper, lägga upp stridsplanen. För här ska kämpas! Kämpa! Kämpa! Kämpa! Vill du hjälpa mig? Sprid din kärlek! Ge av din kraft! Fördela din omsorg, kunskap & din roligaste historia. Ditt vackra leende, din sångröst eller den är speciella kunskapen som du har? Dela med dig!

Killarna har haft ännu en underbar dag. Bowling & skridskoåkning, följt av radiostyrda bilar, shopping & middag på Steakhouse. Livet är UNDERBART! Lev det! Njut det!

Förvägs-kalas för E, snart 10

2010-02-21T17:51:00.005+01:00

Jag vet inte om jag är här när E fyller 10 år om en dryg månad. Och om jag är här vet jag inte hur jag mår. Både E & jag tycker att det är jätteviktigt att fira hans födelsedag! Tillsammans med kuratorn bestämde vi att fira födelsedagen litegrann, med de allra närmaste och så naturligtvis igen sen på den "riktiga" dagen. Det blir många paket & mycket mums. Och en extra gång att samla de näraste & käraste! Extra härligt alltså.

Så idag har älskade, underbara E bjudit på glassbuffé efter eget huvud (bl.a. stracciatella, dulche de leche, hallonsorbet), och bl.a. fått på sin presentbuffé: röd Pumahoodie, bok, tuschpennor, studslera, helikoptarar, presentkort i sportaffär, minneskort, olika spel. Och så dessa. Urtidsdjur. Som ska födas upp. Blä. Dubbelblä. Äckelblä!

läs mer genom att klicka här

Men E är överlycklig! Och jag med! Den här födelsedagen fick jag vara med på, i alla fall

Ikväll önskar jag er minst en puss från en älskad, minst en underbar smak, minst en härlig doft. Försök samla i hop dem i en upplevelse och ge bort dem! I ett doftljus, en nytvättad bil? En vetelängd, blombukett? En badolja, hotellnatt? Motorolja, rena lakan? Inte vet jag hur det blir bra för just dig, men du kommer säkert på något!

Under tiden nynnar vi på Bamse och sänder styrka, hopp & kärlek till fina Anna, Tilda & Henrik.

Största kramen till dig! För du är så fin!

Hello North America!

2010-02-20T13:15:00.002+01:00

Thank you so much for beautiful flowers and words! I´m glad you´re all doing fine and wish it wasn´t so far between us. Thank you for all the positive energy, love & hope you send me! I am a strong believer in the power of love.

I´m sorry, though, that googles translation is the only way you can read my blog, but on the other hand, it tends to be rather funnie, and bring you lots of laghter!

Please go on love each other, but also the people that needs your love the most! Smile at a stranger! Thank the bussdriver for taking you where you need to go every day! Make that call that you been putting off for so long... Don´t forget to pause and wonder at life´s beauty! Listen to the childrens laughter, smell the frozen sky, feel how amazingly soft the kids cheeks are...

Collect all the happiness and then pass it on! Share it, give it to as many people as possible and it will grove and come back to you, bigger and more powerful.

All my love to you!

Just nu:

2010-02-19T17:07:00.003+01:00

Ja, som sagt igår blev ytterligare en dag och en kväll på akuten. Jag skulle på ett helt vanligt bokat besök på min onkologiska mottagning. Jag visste att min bästa doktor från avdelningen hade inte bara kollat, utan dubbelkollat och trippelkollat att CTsvaren från i tisdags skulle vara klara till dess. Jag hade dessutom själv stämt av med min ansvariga onkolog om detta på tisdagen. Jag behövde inte komma in till Radiumhemmet och prata om min väntande cytobehandling och strålningstiden var avstämd och klar. Enda anledningen till detta besök var att mina ansvariga läkare skulle se hur blodpropparna utvecklade sig.

I onsdagskväll svullnade jag på vänstersida av halsen och det började smärta där. Efter en hel del funderande bestämde Älskade M och jag att inte åka in om det inte blev värre, eftersom vi hade läkartiden väntande.

Döm om min förvåning när läkaren (naturligtvis en jag aldrig hade sett förut) började prata om min väntande cytobehandling. Jag svarade först, men sen avbröt jag och sa att vi redan hade avhandlat detta över telefonen, min onkolog och jag. Jaha, sa läkaren men det här är lappen jag fick med vad vi skulle prata om. På lappen stod allt vi pratat om i telefonen, ingen annat. Inte ett ord om CT eller blodproppar. Jag tappade verkligen allt där och då. Jag förklarade ett par vändor att vi skulle få svar, att vi hade blivit lovade svar att jag i princip var utskriven på prov i väntan på dessa svar. Men, nej, det stod ingenstans och det fanns inga svar att få. Jag grät. Det hjälpte inte. Jag visade min svullnad men eftersom denna läkare inte hade sett mig innan hade hon ju inget att jämföra med, så det hjälpte inte. Alls. Men hon var snäll och ville göra sitt bästa så efter att ha ringt runt till alla olika avdelningar som utför CT/DT ringde hon faktiskt P51 och bad min bästa doktor komma ner. Någonstans på vägen har det hängt upp sig IGEN! Någonstans försvann informationen. För mig slutade ändå den här delen lyckligt, eftersom bästa doktorn lätt kunde se att jag var svullen på ett nytt ställe. Så ytterligare ett nytt CT ordinerades och jag flyttades till akuten med extra smärtlindring.

Väl där när allt började lugna ner sig inser jag plötsligt att det kommer mat för nära 6000 kr hem till oss inom de närmaste 4 timmarna. Så Älskade M fick byta plats med Syster Yster. (Han hann!)

Summan av kardemumman? Propparna har inte byggt på sig sedan i tisdags. De har heller inte krymt. Jag fick åka hem - tack och lov - men det känns ändå inte helt stabilt att de inte krymper, varför får jag inte starkare Fragmin? Ingen vet, ingen kan svara. Ingen är ansvarig. Propparna låg heller inte bakom svullnaden på vänster sida, det var "bara" inflammationen som spridit sig. Däremot har de krupit ner i höger arm. Innan jag fick åka hem, frågade onkjouren vem som skulle ta över nu, till vem han skulle rapportera? Ja, det var den lilla frågan, som jag har frågat nu i det dryga år jag har varit cancerpatient på Radiumhemmets gynonkologiska mottagning.
Jag bad jouronken hugga någon och rapportera innan han gick av i morse. Han sa att han skulle försöka, lika förfärad som alla andra över vilken extremt dålig kontinuitet som råder där.

Och - under av alla under - idag har det hänt saker! Jag har fått en riktig kontaktsjuksköterska , hon har skrivit en lång lista om allt jag behöver nu i det här skedet; kortisonordination inför strålning, fortsatt SAMMARBETE OCH UPPFÖLJNING av propparna står högst upp. Men äntligen känns det som om någon på gynonken ser mig som en helhet, inte bara en gyncancerdiagnos. I morse försov jag mig och jag har fortsatt sova mig igenom dagen. Jag sover 2 timmar är vaken 1, sover 2. Det var jobbigt igår. Men nu laddar jag upp. Nu fyller jag på.

Så, kom igen nu, kärleksfulla du! Ladda dig med hopp, krama alla dina när & kära, skicka vidare så mycket bus, skoj & kärlek som bara är möjligt till den nära dig som behöver det. Tillsammans är vi starkare, tillsammans är vi vackrare, tillsammans är vi bättre!

Yippie! Hemma igen, slapp läggas in!

2010-02-18T22:19:00.002+01:00

Återkommer imorgon, jag har precis kommit hem från akuten. Propparna står still, varken växer eller krymper, så det får man väl vara nöjd med? Nu väntar sängen - min egen!

Det var säkerligen din fina kärlek du sände som gjorde att jag fick åka hem - varmaste tack!

Älskade, stora, fina L

2010-02-17T16:19:00.002+01:00

har varit hos frisören idag! Nu har han en snygg, kort frisyr istället för långa stripor. Supersnyggt! Och ännu en milstolpe passerade vi, det var nämligen första gången inte mamma klippte. Han blir verkligen större & vackrare för var dag som går.

Ikväll kommer Syster Yster & Maja. Det blir ceasarsallad, följt av mangokaka med mörk choklad & sedan buzzkväll. Jag längtar! Och jag är inte den enda...

All min kärlek till dig, du rara, vackra & omtänksamma! Vi ses igen i morgon.

Överaskningsfrukost

2010-02-16T15:38:00.002+01:00

Idag fyller världens bästa Svärfar 65 år!

Denne Svärfar har jag känt sedan jag var 16 år och vi har delat en stor av senare delen av min uppväxt.
Vi har åkt mycket båt - både stora & små - vi har skrattat många Midsomrar, ätit sömniga semesterlunchar på torsdagar & sena julaftonsvickningar.

E brukade likna sin Farfar vid Gubben Pettson när han var yngre,

"Han äj såttå en sån där klujig gubbe me egen Snickaboa", sa E om sin Farfar.
Under det senaste året har Svärfar varit oumbärlig - troget och kärleksfullt har han kört mig till och från diverse sjukhus, undersökningar och läkarbesök. Hämtat & lämnat. Burit & stöttat. Funnits där.

I morse ringde Älskade M & jag på med nybakta semlor & sång. Jag kan inte göra allt längre. Inte baka semlan själv. Inte hålla tonen. Men det behövdes inte, Svärfar blev glad ändå!

Är det någon som är värd ett härligt, bekymmerlöst pensionärsliv så är det han!

GRATTIS SVÄRFAR!

Fina du!

2010-02-15T11:59:00.003+01:00

Tack snälla, fina, rara vackra du för all uppvaktning på Alla Hjärtans dag! För att jag i min förvirring inte ska glömma någon gör jag så här, och hoppas på ingen nämnd, ingen glömd. Min dator & telefon svämmar över av vackra ord. Mitt hus är fyllt av blommor, choklad & nallar. Jag ÄLSKAR vackra ord, blommor, choklad & nallar! Jag älskar mitt liv! Jag älskar dig! Allra mest älskar jag mina killar. De ÄR ju mitt liv.

Jag har fått tag i min bror, som jag ju också älskar, och han väntas hem från Brasilien till helgen, och det var en makalöst fin Alla hjärtans dag present!

Killarna är i skolan idag. Vardagen knackar på, härligt nog. Även fast helgen har varit underbar! Vi har haft min fina pappa på besök, världens bästa svärisar har kommit med god mat och jag har varit pigg & glad... ända tills jag totalkrashade med grymma smärtor i går kväll och det var på håret att vi var tvungna att åka in igen. NÄR ska jag lära mig innebörden av ordet lagom? NÄR?! Ikväll kommer Syster Yster, så då kan jag öva! Under veckan är det ju mycket tid som går åt till medicinska trassel men jag vill väldigt gärna träffa dig också! Så fortsätt hör av dig, så svarar jag när jag kan och så kan vi boka något. Ring! Mejla, messa. Stör mig! Om jag sover stänger jag av telefonen.

Varmaste kramen och all min kärlek till fina dig!

Glad Alla hjärtans dag!

2010-02-14T12:17:00.003+01:00

Kom i håg: hopp, kärlek & en massa bus!

Lite huvudvärk idag

2010-02-13T15:07:00.002+01:00

men fortfarande okej att vara hemma efter kontakt med avdelningen. Ljuvliga hemmet, som sagt, där orken verkar räcka till helt andra saker än på sjukhuset. Hemma kan jag gå i trappor, på sjukhuset blev jag darrig & vinglig av att gå på toaletten. Å andra sidan orkade jag svara på alla samtal (nästan) på sjukhuset, nu är jag galet fokuserad på mina killar och varenda litet ljud som slipper ur deras pussmunnar. (Märkligt bara att så många av dessa ljud är kopplande till tv-spel?! När de har sin roliga mamma liggande på soffan?) Svara i telefonen känns ganska oviktigt (förlåt!) Förhoppningsvis jämnar det ut sig när jag varit hemma ett par dagar till.

Annars ägnar jag mycket tid åt att få lite ordning på tillvaron igen just nu - skriva listor, nya medicinlistor tex, återinföra killarnas kunskaper om hur man sorterar tvätt (märkligt hur snabbt de försvann?) kontrollera ekonomin nu när jag varit sjukskriven ett år. Den är lika solid och vattentät som ett durkslag just nu. Dags att kolla upp försäkringar och annat och se vad som kan täcka upp lite. Fastjag har hört att det är coolt att vara pank, hoppas jag slipper kolla om det stämmer.

Puss till fina dig på denna discolördag! Glitter & glamour & mello! Sätt på er era glittrigaste kläder, se era glittrigaste leenden & dansa era gladaste danser. Sprid budskapet Love, peace & understanding!

Fortfarande hemma

2010-02-12T18:26:00.002+01:00

Idag har jag varit in och fått sista strålningen, haft läkarsamtal och tider för nytt CT av propparna, provtagning, läkarbesök på gynonken och preliminär tid för första omgång av den nya cyton Caelyx. Jag är fortfarande bara hemma på permission och ska ha kontakt med sjukhuset varje dag nu under helgen, för att se om jag kan fortsätta stanna hemma. Men det känns lovande, det gör det!

Orken & dagarna räcker inte till mer än just detta:
Åka fram och tillbaka till sjukhus, träffa läkare, ta prover, behandlas

Sedan sooooooooooooooova.

Pys-pys hela kvällen med världens underbaraste killar!

Just nu längtar jag efter min Bror. Mycket! Kom hem!

Kärlek kommer i många olika former, färger, dofter & smaker.
Titta alltid efter kärleken i allt du stöter på!

Sprid alltid kärleken du bär på, till så många som möjligt, och till minst en ny varje dag!

Home sweet home

2010-02-11T21:16:00.002+01:00

Hemma på permission! Hemma = lycka!

Kärlek till fina dig! Hopp & styrka, och framförallt, en familj att hämta styrka i!

Nej, det ville sig inte

2010-02-10T18:13:00.003+01:00

Dagen började i smärtor, svullnader, blånader högt blodtryck, hög puls & darrningar. CT igår visade att blodpropparna tyvärr fortsätter växa på sig. Så idag blev det, efter mycket väntan, strålning och läkarsamtal. Jag får vara kvar tills propparna har stabiliserat sig. Jag ska nu ta två sprutor varje dag, där varje spruta är starkare än den enda sprutan jag tog förut.

Så här ser det ut när jag:

åker motorsäng (de kopplar en motor på min säng!), sen åker vi berg-och-dalbana till

väntrummet utanför

strålningen. Nu ska MagMonstret BORT!

Jag har inte så mycket att säga just nu, för mina killar är här och jag är så sugen på att få pussa dem, kittla dem under fötterna & höra hur deras dag har varit.

All you need is love!

Nya tag

2010-02-09T16:22:00.003+01:00

Läget är så här - i skrivande stund, för idag har det VERKLIGEN svängt! - propparna i porten ligger väldigt nära hjärtat och är därför inte helt lätta att handskas med. Därför har jag gjort ytterligare en CT idag. Innan koagulationsläkaren & onkologen har tittat på dem vet jag inte hur länge jag blir kvar. Ovanpå det fortsätter tyvärr mina synfenomen och jag fick även ett känselbortfall på högra sidan av kroppen idag. Jag har nu höjd kortisondos igen. För att underlätta den förlängda vistelsen här ordnade världens bästa sköterska Hanna & doktor Emma ett riktigt enkelrum åt mig! Blommor till dem! Choklad! Fanfarer! Mitt livsmod stiger fort nu i det nya egna rummet, med egen toalett! Egen! Bara min! Ren! Spolad! Ledig!

Uppkopplingen här på Radiumhemmet är lika pålitlig och stadig som den här dagen. Snabb, stark & stabil ena sekunden, helt borta nästa. Och helt utan förvarning. Så nu har jag försökt få iväg det här flera timmar. Så nu ger jag upp. Det blir inga bilder idag. Ingen pimpning. Pimp-free blog today.

Nu kommer snart världens finaste killar med sin söta faster. Älskade M & jag är helt slut efter den här känslomässiga berg och dalbanan till tisdag. Så nu ska vi bara NJUTA av varandra i lugn och ro. I morgon väntar ytterligare nya tag.

En härlig kväll önskar jag fina dig! Ta dig tid att uppskatta det härligt vanliga i din vardag! Ge det vanligaste en extra uppskattande puss. Vi hörs igen imorgon, förhoppningsvis hemifrån.

Ketchupeffekten

2010-02-08T11:50:00.002+01:00

Nu har jag ju väntat ganska många dagar på att få veta. Hur länge jag ska stanna, hur många strålningar som ska göras, hur länge jag ska vara uppkopplad på droppet, när det ska komma en ny rumskompis. Framförallt har jag väntat på att känna mig pigg! Och energisk! Som Lilla H! Och nu hände liksom allt på samma gång. Ketchupeffekten!

Jag blev av med droppet och ska istället ta dubbelt så starka sprutor som tidigare.
Jag fick veta att jag ska strålas 3 gånger, varav den första i dag. Sedan på onsdag & fredag och sen är jag klar.
Jag blev flyttad till ett fyrabäddsrum (Halleluja för mitt enkelrum hittills!)
Jag känner mig pigg & lite otålig och imorgon åker jag hem!

Burn Monster, burn!

2010-02-07T18:13:00.006+01:00

Idag har jag haft besök av mina fina killar och världens bästa Svärisar. Innan det sov jag i princip non stop. När de nu har åkt hemåt och lämnat mig laddad till tänderna med choklad, tulpaner, paprika, ingefära och kärlek tänker jag nog... somna om igen. Så kul är jag!

Välanvänd säng, min fina lilla dator, blommor & choklad.

Så här ser det ut hos mig i det rum jag har fått disponera ensam sedan tre dagar. Man kan ju fatta hur de tänker - det har varit fullt pådrag med pys-pys, discodans, fniss & familjekramar nästan hela tiden här inne. Då är det ju toppen att vi inte stör någon!

Droppmaskinen jag sitter ihop med sedan tre dagar.
Den är ovanligt snäll och piper nästan aldrig, även fast den får jobba dygnet runt.

Det senaste blodprovet visade att droppet behövde justeras upp igen, så snart väntar fler blodprover. Inför i morgon hoppas jag verkligen att vi kan dra igång strålningen som tänkt är, för MagMonstret är verkligen VIDRIGARE än någonsin nu. Man undrar om botten nästan är nådd? Kan någonting ever bli vidrigare än denna blå/röda köttbulleformade utstickande, kliande, värkande, molande böld? Innehållande ett helt spindelbo av död & elände redo att välla ut över min kropp. För Monstret KAN spricka! Och gör den det väller det fram en stinkande sörja har jag blivit informerad. Alltså: Kan någonting EVER bli vidrigare? Och ÅH vad skönt det skulle vara om vi kunde ligga steget före Monstret och stråla bort honom innan han hinner hugga sina slemmiga gifttänder ännu djupare i mig! Nä, nu ska Monstret brinna!

Burn, bitch burn!

En massa kämparvilja, pussar & drömmar om Toscana sänder jag er idag!
Och förstås det viktigaste av allt: Kärlek!

Pys-pys rockar!

2010-02-06T14:35:00.004+01:00

Det händer inte så mycket här. Droppet tickar på och enligt de regelbundna blodproverna verkar det som det gör det som är tänkt att det ska göra. Jag lär mig att säga till om smärtlindring. Bättre och bättre i alla fall. Blir spännande att se vad underhållningsdosen blir när jag åker hem. Fast mest slumrar jag. Den grekiska damen åkte hem igår, så det är mörkt & tyst här och jag kan inte riktigt hålla mig vaken.

Men Syster Yster har faktiskt varit här en stund, så jag har inte bara sovit. Vi drack kaffe och hon hade med sig något av det godaste jag vet; röd & gul paprika! När ingenting annat känns aptitretande kan man alltid lita på att jag gillar paprika, ingefära och ost. Knasigt? Jo, men jag är ju knasig!

Vi kör en favorit-i-repris senare ikväll. Lördagsmys! Det var hur lyckat som helst igår! Killarna delade på fåtöljen & Älskade M satt nära mig. Vi orkade typ 1/5 av allt mums, så vi får ge det en ny chans ikväll. Fredagsmys rockar! Eller, som vi brukar säga hemma hos oss: Pys-pys rockar! Varför begränsa sig, liksom?

Dagens extra tack:
Den som uppfann kombinationen dusch, rena kläder OCH rena sängkläder
Jag mår SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ MYCKET BÄTTRE idag än föra året på Melodifestivalens premiär
Den underbart snälla, generösa personalen på P51
Söta du, fina du & raraste du! Tyvärr orkar jag inte svara dig idag, men jag återkommer, jag lovar!

Fånga dagen och använd den! Upplev! Älska! Dela din känsla! Pussa en mjuk kind! Dra in doften av en älskad människas hår! Skratta tillsammans! Och du- ring det där samtalet...

Kärlek till dig!

Förbättrad utsikt

2010-02-05T14:10:00.003+01:00

Här ligger jag och drogslumrar, och in kommer fina Henrik, söta Annas man! Och titta vilken fin utsikt jag fick av dem!

Gladast av allt blev jag ändå av att Anna mår bättre och åker hem idag! Underbara nyheter som får tårarna att rinna igen. Tack för att du tog dig tid, Henrik! Det betydde jättemycket för mig! Nu ska jag sova den lycklige & drogades sömn tills mina killar dyker upp!

Tusen, tusen tack för all er omsorg, ni underbara, underbara människor!

Uppkopplad med all inclusive

2010-02-05T11:49:00.004+01:00

Japp. Kvar på sjukan. Fast i en droppställning minst över helgen. Men eftersom smärtan bara eskalerade efter senaste inlägget, tills jag inte ens kunde sitta still och andas utan smärta, är jag ändå rätt nöjd nu när beslutet är fattat. Så ont kan jag ju inte ha hemma. Då är det grymt mycket bättre att killarna kommer hit och har fredagsmys. Tillsammans med en uppkopplad mamma. En förhoppningsvis smärtfri, uppkopplad mamma. Kanske lite drogad, dock. Men, va fasen - morfin kanske är det nya rosévinet? Sjukhussängar är den nya inredningstrenden, hissbara, ställbara och dessutom med roomservice. All inlusive!

Nya tag!

Always, always look on the bright side of life!

Love ya´

Väntan

2010-02-05T09:28:00.004+01:00

Jag vaknade med mer ont än igår. Hela porten är svullen och smärtar. Överläkaren kom och tittade (före frukost!) och konstaterade att ja... jag är svullen. Förmodligen räcker inte Fragminsprutorna, utan jag behöver sättas in på Heparindropp. Då kan jag inte åka hem, vilket fick mig att bryta ihop och förvandlas till en liten, gråtande fläck i sängen inför Överläkare, SuperSnällaDoktorSara, AT-läkare och snälla sköterskan. De hämtade lugnande piller och klappade och lugnade, medan jag försökte ta mig samman. Nu har vi tagit fyra rör med blod och resultatet av dem ska vägas samman med CT-bilderna från igår kväll. Sedan kommer ett beslut. Själv känner jag mig rätt dimmig nu, milt sagt. Håll gärna en liten tumme för att det blir Fredagsmys hemma i soffan. Fast utan ont förstås. Lite kluvet är det ju allt. Hjärtat gråter bara heeeeeeeeeem! Heeeeeeeeeeeem! Medan hjärnan tillägger att jag vill ju gärna leva så länge det går och inte riskera något i onödan.

Jag återkommer... Puss & kram på dig!

Så här ser himlen ut. På Mallorca. Inte utanför Radiumhemmet.

Inlagd

2010-02-04T18:45:00.003+01:00

Ja, nu har jag fått min dator till mig. Den kom inte med i hastigheten igår. Tack för alla fina kommentarer - de gör mig så glad. Jag ligger på samma avdelning på Radiumhemmet som efter min första strålning då min hjärna toksvullnade. De är så gulliga här men det hindrar ju inte att jag hellre varit hemma. Den första CT visade alltså ett flertal proppar i höger lunga och misstanke om proppar vid port-a-cath´en. Inte konstigt att den har krånglat och gjort ont! Så nu i kväll har jag gjort ytterligare en CT för att säkerställa hur och var propparna sitter. Sedan kan läkarna bestämma vad vi gör av den informationen. Ny port på andra sidan? Picc-line? Vi får se. Jag har i alla fall sagt att jag INTE vill vara vaken vid den operationen!

Vi har även börjat på en statistisk bild av min smärta, komplett med staplar och allt. Jag är alldeles för dålig på att säga till ATT jag har ont och HUR ont jag har, och tar alldeles för lite smärtlindring. Nu hoppas de kunna visa det så jag tar till mig det *rodnar* Jag MÅSTE sluta tro att jag ska känna efter HUR ont jag har innan jag tar smärtlindring.

Det KÄNNS inte som lite medicin!

Vad mer? Jag har fönstersäng, minsann. Med utsikt. Mot en bakgård *he he*

Otrolig utsikt!

Jag hoppas åka hem imorgon om inte den nya CTn visar något extremalarmerande, förstås. För ni har väl räknat ut vid det här laget att det här är jätteovanligt och ganska konstigt? Att jag lyckas få en mängd blodproppar trots pågående behandling mot blodproppar. Ja, det är Lilla H i ett nötskal, aldrig vara som alla andra - och det är ju därför jag ska bli frisk också!

Ett lite förvirrat inlägg, jag ska faktiskt fylla på morfinet lite nu. Det börjar göra ganska mycket ont, och då har jag visst redan väntat för länge. Skrutt också! Jag hör av mig i morgon igen - förhoppningsvis hemifrån. All kärlek till söta dig! Kramar, styrka, mod & fniss i mängder till fina dig! Jag har en underbar grekisk dam som rumsgranne & nu ska jag blunda, lyssna till hennes familjs prat och drömma mig bort till härliga, soliga, kärleksfulla Grekland...

Ledsen idag

2010-02-03T13:31:00.003+01:00

Tidigt i morse anlände jag till SÖS för att under en timme dricka kontrastvätska inför en CT av buk, bäcken & lungor. Älskade M körde mig dit och under hela väntetiden gick min mobil varm. Det var många som undrade hur jag hade det, om jag ville ha sällskap eller bara berätta något roligt.

I varje litet väntrum finns två larmknappar man kan trycka på om man behöver hjälp av personalen. Tre väntrum bort låg en äldre man i sjukhussäng. Han ropade på hjälp med någon minuts mellanrum, och varje gång någon gick förbi hans säng. Han blev antingen ignorerad av de andra väntande eller avsnäst. Till sist reste jag mig för att visa honom knappen. Innan jag hann fram kom dock en sköterska ut och frågade om han ville ha hjälp, jag sa då att han bett om hjälp länge. Han talade osammanhängande och gjorde sig inte förstådd, så hon klappade honom och förklarade var han var och vad som skulle hända. Sedan tänkte hon gå medan han fortsatte ropa på hjälp. Jag ropade då från mitt väntrum att jag trodde han ville kissa. Jag hade ju lyssnat en stund, och det verkade som om han inte hade fått kissa den här morgonen. Sköterskan gick då tillbaka, lyfte på täcket och ropade till mig: det är ingen fara. Han har blöja!

Hon gick. Han fortsatte ropa. Och jag grät. Grät över det ovärdiga i att vara ensam och värnlös och oälskad och få sin inkontinens utropad och förkunnad. Sköterskan ville säkert väl, men var tog kärleken och omsorgen vägen?

Senare blev det min tur och min smärtande bröstkorg gjorde själva placeringen, platt på rygg, på röntgenbordet väldigt smärtsam. Så pass att tårarna bara flödade hur jag än försökte hålla dem tillbaka. Då avbröts allt och jag hade två väldigt empatiska sköterskors fulla uppmärksamhet och omsorg. De klappade mig, hämtade filtar och gjorde ALLT för att det skulle kännas bättre. Smärtan kvarstod. Det som hjälpte var just deras omsorg, deras genuina lyssnande, klappen på kinden. Den borttorkade tåren.

Efteråt fortsatte mobilen ringa och jag hade min underbara svärfar väntande för hemfärd. Jag har det så bra, som jag så ofta skriver är jag marinerad i kärlek. Men den lilla farbrorn då?

Smärtorna fortsätter dessvärre så idag ligger jag still på soffan och funderar lite för mycket. Vi måste hjälpas åt och ge varandra mer! Kärlek åt folket!

Uppdatering: nu ringde röntgenläkaren. Jag har flera proppar i lungan, det är därför jag har så ont. Nu måste jag till akuten. Håll tummarna för att jag inte behöver läggas in!

Nafsad i hälarna - aj!

2010-02-02T08:56:00.006+01:00

Jag hade så roligt i går! Det kändes så... rätt att träffa dessa människor, de som känner mig som den jag är, som jag har delat resor med, framgångar, motgångar, lösningar på svårigheter... och en eller annan sen natt - varav en hel del precis där vi var igår! Dessa underbara människor som har haft en stor inverkan på den person jag blivit, det jag brinner för och engagerar mig i. Vi har dansat på bord tills de har brakat, varit på skumma klubbar i Köpenhamn, vi har skrattat, gråtit, hoppats, provat idéer, diskuterat så hetsigt att andra backat undan, för att sekunden senare ta en fika & fnissa. Jag kunde inte ha önskat mig bättre kollegor eller roligare, mer utmanande och betydelsefullt jobb.

Och igår kändes allt nästan som vanligt. Vid 20 var det dags att åka hem och Jennie och jag pratade om hur lyckad kvällen varit. Sen frågar Jennie mig vilka läkarbesök jag har den här veckan och plötsligt kan jag inte prata! Tidigare under kvällen har jag känt av liknande symptom, en motsträvig tunga och en märkligt, snarkande andning. Men det har släppt snabbt och jag har förträngt det. Nu är det på riktigt. Jag sitter i bilen med en tunga som vägrar lyda. Jag tvingar den att formulera "imooon" men det ju fel dag så jag försöker rätta mig mig själv "oooona" men sen rinner rädslan och frustrationen över "aaaa..iiie..aaa-aa" Jennie frågar om hon ska köra in till kanten, men jag vill bara "eeeeem" efter ett par, tre minuter av snörvlande andning och panik i kubik släpper det och jag ringer Älskade M, som vanligt med en plan. Någon måste vara med killarna om vi måste åka in, och jag måste ha mediciner direkt.

Hemma ringer jag det akutnummer jag fått och - under av alla under - en trevlig sköterska svarar direkt, onkjouren ringer upp direkt och när hon säger att hon måste ringa sin bakjour (ni trodde väl aldrig att jag skulle vara ett lättbedömt fall?!) Jag förklarar att vi har barn hemma och behöver ordna barnvakter så det vore bra om det inte tog allt för lång tid eftersom det inte är så poppis att väcka folk mitt i natten. Då säger hon förvånad: Nej, jag återkommer inom max 10 minuter. Det lovar jag. Och det gjorde hon.

Efter att ha kollat min journal är diagnosen svullen hjärna IGEN orsakad av ärrvävnad. De tycker att jag har trappat ner på kortisonet för fort (suck!) så direkt skulle jag ta 16 tabletter och sedan dubbla min nertrappade dos och stanna där. Sedan dess har jag mått bra, pratat typ non stop men inte sovit så bra dock efter den dosen kortison kl 21.30, men det tar jag så gärna om jag får leva! Idag har jag pratat med min ansvariga onkolog. Hon instämde med gårkvällens onkologers diagnos. Strålning av MagMonstret ska bokas snarast, jag ska fortsätta med en högre dos kortison och inte oroa mig om det inte talsvårigheterna kommer tillbaka.

Så, igår nådde Monstret fram att nafsa, men något riktigt bett fick han inte och idag springer jag ifrån honom!

Still me, still here, still ahead of the Monster!

Dagens extra kärlek:
alla tjejerna från igår! Extra tack för supervackra eko-blommor!
Moster Ann m familj: ännu mer omsorg & fler vackra blommor!
Världens bästa familj L: för att vi kan ringa mitt i natten och säga att någon kanske måste sova här. Och sen ringa igen och säga att nä, det behövdes inte och bara mötas av kärlek & omsorg!

Och till fina du som läser det här och ger mig uppmuntrande kommentarer & hopp, styrka & kärlek. Igår behövde jag varenda uns när jag tvingade min tunga att prata, springa ifrån det fula Monstret. För han är inte välkommen här! Men det är du! Kärlek & pratbara munnar till er alla!

Laddad till tänderna

2010-02-01T13:39:00.003+01:00

Idag ska jag träffa mina tjejkompisar. För att orka det har jag sovit. Vaknat, ätit frukost. Proppat i mig piller. Pussat killarna. Somnat om. Sovit. Sovit. Sovit. Nu är L & E på väg till vår Italienska kvarterskrog för att köpa lunch. Som jag ska äta. Hungrig eller inte. Sen ska jag proppa i mig fler piller och sedan... ta-ta: sova lite mer. Sen ska jag duscha och sminka mina ögonfransar - de finns fortfarande! - och sen kommer världens snällaste Jennie och hämtar mig. Kanske sover jag lite i bilen på väg till stadsdelen där mitt hjärta bor, kanske blir jag uppspelt & pratar nonstop. Kul tänker jag ha hur som helst! Det har jag alltid i det sällskapet. Fast jag kommer sakna Nilla som är sjuk & Kickan som har bytt jobb. Löv jo!

Men jag har gjort nytta också: jag har installerat ett nytt virusskydd på Ls dator. Han var helt chockad när han såg allt som kröp omkring och snokade i hans egen dator. Jag också, faktiskt! Vad kommer alla dessa virus, trojanska hästar och spårsökande kakor ifrån? Han använder ju sin dator till att kolla låtar på youtube? Min egen dator hade inget. Noll. Helt ren.

Jag hoppas at du har lika fina kollegor som jag har, att du går till jobbet på morgonen med glädje & förväntan! För det tycker jag att du är värd! Annars är det aldrig försent att göra om sitt yrkesval och hitta rätt.

Kärlek till söta dig!

Ett steg före Monstret

2010-01-31T14:11:00.003+01:00

men han flåsar mig i nacken, den fulingen. Jag lyckades ha en toppenlördag, och jag ger mig inte med mindre idag, men plötsligt känns medicintiderna sjukligt viktiga att hålla. Aptiten blir sämre för varje dag eftersom Monstret klämmer på magsäcken. Men, jag har ju en del att ta av sedan min kortisonfestival under hösten, så det oroar mig inte särskilt. För äter gör jag, hungrig eller ej, så vet jag precis hur en lagom stor, balanserad måltid ser ut för mig. Och det äter jag. För jag ska vinna över Monstret och då krävs bränsle.

Idag har Älskade M tagit över ytterligare ett av "Mammas jobb". Han har klippt E. Jag satt brevid och kom inte med goda råd. Alls. Eller, okej, bara ett då. Eller två. E är jättefin nu, fast med en helt ny frisyr. Och det kanske var på tiden efter 9 år med samma?

Nu ska jag ta mitt "extramorfin" och sedan gå och lägga mig en stund. Imorgon hoppas jag så att få träffa Järngänget från mitt jobb. De bästa kollegorna ever. Vissa har jag inte träffat sedan jag gick på jullov 2008. Sen kom jag ju liksom aldrig tillbaka. Så det ska bli såååååå kul! Och aldrig passar väl den här bättre än då?

En stor dos hopp, styrka & kärlek till er alla. Den här dagen är bara idag. Ta vara på den! Ta vara på dem du älskar! Och ta vara på dig, fina du!

Ena foten framför den andra

2010-01-30T12:52:00.002+01:00

Det är så man går vidare. Gårdagen utvecklade sig riktigt bra, faktiskt. Jag låg i princip hela dagen men jag orkade sitta med och äta middag (kalvfilé - grymt gott!) och jag orkade Fredagsmyset och Let´s Dance. I morse låg jag steget före MördarMonstret och gjorde honom alldeles virrig, darrig, stirrig, utslagen med morfin! Ha! Nu vet jag hur jag ska ta honom, även fast han plötsligt ändrade reglerna. Gå upp, äta frukost & ta mediciner Extra Allt, tillbaka i säng INNAN smärtan slår till och sova mig igenom de värsta två timmarna. Sedan sakta vakna till doften av kaffe & rösterna jag älskar mest av allt. Nu känns läget under kontroll, även om det hugger till ibland.

Men det är ju inte konstigt att jag mår bättre när jag har er! Ni är helt galet underbara! Vilka ENORMA mängder med kärlek jag har fått av er! Tusen, tusen tack för alla fina ord, all styrka, mod, tillit, hopp & kärlek ni sänt!Och Reikkin fungerar uppenbarligen perfekt! Tack!

Dessutom har mina hjältar VÄRLDENS BÄSTA FAMILJEN L, FASTER & FARBROR, och min varmt älskade BROR bidragit med livsglädje rent konkret! Från djupet av mitt hjärta: tack snälla, snälla ni, ni anar inte vad det betyder!

Och nu har jag en helt ny dag att fylla med liv & lust, pussar från trutiga 9-årings munnar, det ljuva ljudet av 12-åringens gitarrspel och samtal om allt och ingenting med alla mina killar. Kanske kan jag dirigera L att baka en chokladpaj till efterrätt om jag är tillräckligt pigg. Annars räcker det bra med en söt puss!

Glöm inte att ge dig själv av din fina kärlek! Du är värdefull, speciell & unik... Bästa lördagen önskar jag oss alla, med en extra puss på toppen!

En risig morgon

2010-01-29T12:25:00.003+01:00

Idag började inte bra. Inte bra alls. Jag vaknade med smärtor. Gigantiska smärtor. Killarna fick inte bara göra sin egen frukost, utan även sin mammas. Som tur var hade L gjort sin matsäck redan igår. Efter att alla mediciner tagits på rätt tidpunkt skulle jag "bara" ta mig upp för trappan och lägga mig och vila. Jag grät och stapplade upp ett trappsteg, väntade en stund och sen ytterligare en vända, gråta- stappla osv tills jag äntligen var uppe. Men smärtorna var så illa att jag inte kunde ligga still, men röra sig gjorde också ont. Till slut somnade jag med tårvåta kinder, och när jag vaknade med ett smärthugg gav jag upp och ringde till älskade M och bara grät Kom hem! Vilket han förstås gjorde, eftersom han ju är världens bästa man. Under tiden bet smärtlindringen ÄNTLIGEN så när han kom hem kunde jag prata utan att snyfta och sitta upp.

Nu har världens finaste E kommit hem från skolan och gjort sin darriga mamma sällskap i soffan. Vi äter glass och mörk choklad och hans blotta närvaro är en minst lika bra smärtlindring som morfin. Hans hud är så mjuk, så len & liksom klappvänlig som sammet eller en solmogen persika.
Hans mun är alltid lite trutig, som om han väntar på en puss. Så hans mamma ger honom en. Eller två, eller femton. Tills han leende säger: Men maaaama! Då får han ett par till! Nu väntar vi på L som har varit på Wasamuséet. Jag tänker fylla på med mer morfin för så ont som jag hade i morse, det vill jag inte ha. Inte än. Nu kan det bara bli bättre! För nu har jag snart alla mina killar runt mig. Och dem vill jag njuta av. Så det så!

All kärlek till dig, min fina vän! Förlåt att jag inte har svarat på ditt mess/samtal/mejl idag, nu vet du varför. Vi hörs igen imorgon; piggare & gladare, eller hur?

Senaste nytt:

2010-01-28T14:59:00.002+01:00

Efter att ha pratat med läkaren på Radiumhemmet, har vi bestämt att vi avbryter Taxolbehandlingen eftersom den uppenbarligen inte har någon verkan. Jag fick även starkare morfin och illamåendemedicin utskrivet. Nu väntar en annan cytostatika och förmodligen strålning mot bråk-metastasen.

Jag känner mig i kontroll igen!

Det måste ha varit all kärlek, hopp & tillit som flyger i luften!

Trött

2010-01-28T12:18:00.004+01:00

Det är rackarns va trött jag är nu för tiden... Jag släpar mig upp och gör frukost - med killarnas hjälp! - sedan väntar jag in alla mediciner och så somnar jag som en sten i minst 2 timmar. Jag har bestämt mig för att det är biverkningar, biverkningar och biverkningar som gör mig så här trött. För något annat får det inte vara! Nej! Vägrar! Det räcker så bra med att jag med blotta ögat ser hur den enda lilla hudmetastasen jag har växer och frodas. Den har brett ut sig i alla tre dimensioner och är nu svart/blå och orsakar en massa obehag då den både trycker på magsäcken och ger illamående, samtidigt som den trycker UT, som om den ska spränga huden och trilla ut. Det vore ju i och för sig toppen om den gjorde det! Så! Borta!

Det fina i kråksången är att idag ringer det en läkare från Radiumhemmet. Och jag har ju ingen aning om vem det är, förstås. Jag skulle behöva berätta att jag har såpass mycket obehag av hudmetastasen (ni vet - den som ingen har bett att få se, den som omöjligt kunde vara en metastas, för så sprider sig inte äggstockscancer?). Men att berätta saker över telefon är knepigt, när man inte kan avläsa kroppsspråk & mimik. Är det en mindre bra läkare kan jag lätt hamna i "gnällfacket" och då låter jag hellre bli tills jag kan VISA den. För den ser för j*kla äcklig ut, faktiskt!

I dag är E på Elevrådskurs. Han tar sin utmärkelse på största ansvar & var lite nervös i morse. Undrar när Fredde, Mona, Göran, Maud, Lasse, Janne & Maria var det sist? Det kanske är det som saknas hos hela gänget? Lite hälsosam ödmjukhet inför ansvaret och uppgiften att representera sina kompisar?

Nu ska jag anstränga min tröga hjärna och illamående mage och försöka leta upp någon middagsidé. Till lunch får det bli vilka rester som presenterar sig när jag öppnar kylen. Tack för att du läste idag, fina du! Hoppas du får en piggare dag än jag, men med minst lika mycket glädje, kärlek & barnskratt!

So far, so good

2010-01-27T11:57:00.002+01:00

Efter neurologbesöket igår blev jag väl inte så väldigt mycket klokare. Neurologen och jag visste ju bägge två att det var för tre månader sedan jag hade behövt träffa honom. Men han lyckades - efter en del uppmuntran - leta rätt på mina CT-bilder från november av hjärnan, och de var positiva, bättre än förväntat. Däremot stod det klart och tydligt att jag inte hade några ödem, så varför min ansvariga onkolog ringde och avbröt min dåvarande nertrappning av kortisonet, det är ytterligare en gåta att lägga till samlingen.

Även alla neurologiska tester han utförde var bra. Mina reflexer var lite spattiga, men det kan de vara, och det låter ju som jag, eller hur?

Så summan av kardemumman var: vi fortsätter leva. Lev från dag till dag sa Farbror Doktorn. (Han hade nog inte gått kursen om positiv inställning & hur man ger sina patienter lite extra livsglädje). Men han gav mig tips på en medicin jag kunde prova. Avastin. Den håller redan på att provas ut på äggstockscancer och jag har redan bett om den och fått nej ett antal gånger, men nu fick jag ett skäl till.

Det var det. Nu ska jag åka och ta prover. Man kan inte ligga på latsidan, precis, när man är sjuk!

Nu snöar det gen, och när jag kommer hem vill jag bara krypa ihop med mina killar, dricka Roobioste med vaniljsmak och mumsa på resterna från någon av födelsedagstårtorna. Vad gör fina du en sådan här dag? Jag sänder dig en stor varm kram, fylld med hopp, kärlek & humor!

Kan ni hjälpa mig?

2010-01-26T11:46:00.002+01:00

Idag vill jag skicka all kärlek, hopp & tillit till fina Malin som behöver den nu. Kan ni hjälpa mig? Malin är vacker, både på insidan och utsidan och behöver fyllas på just nu.

Kärlek

Hopp

Tillit

Jag hoppas att du känner dig marinerad i detta nu, fina Malin!

(Och du: tack för hjälpen!
Är det inte märkligt hur kärleken bara växer och blir större ju mer man ger av den?
Bästa tisdagen önskar jag söta dig!)

Frågor & svar

2010-01-25T12:31:00.004+01:00

Jag får många mail och även kommentarer med frågor från er. Många frågor liknar varandra, så idag tänkte jag svara på några av de vanligaste.

Varför har du ont?
Det är en kombination av en massa saker, biverkningar av cyton, benskörhet som är en biverkning av andra mediciner och sen cancern i sig. Ungefär. Ont har jag i alla fall, mest i bröstkorg & axelparti. Morfin hjälper ganska bra, men det är en balansgång mellan att känna sig drogad och vara smärtfri eller ha ont och vara klar i huvudet.

Hur ser din prognos ut nu?
Min cancer är obotlig. Äggstockscancer som kommer tillbaka är alltid det, men den kan man behandla och leva med under flera år om man har tur. Dessvärre har jag ju även hjärnmetastaser, vilket förkortar min överlevnad avsevärt. I genomsnitt lever man 2 - 7 månader efter konstaterade hjärnmetastaser om man mår så pass bra som jag gör, och de strålas som mina har gjort. Överlevnad i ett år är ovanligt. Mina hittades i oktober 2009.

Hur gör du för att vara så positiv?
Jag ser på livet så här: Vad som händer kan jag aldrig påverka, men jag kan helt och hållet påverka hur jag reagerar på det som händer och hur jag agerar utifrån det. I varje situation finns det positiva sidor, och det är dem jag väljer att se. Det andra finns där men jag sätter inte strålkastaren på det. Jag väljer livet aktivt! Jag väljer kärleken som jag är omgiven av före att tycka synd om mig själv, jag väljer skrattet före gråten, att njuta av födelsedagstårtan före att sörja nästa års. Jag väljer att se allt det fantastiska jag har, istället för det elaka monster som lurar i bakgrunden. Han finns där, det räcker. Han behöver ingen uppmärksamhet.

Finns det ingen som har blivit frisk från din sjukdom?
Inte såvitt läkarna säger, men jag jobbar på att bli den första!

Vad är det för skillnad på hjärnmetastaser och hjärntumörer? Jag vet en som blev frisk från sin hjärntumör.
Mina hjärnmetastaser är tumörer av äggstockscancern som har flutit iväg upp till hjärnan och satt sig där. Det är alltså äggstocksceller de är byggda av. Hjärntumörer är byggda av hjärnceller. De är helt skilda sjukdomar och har helt skilda prognoser.

Tack för att du är så öppen och delar med dig av ditt liv! Det känns ibland konstigt att läsa om ditt liv. Hur hanterar du det?
Även om jag är öppen är jag jättenoga med vad jag lägger ut och inte. Allt jag skriver här vägs på guldvåg. Jag vill skydda mina killar, och ni kommer tex aldrig få se foton på dem framifrån, inte heller några detaljer ur deras liv som de kan uppleva pinsamma eller privata.

Jag har en kompis som har fått cancer och jag vill gärna hjälpa till men vet inte vad jag ska göra. Har du några tips?
Självklart är ju alla cancersjuka olika men något jag uppskattar otroligt är all praktisk hjälp vi fått; lagad mat att stoppa i frysen, bakat bröd, handling så att kyl, frys & skafferi är fulla. Dessutom har jag fått otroligt mycket omtanke i form av nattlinnen & tofflor, delikatesser att njuta av (jag älskar ost, choklad & jordgubbar tex) lite mys som nagellack, doftljus, färska frukter & juicepress, blommor, böcker... Annat är konkret hjälp, som skjuts, städning eller mina favoriter: en liten bärbar fläkt till svettanfallen och en fjärrkontroll till alla smålampor jag älskar att tända men inte kan böja mig till. Ja, egentligen allt uppskattas ju jättemycket! Ett kort, ett mess, ett mail. Att visa att du bryr dig om, det betyder jättemycket!

Det där kortet du letade efter, jag scrapbookar och kan göra ett åt dig?
Det var ju ett konkret exempel på ett kort jag behövde i en viss situation, som jag sedan utvecklade i ett större perspektiv. Jag vet att det finns bra och vackra kort på tex Gallerix och liknande ställen. Problemet var just att det på ett av Sveriges största sjukhus inte fanns ett enda som handlade om hopp och kärlek. Alla blir inte friska som ligger på sjukhus! Och därifrån vandrade mina tankar till dem i min närhet som inte kan hantera tanken på min förestående död. För mig finns ingen motsats i fakta och hopp, de hör ihop på sätt och vis, lite som yin & yang. Det som kan göra mig trött och lite ledsen är när jag måste övertyga folk, om och om igen, om att jag SKA dö. Det får mig att fokusera på fel saker.

Varför får du olika läkare på Radiumhemmet! Det verkar ju inte klokt?!
Det borde ni egentligen fråga Radiumhemmet om. Det är brist på gynonkologer, men det borde ändå inte vara okej med så stora skillnader mellan olika cancerformer.

Det var det sista för idag. Min förkylning är på väg att avta, i morgon ska jag träffa neurologen jag har tjatat efter sedan i oktober. Lite sent nu, men bättre än aldrig. Ska bli riktigt intressant att höra hans prognos. Idag mår jag i alla fall riktigt bra! Igår var världens bästa Familjen L & Svärisar här och bjöd på fantastisk mat och trevligt sällskap. Idag har jag dragit ner på morfinet - de & Underbara H & M brukar ha den kurerande effekten på mig!

Och ni, som läser och kommenterar, ni har också en medicineffekt på mig! Ni gör mig friskare, gladare & starkare!

Så nu gör jag som vanligt, sänder min livsglädje, styrka & kärlek vidare till er så att ni kan dela med er av den till dem ni möter. Marinera mera!

Mera bra dagar!

2010-01-24T18:28:00.007+01:00

Tiden rinner på, dag efter dag då jag är stark, pigg & glad. Vi kan fullfölja våra planer, träffa dem vi tänkt, göra det vi vill. Med sovpauser emellan förstås & starkare droger. Men jag lever ett bra liv nu!

Och nu på eftermiddagen får jag även goda nyheter om min fina Anna! Hon hämtar sig! Hennes fina lilla doktor Tilda har kurerat mammas livsgnista. Med kärlek!

Har ni märkt att sedan jag fick starkare smärtlindring har inläggen blivit kortare? Mindre snärtiga, lite tråkiga & sävliga. Ungefär som jag själv. Typ. Kan det ha något samband tro? Mindre ont = mer trögtänkt, kanske? Fast de har ju inte blivit feta i alla fall, inläggen.

Avslutar med ett citat från Sofokles:

Ett ord befriar oss från all livets börda och smärta: det ordet är kärlek

Kärlek till er alla
&
extra kärlek till Anna, Henrik & Tilda

Leva livet

2010-01-23T20:47:00.002+01:00

Hann inte med bloggen idag. Fortsätter leva & fira älskade L. Visserligen snorigt, men annars på topp!

Önskar fina dig en underbar lördag, fylld med hopp, kärlek & skratt!

GRATTIS ÄLSKADE L 12 ÅR!

2010-01-22T09:46:00.003+01:00

Idag fyller världens underbaraste L 12 år! Hans mamma har tyvärr huvudet fullt av snor och orkar knappt sitta upp, men när han kommer hem från skolan ska vi fira! För jag är världens rikaste, lyckligaste människa som har denna kloka, omtänksamma, ljuvligt underbart härliga människa som son! I mina, helt partiska ögon, borde det här vara en internationell helgdag! Allt borde vara stängt, alla borde vara lediga och fira att världen har fått detta underbara barn som en gåva! Nu får jag vara med om hans 12e födelsedag! Åh, vad jag är tacksam för det!

Jag önskar dig

Jag önskar dig inte guld, mitt barn

ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv

och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,

men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig kärlek i rikligt mått

och vänner att lita på

Underbara barnet mitt, mest av allt önskar jag dig förmågan att älska, skratta & förlåta!

Jag kommer föralltid att vara din mamma, här & i evigheten. Du kommer aldrig behöva leta efter mig, jag kommer finnas i ditt hjärta, i ljuset av solstrålarna, doften av jul, ljudet av kluckande hav, känslan av en varm kram.

Grattis på födelsedagen, du mest efterlängtade barn av alla!

Förkyld

2010-01-21T14:59:00.002+01:00

För första gången sedan min cancerresa startade kan jag inte få min behandling. Jag är förkyld och har ont i örat och halsen. Så nu är jag sjuk. Men ingenting kan ta bort glädjen över att L fyller 12 år i morgon och jag är här! Hos honom! LYCKA!

Snoriga kramar till er alla!

Ibland glimtar det till

2010-01-20T15:04:00.002+01:00

Idag har jag försökt hjälpa världens bästa Svärmor med ett par saker hon hade bett mig om inför hennes start på ett nytt jobb. Och när jag satt där med datorn, fullproppad med smärtlindring, hände något magiskt. Jag tappade uppfattningen om tid & rum och gick in för det jag pysslade med. Det blev jätteroligt och det ena ledde till det andra, jag fick idé efter idé och hann knappt skriva ner alla tankar & idéer som trängdes i mitt huvud. Det var som en tidsresa, in i Lilla Hs liv f.c. Det var helt underbart!

Dagen har även innehållit en promenad i fågelkvitter, en semla och tre glada killars skratt. Bland annat. Och då är det ändå onsdag idag, och onsdag är ju den nya måndagen..?

Jag klagar verkligen inte! Jag njuter! Jag fokuserar på allt det positiva och blir alldeles överväldigad över hur bra jag har det! Och jag vill passa på att tacka för alla underbara mejl och mess jag får! Jag har inte möjlighet att svara på allt, tyvärr, men jag läser allt och de gör mig otroligt glad och stark! Ni är fantastiska! DU är fantastisk!

Nu ska jag sova en stund medan det förtjusta fnittret fortsätter på nedervåningen. Det är det mest ljuvliga bakgrundsljudet i världen! Min varmaste önskan om en bra dag till fina dig!

Härliga dagar

2010-01-19T16:17:00.002+01:00

Igår lyckades jag träffa Svärdan i samband med mitt Apoteksbesök och ta en god latte (och fick sedan skjuts hem- tusen tack!) och idag har Syster Yster varit här, lagat lunch och bakat kladdiga chokladmuffins med blåbär. Mysigt & gott. Jättehärligt att äntligen kunna börja träffa en del av er som jag har varit tvungen att skjuta upp nu medan smärtan & tröttheten tilltagit. Det är så svårt att bedöma från dag till dag, att veta hur mycket jag kommer orka i morgon eller om det dyker upp en extra provtagning eller läkarbesök nästa vecka, och det gör att jag verkligen uppskattar det som blir av . Men det blev på bekostnad av middagsluren, så nu är jag helt slut! Bokstäverna dansar samba på skärmen. Så nu är det dags för vila och sedan förhoppningsvis en trevlig kväll. Så länge jag sover två gånger på dagen är jag inte så trött på kvällarna längre

Med den nya smärtlindringen sover jag dubbelt så länge på nätterna som innan, vilket ger en minst dubbelt så trevlig Liten H på kvällarna. Vi är många i det här huset som är tacksamma mot den senaste läkaren. Extra synd bara att jag inte får träffa honom något mer!

Det var kanske det tråkigaste inlägget jag har skrivit, men det är lugn & ro hos mig idag. En varm & sömnig kram till er alla från en nöjd & sömnig Liten H med ansiktet redan på kudden.

(Klicka förresten på Svärdan där uppe så får ni se en rätt ovanlig estetisk talang!)

Att erkänna sina brister

2010-01-18T09:36:00.003+01:00

Den 19e oktober 2009 fick jag ett krampanfall som visade sig bero på att min äggstockscancer spridit sig till hjärnan. Det är väldigt, väldigt ovanligt att det sker överhuvudtaget, och om det sker, så är det när stor spridning i buk/bäcken redan har skett. Alltså finns det inte så mycket förkunskaper hos mina läkare. Ni vet dem som jag träffar olika varje gång?

Tillbaka till krampanfallet. Jag befann mig då nästan på Sös bakgård och därför körde ambulansen dit, det var där jag röntgades, där de tillslut hittade de minimala metastaserna och det var där krampmedicinen skrevs ut. Det var dock som en akut åtgärd, det var aldrig någon neurolog inkopplad, utan det skulle Radiumhemmet sköta. Medicinen behövdes justeras och jag behövde naturligtvis kontrolleras. Men det skulle som sagt Radiumhemmet sköta.

Sedan dess har det ju runnit en del vatten under broarna, först var det jakten på kortisonet som jag inte fick, vilket ledde till mitt livs hittills mest otäcka upplevelse och en massa problem och sjukhusvistelse i onödan. Sedan har jag vid varje läkarbesök/läkarkontakt via telefon bett om att få träffa en neurolog samt frågat om när & hur krampmedicinen ska kontrolleras så den är rätt inställd. Jag har fått svaret att neurologer inte kan metastaser i hjärnan, utan bara primärtumörer och att min medicin är inställd rätt. Men jag har tjatat. Och tjatat. Nästa vecka (dvs dryga tre månader efter krampanfallet) har jag äntligen en tid hos en neurolog. Och förra veckan träffade jag ju äntligen en bra onkolog, en som blev alldeles förskräckt över att det absolut obligatoriska blodprovet för att mäta krampmedicinens koncentration inte var taget. Det som alltid ska tas två veckor efter insättandet. I fredags togs det, och nu ringde läkaren. Jag har inte bara fel sorts medicin, jag har för svag dos också. I dryga tre månader har jag fått för lite krampmedicin, trots att jag har frågat vid varje läkarbesök. I dryga tre månader har mina barn riskerat det som är min största fasa; komma hem och hitta mamma på golvet i, eller efter ett krampanfall. Och detta för att ett enkelt blodprov inte tagits!

Jag kan förstå att man inte kan allt, hjärnmetastaser är ovanligt i min cancerform. Men erkänn det då, för fasen! Låt inte mitt liv hamna i kläm i någon sorts missriktad stolthet!

Andas - förlåt - skynda till Apoteket. Det är vad som gäller nu. Och många, många tacksamma tankar till doktorns vars namn påminner mycket om en av våra nationalskalder.

(För just FÖRLÅTA, det behöver jag öva på. Så, nu laddar jag om, och tänker till. Det har gått bra, jag har inte fått något krampanfall. Vad andra gör kan jag inte påverka, men jag kan påverka hur jag reagerar & agerar. Nu kan jag ta tillfället i akt att öva på att förlåta. Kanske har även du något du behöver öva på, fina vän?)

Bubblande, sprittande livsglädje!

2010-01-17T12:49:00.003+01:00

Det bubblar i mig, spritter & far. Jag har ett konstant leende i ansiktet och vill bara dansa, sjunga, skratta. Kramas, pussas, njuta. Jag har till sist accepterat att jag måste vila mellan varven. Nu vilar jag två eller tre gånger per dag. Jag fyller på med morfin när jag behöver. Jag bär inte längre tunga saker. Jag dammsuger inte och klättrar inte på stolar för att plocka ner "rätt" fat. Vi köper bröd och Älskade M lagar maten. Det går ju bra! Jag behöver inte göra det för att må bra. Jag kan släppa kontrollen. Det är fortfarande mitt liv.

JAG ÄLSKAR MITT LIV! Det är underbart att leva mitt liv!

Nu sänder jag allt detta underbara till DIG! Du är unik, ditt liv är värdefullt! Lev & njut, min vän! Ge en främling ett leende och sprid glädjen vidare. Ring den där vännen du har tänkt på så länge, det som bara inte blivit av. Kärlek till dig!

Nu är glada julen slut, slut, slut

2010-01-16T19:47:00.002+01:00

Julegranen har vi kastat ut, ut, ut
Men till nästa jul igen
Kommer han vår gamle vän
För det har han lovat

Huruvida mamma finns här då eller ej, har vi inte funderat över idag. Vi har packat ner, packat in, packat upp och packat om. Sedan har vi diskat, putsat, tvättat och torkat. Tagit ner gardiner, satt upp gardiner. Till sist blev det dans & krashning av pepparkakshus. Sen somnade jag på soffan och väcktes nu av att middagen var serverad. Så jag har inte tid att blogga idag, jag har fullt upp med att leva ett helt vanligt liv. Det är gôtt!

Varför?

2010-01-15T16:12:00.003+01:00

Idag ville jag köpa ett vackert hoppfullt kort. Ett kort som förmedlade tillit & vänskaplig kärlek. Ni vet, i stil med de bilder jag lägger in på bloggen. Jag befann mig på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Ett ställe, om något, där hopp, tillit & kärlek behövs. Ett ställe där det vackra behövs, och inte bara för dem som fött barn, brutit benet eller tagit bort halsmandlarna. Varför finns det inte? Det finns putslustiga kort med mer eller mindre fåniga skämt i långa banor, det finns mängder av "Grattis till...", "Krya på dig!" "Välkommen tillbaka". Det finns "Förlåt", "Tack" och "Beklagar sorgen". Men vet ni? Livet innehåller mer än det! Även om man inte längre har möjlighet att "krya på sig". Varför finns det inga kort för det som ända kan var svårt att formulera?

Det är många i min närhet som fortfarande inte kan säga att jag ska dö. De kan inte förmå sig att uttala orden obotlig cancer. Det tror jag är ganska vanligt. Men ändå kanske man vill ge något. Något vackert och hoppfullt. Något som förmedlar tillit & vänskaplig kärlek. Trots att jag & många andra inte längre kan bli friska, kan vi ju ändå njuta av livet. Och det vill jag göra tills livet är slut. En bild säger visserligen mer än tusen ord, men kombinationen vacker bild/vackra ord är oslagbar. Varför finns det inga sådana kort? Och speciellt där de behövs som bäst?

Här har vi The Angel of Courage

Styrka & mod kan vi behöva lite till mans, tror jag. Till lite allt möjligt. Jag själv känner mig stark idag, så jag passar på att "skicka vidare".

Och dagens doktor var...

2010-01-14T15:50:00.002+01:00

...en VINNARE! Han var egentligen strålningsonkolog, väl påläst, insatt, kompetent OCH empatisk. Finns de på riktigt? (Svärdan frågade om han var snygg också. Det var han inte. Alls. Ett dugg.)

Och vet ni vad han sa? Jag har INGA HJÄRNMETASTASER nu! Inte en enda, helt omöjligt! För då är man inte som jag, man spelar inte schack med sin son, som han uttryckte sig. Metastasfri hjärna var det här! Men, visst de kommer att komma tillbaka. Vi vet inte när. Men just nu är de borta! Däremot tyder det mesta på att den cytostatika jag får nu inte fungerar, tumörmarkören har gått upp istället för ner, även om den fortfarande är rätt beskedlig (81). Dessutom ser jag ju själv att hudmetastasen inte krymper. Så det blir nog byte i februari. Fast det är ju hjärnmetastaserna som är de största bovarna. Så just nu är jag galet glad!

Dessutom fick jag nya, mer & starkare droger, i lika olika konstellationer så jag ska slippa ha så förb***t ont. Synd bara att han var tvungen att sitta i telefonkö till labbet för att dubbelkolla att de verkligen, verkligen inte hade gjorts någon mätning på hur min kropp bryter ner krampmedicinen. Det gör man ALLTID efter två veckor! Alltid! Men inte på mig. Så nu ska det göras imorgon, 3 månader senare. Och då hann jag åka ifrån Radiumhemmet innan han hade skrivit ut det nya knarket. Så en natt till får jag ha ont. Men det kan jag ta. I morgon är det slut på ontet hoppas jag.

Han sa också att hjärnmetastas-döden är en relativt trevlig död. Hjärnan svullnar och man blir tröttare, tröttare, sen somnar man och vaknar inte mer. Det låter helt okej, faktiskt. Men jag kan leva ett halvår, år eller LÄNGRE sa han! Fast när hjärnmetastaserna kommer tillbaka, då är det typ kört. Då har vi bara kortisonet att ta till för min hjärna har fått så mycket strålning den kan ta. Så då är det någon eller några månader kvar. Det tycker jag också känns ganska bra. Då vet vi. Då kan vi vänta med alla dödengrejjer tills dess.

För nu lever jag! Åh, vad jag lever! Utan hjärnmetastaser!

TRO, HOPP, KÄRLEK & POSITIVT TÄNKANDE ÄGER!!!

Ps:

2010-01-13T18:08:00.001+01:00

Min man är världens bästa! Den mest omtänksamma, underbara i hela världen. Det finns ingen bättre. Och han är min! Nu vet ni det. Ds

Solen skiner, himlen är blå

2010-01-13T13:42:00.008+01:00

Både ute och i mitt sinne. Jag vet inte varför men jag är på grymt bra humör. Jag har jobbat på med mitt tunga projekt, och gjort det med ett leende. Visserligen i morgonrock och ganska tungt drogad, men ändå. Det går bra nu. Jag känner det.

Imorgon ska jag till läkaren, och då måste naturligtvis diskutera det spännande, amerikanska julpyntet som dök upp och försvann. Och reda ut huruvida jag ska dra ner på kortisonet eller inte, när sånt bling-bling berikar min tillvaro. Och dessutom måste jag erkänna att jag behöver diskutera OM jag behöver starkare smärtlindring. Det är inte rimligt att ligga och vara vaken pga smärta. Jag måste. Men jag vill inte. Jag vill att det ska gå över. Men, jag ska. Jag ska. Och jag har världens sötaste Syster Yster som följer med mig dit, och världens snällaste Jennie som kommer och hämtar mig.

Undrar om det är en manlig eller kvinnlig läkare imorgon? Överempatisk eller extremt faktainriktad? Glad eller sur? Stressad eller lugn? Påläst eller ointresserad? Jag skulle nästan kunna tjäna en hacka på att lägga ut alternativen på någon spelsajt, för man kan verkligen aldrig veta. Det enda man kan vara säker på är att det är någon jag aldrig har träffat förut.

Det är rackarns svårt att greppa hur mycket cancern - ja, eller medicinerna MOT cancern - har förändrat mig, rent fysiskt. Ibland känns det nästan overkligt att jag har varit energiskt, snabb & smidig, kunnat springa, göra fyra saker samtidigt. Och sen har vi det utseendemässiga jag har varit smal, haft alldeles platt mage och hår. Och ingen dubbelhaka alls! Och smala fotleder, utan blodproppar. Men leendet har jag kvar, någorlunda och ögonen. Och det är ju de som är själens spegel, så det får man väl verkligen vara glad för! Att de är sig lika. Att jag är mig lik. Där det räknas.

juli 2008

December 2008 & November 2009

September 2008 & Oktober 2009 & December 2009

(Mittenbilden är förresten tagen den dag jag får krampanfallet och får veta att jag har hjärnmetastaser)

Ha det bäst nu vänner, jag känner på mig att jag ska vara vuxen & duktig nu och gå och vila INNAN orken tar slut och smärtan vinner. Jag ska vinna! Jag SKA! Stor kram till er alla från en bildbevisat kortisonsvullen men hoppfull Liten H

Hur långt är ett snöre?

2010-01-12T14:21:00.002+01:00

Eller hur mår man när man mår bra? Hur ont gör ont? Hur trött är man när man är trött? Hur mäter man det omätbara?

Jag tror att svaret är att uppmärksamma att man mår bra. Att man har ett bra liv. Att det smakar gott, ser vackert ut, känns mjukt, doftar underbart. Att sätta ord och uppmärksamhetens strålkastare på allt det underbara man har - all kärlek, all omtänksamhet. Igår var jag galet pigg & glad, fixade och donade, kvittrade och for runt. Sen började jag känna mig trött och gick faktiskt och la mig och sov. Allt för att få bibehålla den underbara orken. Men, det gick åt pipan. Jag hade helt enkelt gjort av med mer än jag hade. Tagit ett orkens sms-lån, och nu kom det surt i efterhand.
Då har man ju två val: sura & deppa över den uteblivna orken. Eller glädja sig åt den fantastiska dag som var. Se allt som var bra. Eller med Albert Einsteins ord: "There are only two ways to live your life. One way is as though nothing is a miracle. And the other way is as though everything is."

Idag vill jag mer än någonsin glädjas åt mitt liv. Hur långt det än blir. Inte låta de svarta tankarna överskugga de ljusa. Idag mår min vän Anna riktigt dåligt och jag hoppas & ber att hon har kraften att fokusera på allt det ljusa hennes liv innehåller. Och att hennes snöre, trots allt, ska fortsätta och bli långt. Hur man än mäter.

Som alltid - kärlek till er!

Hopp-succé

2010-01-11T17:18:00.001+01:00

Inga konstiga ljusfenomen idag. Överhuvudtaget mår jag bra, är pigg och har haft mycket kraft. Ni måste ha hoppat bra! Life is goooooooooooooood! Kram på er alla studsbollar...

Being a bi-ach & ovälkommet bling-bling

2010-01-10T14:30:00.005+01:00

Vi hade jättetrevligt igår. Men det var nära att jag stannade hemma, för jag somnade inte förrän jag borde ha gått och duschat. Och då hann jag inte sova tillräckligt, och när jag är trött och har så här ont... Då är jag det där som Alf frågade efter vad det betydde igår. En bitch. Eller en bi-ach. Eller en gigantic pain in the gigant butt. Take your pick. Det är svårt att vara vänlig när varje andetag känns som om bröstkorgen ska sprängas. Eller brytas upp. med kofot. Eller klippas sönder med en slö tång med vassa piggar på. När de olika smärtorna samarbetar i en väloljad symfoni, så det aldrig gör ont på mindre än två sätt, men gärna på fyra, fem. Då är det bästa att leka Mona-Lisa. Vara tyst & le lite gåtfullt.

Hur som helst så kom vi iväg, en timme sena. Och vi hade kanontrevligt! God mat & trevligt sällskap i kombination med extra smärtlindring fick Mona-Lisa att ge plats åt någon som, åtminstone stundtals, faktiskt påminde om gamla tiders babbliga Lilla H. Energiknippet. Den gestikulerande åsiktsmaskinen. Och vi stannade nästan till 23!

Tyvärr dök det upp ett nytt symptom från hjärnan under kvällen. Rätt som det är ser jag en riktigt smaklös kvadrat, blinkande i blått, rött, orange & svart. Som en julprydnad i fiberoptik, skapad av en mycket stressad färgblind amerikan. Den sitter lite till höger i mitt synfält, vare sig jag tittar eller blundar. Den visade sig vid två tillfällen igår kväll, och hittills tre gånger idag. Jag har läkartid på onsdag, så då får jag väl den stora glädjen att berätta detta för en läkare jag aldrig har träffat tidigare. Så att den läkaren kan lägga den informationen till den tidigare helt obefintliga kunskapen om mig och mina individuella svårigheter. Och dra insatta, väl grundade slutsatser. Not! Suck. Jag inser ju att det är rätt meningslöst att hoppas att den ska försvinna av sig själv, den amerikanska, objudna bling-blingen. Men jag hoppas i alla fall. HOPP! HOPP! HOPP!

Hoppar ni med mig? Som Stina Dabrowski?

Idag är jag tacksam

2010-01-09T10:11:00.002+01:00

För vet ni? Mina ögonfransar sitter kvar. Så längst inne, i min värkande, svullna fejja kan man faktiskt ana en glimt av Lilla H. Ni vet, den jag var på utsidan före cancern. För 25 vätskebundna kilo, ett huvud med lockigt hår & en rörlig kropp sedan. Jag har min egen taktik att se mig i spegeln - jag använder bara dem som är till för normallånga människor. Då ser jag just mina ögon. Att de är omgivna av så svullna kinder att det är blåaktiga halvmånar under dem ignorerar jag. För jag har fransarna kvar och dem pysslar jag med. Daltar med, tror jag man kan säga. Dessutom har jag naglarna kvar! Och de växer. Vilket jag verkligen inte hade väntat mig, med det är ju så nu - cyton ska inte bota, bara hålla tillbaka - så dem kan jag också pyssla med. Och så har jag ju min roliga, lilla, minimala, knappt synbara mun. Den kan man ju roa sig med att försöka måla. Fast då måste man ju hitta den först!

Och i går kväll var jag vaken, pigg & glad! Det kan kanske ha något att göra med att jag sov mig igenom behandlingen igår? Det var så förb****t kallt att det enda raka var att krypa ner under dubbla täcken med vantar på händerna. Och då kunde ju inte ens jag hålla mig vaken. Men å andra sidan slapp jag ju bli rastlös då, eftersom porten krånglade igen och det tog en timme extra igen. Så, det tackar jag ju också för!

Sen, efter att ha läst veckotidningar i väntrummet på Radimhemmet igår, är jag ju galet tacksam att jag har sluppit det där klimakteriet som verkar så fasansfullt jobbigt. Eftersom jag har opererat bort äggstockarna är jag ju fysiskt sett där, sedan ett år, men alla krämpor som beskrevs där..? Dem har jag inte sett röken av. Så det tackar vi för. Jag har till exempel inte fått mustasch. Va?! För det, mina vänner, hade liksom varit sista droppen. Då hade jag ju FULLSTÄNDIGT förvandlats till denna vipp-dockemodell av Helan

Lite som Michael Jackson, fast tvärtom. Han gick ju från svart man till vit kvinna. Jag har gjort något liknande. Gått från vit, smal, blond kvinna, till tjock, skallig man, liksom. Nu tror jag i alla fall att man fortfarande ser att jag är kvinna. Åtminstone har jag snygga ögonfransar. Och naglar. Så - tack för det!

Jepp, och idag väntar en underbar dag med världens bästa killar, världens bästa familjen L & världens bästa svärisar. Dem är jag också tacksam för. Det är inte alla som har männsikor som dem runt sig. Som underlättar varje steg på vägen, på 1000 och 1 olika sätt, sätt som jag själv ofta inte ens vet att jag behöver. Förrän jag fått den och det känns som en sten lyfts från mina axlar. Ska bara sova lite först som kommer det här bli en riktigt bra dag.

Så är jag ju förstås tacksam för er och all den positiva energi ni ger mig! (Och eftersom energi & kärlek blir större ju mer man använder dem, ber jag er att skicka vidare till Anna som behöver mycket av den varan just nu. Anna - du är i mina tankar!)

Ett sånt här inlägg går ju inte att skriva utan att avsluta med att jag SJÄLVKLART är tacksam för mina ljuvligt, fantastiskt, fenomenalt underbara killar också. Men det visste ni nog va?

Planer för i dag:

2010-01-08T09:53:00.004+01:00

Giftpåfyllning. Skjuts av världens snällaste Jennie. Vad skulle jag egentligen göra utan henne?
Start av ett grymt sorgligt & tungt projekt. Usch. Men nödvändigt. (Och vad det består av håller jag för mig själv.)
Försöka hålla mig vaken i soffan. Det har gått jättebra två kvällar i rad. Not.

Ja, j*klar vilken spännande fredag! Men den är min! Och jag är här, livs levande. Vad gör ni idag då?

Om barnen själva får välja

2010-01-07T16:34:00.005+01:00

Idag, jullovets sista dag fick killarna själva välja vad vi skulle göra. Efter en stunds funderande hade de gjort upp en plan, komplett med hålltider. Den såg ut så här:

Frukost; rostat bröd & ägg (kan vi ha både äggröra och stekt ägg, snälla?)
Garderobsrens- ut med allt som inte passar!
Speltid
Göra ny ischoklad
Utelek med snowracers
Lunch; pasta & kyckling med tomat/bönsås & parmesanost
Kaspar i Nudådalen (alla avsnitt!) med uppätning av kvarvarande julgodis
Dusch med hårtvätt & nagelklipp
Middag; fisk med spenat & fetaost
TV i soffan hela familjen

Det är vad de önskar om de får fria händer att bestämma. Det är lätt att vara mamma åt dessa herrar vill jag lova. Mycket lätt.

(Ja, bilden är suddig med flit.)

Här är vi en solig augustidag. De flesta har redan börjat jobbet/skolan/förskolan. Vi var hemma i hela fem år tillsammans. Behövde inte stressa. Inte passa tider. Inte gå upp på morgonen, eller bråka om vem som skulle hämta/lämna eller vabba. Vi levde. Upplevde. Njöt. Här har vi har varit och badat i havet hela dagen, både sovit middag och ätit lunch & middag (då även Älskade M hunnit ansluta sig) på stranden. Lekt, skojat & njutit. Upptäckt, utforskat & lärt oss. Vi har haft oräknerliga underbara ögonblick sedan dess.

~ Tack söta ni för alla fina kommentarer! De värmer & stärker mig, mer än ni anar. Kärlek har ju den förmågan, ju mer man ger, ju mer får man tillbaka. Ju fler man delar den med, ju större blir den. Så fortsätt ge av er underbara kärlek! ~

Jullovets sista dagar

2010-01-06T18:05:00.003+01:00

Imorgon börjar Älskade M jobba igen, och på fredag börjar killarna skolan. Jullovet är nästan slut. Men då har vi en vecka kvar av mysig julstämning i alla fall! Det är ju galet mysigt att komma hem till det pyntade, doftande huset. Tugga i sig de sista av julbaket som efter-skolan fika. Se favoritavsnitten av Sunes jul. Fortfarande finns nya spel att spela, böcker att läsa, experiment att göra & roliga upplevelser att boka. Fortfarande glittrar granen vackert och fortfarande är mamma här.

Helgerna börjar redan fyllas upp med förslag på middagar, julgransplundringar & resturangbesök- L & Älskade M ska dessutom fylla år.

Så vi njuter av julen tills den är slut (ja, lite längre faktiskt. Vi har alltid vår julgransplundring på en lördag, så i år blir det den 16/1.) Sen njuter vi av januari med de förutsättningar jag har. Sen får vi se vad livet bär med sig att njuta av i februari.

Lyckliga människor räknar inte flyende minuter

Kinesiskt ordspråk

Lycka önskar jag dig, min vän! Om det är jul, trist höst eller blommande sommar, spelar mindre roll om du har lyckan & solen i ditt hjärta.

Mer jul!

2010-01-05T09:39:00.003+01:00

Eftersom jag älskar julen och dessutom sällan gör något halvdant, har vi som tradition att inte bara fira den svenska julen, utan suga ut så mycket som möjligt av den härliga stämningen. På köpet lär vi oss lite om andra kulturer (ja, ja, kanske mest om deras mat & paket, men ändå!). Jag tycker att man ska njuta så mycket det går av det som är roligt och ger glädje!

Vi firar alltså även den Ungerska Tomten (St Nikolas) som är riktigt sträng., inte den tjocka gosfarbror vi kallar Tomten, inte. Han kommer med godis och stoppar i snälla barns välputsade skor under natten den 6e december, men han har sällskap av läskigheter

och har man varit elak får man ris istället. (Första året funderade E mycket på det där, han tyckte att ris kunde ju också vara gott, tyckte de inte det i Ungern?) Tack förresten för den traditionen, Fina Kickan!

På juldagen brukar den amerikanska Santa lämna något i strumporna och vi äter kalkonmiddag. Länge köpte jag också chokladkalendrar i The English Shop, vilket gjorde att de fick öppna även på Juldagen. Kul! Nu är det Trettondagsafton och dags för Spanskt firande. På kvällen ska vi ställa ut ett fat med kakor & vin till De Tre Vise Männen (Los Reyes Magos) som kommer ridande på sina kameler.

och har då killarna varit snälla så dyker de återigen upp saker i deras skor på morgonen! Fast paket den här gången. Ett år hade kamelerna bajsat på vår altan när De Vise Männen åt! Oj, vad killarna skrattade då!

Tyvärr mådde jag ju inte precis toppen på juldagen i år, så idag blir det en kombination av Santa & Los Reyes Magos vi firar. Med Tapas till förrätt, kalkon med stuffing & sötpotatismos till varmrätt &

Rosco de Reyes till efterrätt. Det ligger amerikanskt godis i killarnas strumpor och ytterligare paket väntar i morgon (mellandagsreor är good shit!). Jag längtar sååååå efter deras glada, förvånade miner! De är så fantastiska våra barn, för de tar aldrig saker för givet. De blir lika glada varje gång!

Ha en underbar dag, min vän, hur & med vem du än spenderar den! Kanske dyker det upp visa män hos dig också?

Måndag flyttar dag & sent Nyårslöfte

2010-01-04T16:43:00.004+01:00

Eftersom jag ska få behandling på fredagar istället är det här sista måndagen det är måndag. På det där jobbiga sättet. Nästa vecka är det måndag på onsdag istället. Jag tar mig igenom den här smärtfyllda måndagen med envishet, kärlek & droger. Ögonen på målet, vilket är att ta sig igenom dagen. (Ni vet väl vad Winston Churchill sa? If you're going through hell, keep going.) Älskade M har till och med gått runt på IKEA med mig idag, utan att köpa något. Snacka om uppoffring för kärlekens skull!

Jag känner mig i alla fall stark, psykiskt igen. Jag har tagit mig igenom den första av allt. Nu vet jag hur man tar sig igenom en julafton/ett barns födelsedag/en bröllopsdag som kan vara den sista. Jag vet hur man faktiskt gör för att prioritera att LEVA, NJUTA & SKRATTA. Jag vet var energitjuvarna finns och vilka som är mina hjärtevänner på riktigt. Det andra året jag ska LEVA med cancer har börjat. Jag ska ta all min nya kunskap & bli en mästare på att kunna ha roligt, uppleva & älska med alla de möjligheter jag har kvar. Varje glas ska få uppmärksammas som halvfullt. Varje möjlighet i en svårighet ska lyftas fram. Inte en dag ska passera utan att jag har berättat hur mycket jag älskar de mina. Inte en kväll ska komma utan att minst 3 Jag älskar dig har uttalats.

Det blir mitt Nyårslöfte. Till er. Till mig själv. Till Hjärnspökena & Minimonstren. Men allra mest till mina älskade, älskade killar.

Funkade fint

2010-01-03T13:00:00.002+01:00

Ja, gårdagen alltså. Inga oväntade utspel från Hjärnspökena, bara det välkända molandet, stickandet & huggandet från muskler, leder & skelett. Jag vilade ganska mycket - mer än vad jag hade önskat - men orkade då vara uppe och delta i en väldigt viktig tradition i vår familj. Nämligen att vräka i sig pasta och sedan se riktigt, riktigt dåliga miniserier om naturkatastrofer på tv. Ljuvligt dålig var den vi såg igår! OCH den slutade lyckligt, mot alla odds. Me like!

Idag ska vi gå på bio. Jag hoppas att jag orkar men om ljuden blir för mycket får jag väl fönstershoppa lite istället. Kul tillsammans med världens finaste killar tänker jag ha i alla fall, så det så! Just nu är de och handlar bio-godis för de vill ha så mycket valuta som möjligt för pengarna. Bara popcorn vill de köpa på bion. För de är ju faktiskt godast varma!

Eftersom det är helgdag på onsdag får jag vänta till på fredag för att få min behandling, så det ska bli spännande att se om jag blir lite piggare innan dess. Vad tror ni? Jag är i alla fall helt övertygad om att det var Hjärnspökenas flyttkaos jag upplevde. Nu kommer jag säkert inte känna av dem på många, långa dagar.

Oh, now go! Walk out that door, cause you´re not welcome anymore!

Jag önskar er den bästa dagen! För det tänker jag ha! Kram på er!

Otäckt

2010-01-02T08:15:00.004+01:00

Igår var ju en riktigt bra dag. Jag var på strålande humör, vi gick en promenad i det kalla, vackra solskenet
Sedan såg jag SÅKLART Ivanhoe och passade på att dra lite historia/religion för mina söta killar. (Dagens bästa kommentar: E som undrade Va?! Är inte Robin Hood en räv?)

Efter det hjälptes vi åt att duka och fixa inför vår traditionella "Juligen" vilket helt enkelt är julbord med extra allt en gång till. Alla fina tomtefat ställs fram igen

och vi äter, njuter, pratar, skrattar & sjunger julsånger och har det riktigt gott. Vilket vi hade, men till och från kände jag av huvudet och lite illamående. Älskade M tröstade och sa att man kan ju faktiskt ha spänningsvärk, och jag höll med.

Men sen vid 22-tiden hände det något. Huvudvärken ändrade sig, tog över och blev bara ALLT & ÖVERALLT. Jag stapplade till soffan och tog mer smärtlindring men huvudvärken fortsatte och illamåendet kom i dess spår. En stund var jag helt förlorad i smärtor, jag liksom svävar bort och går in i huvudvärken. Eller tvärtom. Illamåendet går inte att beskriva, det har ingenting med vanligt illamående att göra alls. Det här är från hjärnan. En stund trodde jag vi måste åka in, men till slut liksom singlade det bort från mig. Jag var fortfarande omsluten av det, men jag kunde se, prata och styra mig själv igen.

Så, tyvärr slutade inte kvällen så bra. Inte direkt vad man vill att killarna ska se heller. Och genast undrar jag ju - växer Hjärnspökena nu? Jag som skulle börja dra ner på kortisonet för att minska muskelsmärtorna, nu vill jag höja! Jag har hellre kvar dessa muskelsmärtor dag & natt, än fler av de där episoderna.

Det enda jag kan göra är att hoppas & tro att det var en engångsföreteelse och att det inte betydde någonting alls. Bara otur. Kanske ett sista farväl från Hjärnspökena? Det tror jag att jag bestämmer mig för! Det var deras arga sätt att tvingas ge upp! Vräkas ur min hjärna. Flytta. Tvingas ge upp sina planer på Hjärn-herravälde. Idag ska jag vara glad och se allt det positiva, för det tror jag är den bästa medicinen mot Hjärnspöken & Minimonster. De ska inte få bestämma över min dag!

En varm, stark & positiv dag önskar jag fina dig!

GOTT NYTT ÅR!

2010-01-01T13:04:00.004+01:00

Idag har bloggen fått tillbaka sitt ursprungliga utseende. Nytt år. Ny start. Vi får se hur bloggen ser ut 1 januari 2011. Spännande, eller hur?

Idag känner jag mig stark, pigg & glad! Det är inte bara ett nytt år, utan eftersom jag blev sjuk runt Nyår förra året har jag nu gått igenom alla "förra året gjorde vi det idag" "förra året mådde jag så här bra idag" och det känns faktiskt jätteskönt att det nu inte är så längre. För förra året idag - då mådde jag jättedåligt. Riktigt, riktigt dåligt. Jag var på sös och röntgade mina ben och de hittade sådana gigantiska blodproppar att de var tvungna att sammankalla en läkarkonferrens medan vi satt och väntade, med stigande farhågor utanför den stängda dörren. Smärtan var fruktansvärd och ovissheten vad som låg bakom gnagde. Det var inga roliga dagar.

Så, jämfört med nyårsdagen 2009 mår jag tippen, toppen perfekt idag! Jag känner fortfarande av de massiva propparna som sträckte sig från fotknöl till fotknöl, genom magen, och jag tar ju fortfarande en spruta varje kväll för att hålla dem under kontroll. Men jag kan gå! Jag har inte feber, och jag behöver inte droga mig till 24 timmars sömn om dygnet för att stå ut med smärtan!

Idag njuter jag av era presenter - praliner & positiva böcker! (Tyvärr kan jag inte visa allt på bild, för en hel del har jag redan ätit & druckit upp *he he* men jag är lika galet tacksam för allt!)

Vilse på Maxi. En sann skräckhistria

2009-12-31T14:42:00.005+01:00

Igår hände det. På allvar! Jag skulle bara springa in, snabbt, på Maxi Lindhagen, nära Svärisarna för att köpa en blomma & chokladask till Underbara Farmor & Farfar. Efter att ha åkt någon sorts rullbacke (?!) i typ 20 minuter kom jag äntligen in. Och då var jag redan svettig och lite yr, så jag ryckte åt mig en vit Orkidé direkt innanför dörrarna och började se mig om efter kassorna.

20 minuter senare hade jag åkt mer rullbacke, hade en hel korg full med 50% jox som jag inte behövde, hade blivit knuffad, puffad & blängd på av tjusiga människor med vassa armbågar & tunga kundvagnar. En tjock, långsam kvinna i fula kläder passade inte in hos dem, och de visade verkligen ingen barmhärtighet. Och jag var totalt lost! Jag hade följt skyltar i taket som ledde runt i cirklar, jag hade försökt att vara logisk och gå rakt fram och hamnat i hummerdisken OM OCH OM IGEN - hur mycket hummer behövs egentligen?! Svetten rann nu i strida strömmar längs min spolformade kropp, huvudet dunkade, synen flimrade, hjärtat skuttade totalt oregelbundet och jag SVÄR på att jag var 10 sekunder från att börja stortjuta. Då fick jag syn på en flaska Ginger Ale som jag grabbade åt mig, satte mig ner, precis där jag var och plockade upp smärtlindring ur min knarkfyllda väska. Kall dryck & smärtlindring, uppknäppning av allt som gick att knäppa upp. Jag funderade på att dra av mig mössan också, men dessa människor runt mig kändes så illasinnade, så jag lät bli. Efter en stund lugnade kroppen ner sig och jag bestämde mig för att försöka tänka. Människor kunde ju inte bara springa runt, runt som det kändes, de var ju på väg någonstans. Det fanns faktiskt ett mönster, och de fullaste kundvagnarna gick åt samma håll. Jag reste mig upp och följde efter och - HEUREKA - där var kassorna! Dyrt var det och otrevligt, men jag överlevde i alla fall!

Aldrig mer Maxi Lindhagen säger jag! (Och idag är det L & Älskade M som står för inhandlandet av nyårsmaten.)

JAG ÖNSKAR ER ALLA
DET BÄSTA NYÅRET NÅGONSIN
&
DET MEST KÄRLEKSFULLA, UNDERBARA 2010!

STÖRSTA & VARMASTE KRAMEN

Fullfart & full tank

2009-12-30T17:14:00.004+01:00

Idag har jag verkligen blivit påfylld! Det började redan igår kväll då världens bästa Pia dök upp, som vanligt fullastad med omtänksamma presenter som fick mig att le & känna förväntan. Energin började så sakteliga bubbla. Sen ringde Underbara H från västkusten och stärkte ytterligare min känsla av livslust. Middagen blev glad & uppsluppen och dagen har fungerat alldeles utmärkt! Cytostatikan rann in fort & smidigt.

Svärisarnas hus hade en trevlig dag i början av december då de bla ställde en gran utanför huset.

Pyntad!

Lunchen hos världens bästa Svärisar visade sig vara en tre rätters nyårslunch - mums filibabba! - med efterföljande Nyårspresenter! Jag är verkligen en sucker för paket.

Vad kan dölja sig utanför det här ljusa fönstret?

Denna ljuvliga utsikt över Mälaren. Nu väldigt grå, tyvärr.

Även fikat hos Underbara Farmor & Farfar hade en kär överraskning - Bror & Kulta var också där. Dessa människor måste tillsammans besitta så mycket godhet och osjälviskhet att kvoten för hela Sverige nästan fylls.

Jag är trött nu och har ont & måste vila lite, men jag vill tacka er alla för så fina kommentarer, presenter & mejl! Jag avslutar med några foton. Största kramen till er alla från en mycket piggare & starkare Lilla H, som känner på sig att 2010 blir hennes år!

Resan går vidare

2009-12-29T12:57:00.003+01:00

Först av allt: ~TACK ~ för er omtanke! Det betyder allt i det här läget!
Jag vet att Berg och dalbanan vänder uppåt igen, och då känns det bättre. Utsikten är vacker igen & jag kan njuta av mitt sällskap i vagnen. Det var ju dessutom måndag igår. Men samtidigt tror jag att jag måste tillåta mig själv att uppleva den enorma sorg det är att förlora livet. Fast inte hela tiden.

Idag har en - ytterligare ny - läkare ringt från Radiumhemmet. Allt ser fortfarande bra ut av det de kan mäta. Blodproven är bra, blodsockret helt normalt, njurarna fungerar finemang. Hjärnspökena kan de ju inte mäta, som bekant. Planerad tid för kontroll av Ghostbusting & annan CT är vecka 5. Då får vi veta om Hjärnspökena har förökat sig eller växt. Har de inte det, kommer de knappt att synas, och då vet man att de inte har förökat sig eller växt. Inte om de är borta och det bara är ärr som syns. För de var ju så små. Jag vet inte hur det känns egentligen. Jag hade ju önskat att det skulle stå tydligt och klart "Här bor inga Hjärnspöken längre. De är vräkta" men det verkar inte som om det är så det fungerar. Men så länge det är så smått att det inte går att avgöra är jag naturligtvis överlycklig. Om det nu är så. I kroppen förövrigt verkar det ju som om Minimonstern hålls tillbaka av cytostatikan. Det ska också kollas vecka 5, så väntan efter det lär bli munter.

Killarna är med sin Snälla Morbror & Kulta idag. De ska shoppa! L ska få kläder & E spel eller speltillbehör.Jag har varit ensam hemma ett tag. När jag är så här låg rensar jag & sorterar. Freudianskt värre! Idag rök det sista skåpet. Nu måste jag ge mig på förrådet nästa gång Berg och dalbanan vänder neråt. Men nu har jag nog fått ur mig det värsta för ett tag, hoppas jag. I morgon är det behandling igen, sedan lunch hos Världens Snällaste Svärisar och så vidare till fika med Underbara Farmor & Farfar. Då kommer jag fyllas på, kan man säga. Först av det absolut nödvändiga giftet - som jag tackar varje gång, trots att det ger mig Sysslingen & Draken som gäster - sedan av varm & ovillkorlig kärlek, serverad med extra omsorg & skratt. Och en och annan bulle skulle jag tro. Så i morgon, vänder Berg och dalbanan garanterat, och då är livet ganska enkelt igen, i all sin svårighet...

Till sist - dagen extra tack: Familjen Baltscheffsky-Dalén som sätter in pengar på Cancerfonden!

Kärlek till er & till alla er andra, de vänner jag har träffat och de som jag ännu inte har träffat!

Berg och dalbana

2009-12-28T11:41:00.005+01:00

Julen har varit bra. Jättebra! Barnens ögon har tindrat, jag har varit omgiven av nära & kära, maten har varit god, vädret vackert... och jag har gråtit mer än någonsin i mitt liv. Att ha allt detta vackra, kärleksfulla, underbara och veta att man måste mista det. Att jag måste göra dem jag älskar mest mer illa än jag kan föreställa mig. Det gör ont! Ju mer jag njuter, ju mer gråter jag. Upp och ner. Berg och dalbana. Jag är åksjuk och njuter inte det minsta av åkturen. Dessutom vet jag ju att den kommer ta slut. Tvärt. Det har gått 2 månader nu, snart ska jag röntga igenom kropp & skalle för att få veta hur det ligger till. Med 99% säkerhet har jag nu max 5 månader kvar.

Mina fina killar - så perfekta i minsta cell. Så glada, så positiva, så generösa, omtänksamma, kärleksfulla, så tacksamma för alla paket & allt det goda. Så oskyldiga. Hur ska nästa jul bli? Kommer de tappa glädjen? Den 100% tron på det goda i tillvaron & medmänniskor som är så grundläggande hos dem?

Ja, usch det är så svårt, svårt det här. Hur ska man kunna förbereda dem och sig själv på en fullständigt oviss framtid? Med betoning på TID? Jo, mitt svar finns i mitt hjärta - och det det blir som alltid - genom att älska dem. Genom att krama & uppmärksamma dem, prata med dem, skoja, leka, busa, berätta, pussa men också visa på hänsyn, empati, samarbete, ömsesidighet & respekt. Helt enkelt - och GALET SVÅRT - vara deras mamma. Som vanligt. Som om allt var som det skulle. För det är det ju. Idag i alla fall. Berg och dalbanan kör vidare.

Min jul...

2009-12-27T11:32:00.009+01:00

Juldikt av Sune
Min jul
den ska vara kul
Som påsken den är gul,
ska min jul vara kul

Här är min jul i bilder.

Julafton hos världens bästa Familjen L:Detta vill jag inte vara utan på julafton:
Dem jag älskar
Mina fina tallrikar
Röd duk
Levande ljus
Sex sorters hemgjord sill

Jansson
Jannes laxrullar
Svärfars strömming
rödbetstzaziki
och ett glas alkoholfritt vitt vin.

Världens bästa Tomtenissa i ett hav av klappar

L öppnar ett av 114 000 paket. Just det här stod som tvåa på listan och han kan nog inte riktigt fatta att han faktiskt har fått det.

Es tur. Nämen..? En RÖD!!!

Juldag: soffrodel på den gamla, sköna skinnsoffan:

Annandag; traditionell kalkonmiddag hos Morfar & Mormor:

Otroligt vackert ljus ute, som inte riktigt ville fastna på bild. Men granen, som killarna klädde, är ju också fin!

Mina kinder blir mer & mer svullna. De värker rätt rejält. Men jag ser ju go & glad ut som Tomtemor i alla fall!

(Gladast av alla barn blev Morfar för sitt paket. Inte nog med att det var totalt oväntat för honom. Paketet var dessutom störst av allas! Och innehållet! Det var en egen platt-tv, laddad med alla hans älskade fotbollskanaler. Som hans ögon glittrade! Det var äkta julglädje.
Vilken snäll Tomte-son!)

GOD JUL!

2009-12-23T16:09:00.002+01:00

En alldeles,alldeles underbar jul önskar jag er, alla mina fina vänner! Nu tar jag lite jullov från bloggandet. Återkommer efter Annandagen!

Största kramen till er alla!

Lycka

2009-12-22T11:00:00.005+01:00

Idag är jag bara uppfylld av lycka! (Ja, ja, lite kanske är droger, men vem frågar?!) Vi bor så vackert

(utsikt från killarnas resp. fönster)

jag har hittat flera riktigt, riktigt bra julklappar, som passar sina mottagare så där PERFEKT (det ÄLSKAR jag!!!Jag sitter med pirr i magen och tittar med stigande förväntan när de öppnar. Och när de blir så där riktigt glada... Det är en av de bästa känslorna i världen!) mina killar är så underbart, ljuvligt, fantastiskt perfekta och jag mår riktigt bra och snart är det jul och... ja, jag är nästan på väg att spricka av lycka. Ingen stress denna jul. Inga måsten. Inget springa runt och trängas och glömma anledningen. Inget bråk om vem som ska få julledigt på jobbet. Inget dåligt samvete. Bara LYCKA! Glädje! Rikedom på upplevelser, kärlek & njutning.

Promenad med värdens vackraste E

Och det fortsätter rasa in mejl, julkort och presenter från folk från mitt liv FC (Före Cancern). Det gör mig väldigt glad. Och mycket känslosam. Det känns skönt att inte vara bortglömd i Det Andra Livet. Det var trots allt inte mitt val att försvinna från det livet. Alls.

Fast. Jag har det riktigt, riktigt bra. Ändå. Det är som att när man bara kan göra en sak i taget, så går den saken dessto bättre. Man upplever den starkare. Med fler sinnen. Närmare. Nu om killarna vill ha min uppmärksamhet, försöker jag inte ens göra två (eller, tre, eller fem!) saker samtidigt. Jag stänger av spisen, eller lägger undan datorn och ger dem mitt FULLA, enda fokus. Och, hur underbart är inte det?! Det märkliga är att allting går så mycket lättare och smidigare i år? Julköttbullarna brukar ta en hel - sen - kväll. De gick på ett kick i år. Inget brändes, inget spilldes. Strax ska jag börja med vår Jansson. Men, om någon jag älskar vill prata med mig, eller kramas. Då får Herr Jansson helt enkelt vänta. Så det så.

Till sist: Tacksamheten & glädjens tårar har runnit i takt med att posten har kommit idag, kan jag säga. Underbara ni! Jag börjar få slut på superlativ! Det gör ENORM skillnad, det ni gör! Extra tack idag: Faster & Farbror!

Nu börjar det verkligen närma sig!

2009-12-21T06:48:00.002+01:00

Idag går killarna sin sista dag i skolan och jag kommer ha fullt upp med att slå in julklappar. I morgon: 6 sorters sill & Jansson. Onsdag: fastkoppling till en burk som ska ta död på MiniMonster & Hjärnspöken. Syster Yster & killarna får jula hemma under tiden. Sen ska killarna fixa skinka. Det har alltid varit deras jobb, L hjälpte till med griljering bara 11 månader gammal första gången. Och som han gjorde det! Med stil & finess. Känsla & temperament! Mina, fina kock-killar!

Sen är det julafton!

Gårdagen blev bättre ju längre den gick, så det känns positivt inför idag. Fast det ÄR ju måndag. Igen?! Jag fokuserar på att det är biverkningar. De är inte farliga. Bara jobbiga och det går astt tänka bort. Jag har ju inte ont i huvudet! Och det är GALET goda nyheter! GALET UNDERBARA! För det är Hjärnspökena (metastaserna) som är farliga. Det är de som vill ta livet från mig redan om någon månad eller så, om de finns kvar. Annars kan vi teoretiskt sett snacka ÅR!

Så, om ni har en liten julbön kvar att be - be gärna om en spökfri hjärna för Lilla H. Vem ni nu än ber till - Tomten, Cancerfonden, Gud eller om ni gör som Benjamin Syrsa och Wish Upon A Star...

Kärlek till er!

Julklappar en skruttig söndag

2009-12-20T12:11:00.004+01:00

Tyvärr börjar mitt cyto Taxol göra sig ordentligt påmint nu. De smärtor jag tidigare hade var tredje vecka i leder, muskler & skelett finns nu mest hela tiden. Jag måste fylla på med smärtlindring 24 timmar om dygnet, och ändå har jag ont. Och nu är det söndag och illamåendet, magontet och humörsänkningen lägger sig ovanpå smärtorna. Inte så kul, men jag försöker naturligtvis se ljuset. Det är onda är BIVERKNINGAR av mediciner som ska göra mig bättre. Inte sjukdomen, och det är verkligen något att vara tacksam för. Jag har en underbar skara av personer som underlättar allt vad de kan dessa dagar, och det är också en stoooor anledning att vara tacksam. Jag kan fortfarande planera och dirigera, även om det blir från soffan och hoppet lever om en pigg julafton!

Och som grädde på moset har jag ju er! Underbara M dyker upp meden hel korg PROPPAD med goda & vackra saker, kusin P skickar tidningar, kusin M praliner, jag får handstöpta ljus, presentkort, vackra julkort & omtänksamma mejl, inbjudningar... Ni kan inte ana hur mycket det betyder!

En helt vanlig lördag

2009-12-19T11:41:00.004+01:00

ska vi ha idag. Om jag var frisk, vill säga. Det blir spännande att se hur det fungerar. Vi ska, helt traditionsenligt, åka till Mini-Ullared där killarna ska få shoppa julklappar till varandra. Normalt slutar det med minst en proppfull kundvagn, men eftersom det är jag som brukar stå för fyllandet av den, får vi väl se hur det blir i år. Jag hoppas jag orkar! Det är roligt att shoppa billigt, eller hur?

Efter det är det lunch & granklädning hemma hos Morfar.

Sen hem, laga middag och se ett av favoritavsnitten av Sunes Jul. När de pyntar granen.

En helt vanlig decemberlördag, som sagt. Fast planerad med lunch när jag måste ta medicin, och tid att sova i bilen mellan aktiviteterna. Eftersom jag inte är helt vanlig längre.

Anden i flaskan Christmas edition?

2009-12-18T11:32:00.002+01:00

Snart kommer Syster Yster & Maja. Jag tänkte bjuda dem på glögg, men det vete katten vad det är för glögg? Ser mer ut som Anden i flaskan. Kanske läge att önska sig något?

Som sagt:

2009-12-17T16:04:00.005+01:00

Marinerad i kärlek, var orden. Jag till och med blöder kärlek, och här är beviset:

Det här är blodet efter en av mina kvällssprutor.
Och det här:
...är hur mina äggskivor ser ut.
Love is all around me...

(Och, ja, rätt gissat! Det är nu killarna bakar och jag tittar på. Sitter stilla. Gör ingenting. Då fick det bli ett litet extra blogginlägg. För jag ska ju vinna ju!)

De har olika teknik & taktik, mina killar. E är noggrann & uthållig, njuter av alla moment i baket - kavlar länge, väljer formar, passar in noga.

L använder helst inte formar alls, han designar egna istället. Men efter att ha fyllt en plåt med egna alster är han klar.(Tomte i släde bakom ren. Och så klart en Gibson-gitarr)

Drakfritt!

2009-12-17T13:25:00.002+01:00

Ja, den extra dosen Drakmedicin jag lyckades tjata till mig verkar fungera! Nu har jag 1½ gånger maxdos utspritt på två tillfällen över dygnet och jag sov hela natten och väcktes av väckarklockan... och det var inte igår det hände, kan jag lova! Fast å andra sidan tog min lilla utflykt med promenad från Drottninggatan, genom hela Gamla Stan till Slussen för lunch med Gulliga Bror, mer på krafterna än jag trodde. För igår efter middagen satt vi i soffan, hela familjen och hade så mysigt - granen spred sitt milda ljus och jag var pigg och glad... sen vaknade jag av en försiktig puss och tittade in i Es ansikte när han viskade God natt! Då tog jag mig i kragen för att vänta på L. Och sen vaknade jag av att Älskade M försiktigt ruskade mig och frågade om jag ville flytta till sängen. Men L då? frågade jag. Jo, han var här men ville inte väcka dig. Fast det var ett tag sen. Så trött var jag!

Idag tvingar jag mig att ta det lugnt inför en fullspäckad helg, proppad med underbara människor och härliga traditioner. Jag låg i badet tills jag var skrynklig och hade läst ut en hel bok. Nu finkammar jag alla nätshoppar, dock utan att handla något. Snart kommer killarna, då ska de få ta igen gårdagens missade pepparkaksbak. Jag ska titta på. Sitta ner och titta på. Det blir bra. Jodå! Det BLIR bra. Jag kan sitta still. Om jag gör det till en tävling, så. Idag vinner jag att få laga två rätter till middag om jag kan sitta still. Annars blir det bara en. Hoppas jag vinner!

Onsdag med överraskning!

2009-12-16T16:57:00.006+01:00

Idag är en bra dag. En mycket bra dag! Visserligen krånglade porten idag igen, men... det är smällar man får ta. Och idag fick jag ju behandling i värsta rollsen! Som Jennie så fint uttryckte sig "Äntligen får prinsessan en tron!"
Och efter det lyckades jag helt oplanerat få äta lunch med min fina, snälla, galet efterlängtade Bror. Han jobbar i Brasilien och bor i Finland, så att jag hann haffa honom när han var på endags visit i Sverige känns som att vinna på Lotto eller något!

Nu är jag pigg & glad och ska laga god middag. Tankarna är soliga & roliga och jag fick mer mediciner och väldigt positiva svar på läkarbesöket igår. Alla provsvar var jättebra, vissa till och med bättre än förra mätningen. Om det är är några hjärnmetastaser som ska höra till de 1% som faktiskt försvinner, så är de mina. De har de kriterier som behövs; är minimala, reagerade synnerligen kraftigt på strålning, jag är ung och i gott allmäntillstånd. Så, till och med objektivt finns det hopp om att min framtid ska kunna mätas i år. Objektivt är hoppet litet, subjektivt ändlöst!

Ikväll börjar jag Operation Drakutrotning!

Oh -oh, he´s ba-ack

2009-12-15T08:10:00.006+01:00

Pysslingens högst ovälkomna Syssling är tillbaka. Förbaskat också! Pysslingen är tack och lov inte här, men Sysslingen lever rövare i min mage. Den här gången har Sysslingen med sig ett husdjur istället. Hans husdjur är inte av det vanliga slaget, utan det är en Drake.
En mycket entusiastiskt eldsprutande drake. Som uppenbarligen gillar att apportera; han tar nämligen med sig massor av härlig magsyra upp i munnen, hela tiden. Ibland lyckas han nästan få med sig mer än så, till och med. Han springer längs min matstrupe, magsäck och sedan längs alla, långa tarmar och tar med sig så mycket han bara kan. Och så upp igen och börjar om. Han har stora tassar med klor, som river och sliter. Och så sprutar han eld, än här , än där. Och ryter, eller vrålar eller morrar. Den dansande Sysslingen håller sig i magsäcken, med utflykter åt båda sidorna till. Han har sina höga klackar på och hoppar & stampar på mina revben och får illamåendet och smärtorna att komma stötvis.

Kanske lyssnar han på julmusik under tiden? Fast han har väldigt dålig sinne för takt & rytm, kan jag säga....Det var garanterat någon form av fest de hade i alla fall, hela natten. Inte min favoritfest, dock. Jag ska till doktorn idag, jag hoppas de har någon ytterligare Sysslings- & Drakutrotningsdrog att ge mig. Det som är så spännande är ju bara att deras hela existens är framkallad av just mina droger. Kortisonet, otroligt välgörande för mig och välkommet men sliter på magslemhinnan. Cytostatikan, absolut livsnödvändig den också. Men, hela poängen med cyto är att den ska ta kol på celler som växer extra fort. Vilket cellerna i mag-/tarmkanalen gör. Ja, så trots att jag redan äter magsårsmedicin börjar det nu slita mer än den klarar.

Däremot är jag ju galet tacksam att inte Pysslingen har visat sig. Magont & illamående är ju jättejobbigt, skittrist & påfrestande på alla sätt. Men huvudvärk vill vi INTE ha när vi har hjärnmetastaser. Så, måste jag välja får Sysslingen gärna flytta in.

Slutligen vill jag tacka alla er som hörde av er igår, för att trösta & pigga upp mig! Telefonen gick så varm att jag inte ens hann med att svara alla, eftersom jag redan pratade i mobilen, eller tvärt om! Och jag ska försöka hinna svara på alla gulliga, omtänksamma kommentarer, mejl & mess också, men till er ALLA vill jag säga:

Underbara, underbara ni, all min kärlek till er! Ni hjälper verkligen!
Och nu är jag redo att köra tisdag.

Måndag

2009-12-14T14:23:00.003+01:00

Måndag kom i alla fall. Jag måste nog ta upp det här med någon högre makt. Frågan är bara vem? Fredde? Kungen? Jesus? Den som skriver almanackorna? Och visst känner jag att det är måndag. Den envisa värken i bröstkorgen som jag drogs med hela förra cytoperioden sticker upp sitt fula tryne. Magen är klart i olag och jag somnade på soffan efter att barnen hade skuttat till skolan. Men. Jag känner mig starkare. Jag gör det. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur men det finns liksom en grundkraft kvar som måndagen inte rår på. En energireserv som vägrar låta sig tryckas ner. *Me like*

Fast lite argsint blir jag ändå på måndagarna. I dag är jag arg på en floskel. En klyscha. Ett jäkla ogenomtänkt dravel. Det är en sån där sak som folk säger till andra för att trösta. Och det värsta är att jag har gjort det själv, och tyckt att det har funkat finemang. Ja. Tills nu. Nu funkar det finemang INTE. Vilken floskel-lobba det är?

EVERYTHING HAPPENS FOR A REASON. Sug på den du.
Som jag sa, den kan ju tyckas fin & sann & lite upplyst. Och visst, det kan appliceras på massor med olyckliga händelser. Men på obotlig cancersjukdom när man har små barn och inte ens har fyllt 40. Då funkar den inte det minsta. Vad skulle anledningen vara? Att mina barn inte förtjänar någon mamma? Att min Älskade M ska få en snyggare fru om ett par år? Att jag snackar för mycket? Tar upp för mycket plats? Nä- den där tycker jag vi stryker ur floskel-katalogen. Samtidigt som vi tar bort måndagarna. Så, eftersom det är måndag och jag är lite grinig - kan ni inte lova mig att ni slutar använda den? Och kanske tom ber folk tänka igenom va farao de säger, egentligen. För det är en jäkligt sur tröst i vilken situation du än befinner dig, att bli tröstad med att det fanns EN ANLEDNING till det eländiga. I förlängningen blir det ju nästan det samma som skyll dig själv. Tycker jag.

Nu ska jag ta min skalliga, kortisonsvullna kropp,

som just blivit tappad på blod & käka saffranspannkaka. Sen ska jag vara glad, snäll & blid. För då är det ju nästan tisdag!

Ljuvlig Lucia!

2009-12-13T13:01:00.004+01:00

Idag är det inte bara 3:e advent. Det är även Lucia. Supernajs! Men det är även söndag. Det är dagen då min trötthet, magont & medföljande deppighet brukar börja krypa på. Men va?! Det är något som känns annorlunda idag. Det började redan i går kväll. Lilla Pappsen var på strålande humör och slukade middagen. Sedan satt vi uppe till - håll i er nu!- 00.30! Så länge har jag inte varit uppe sedan före hjärnmetastaserna! Jag har helt enkelt somnat sittande om jag har försökt. Runt 22, max 22.30 har varit gränsen, även den piggaste dag. Men igår flöt orken på och det känns fortfarande riktigt, riktigt bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Törs vi tro att jag är på bättringsvägen trots alla risiga odds? All sunkig statistik?

Kvällen & morgondagen blir otroligt intressant! Tänk om det fortsätter så här! Tänk om jag kan orka fira julafton ända tills taxin kommer, och slipper ligga och sova?

Jag vill gärna ge killarna chansen att se
Mommie kissing Santa Claus
många gånger till...

Tänk om jag kan få fira in 2010?! Ett nytt år med helt nya möjligheter, 365 nya dagar att uppleva, njuta av och fylla med kärlek. Det skulle kännas grymt bra! Och den här styrkan ger helt nytt hopp. Men, jag vet att jag måste vara medveten om att den kan försvinna lika fort som den kom. Jag kan inte på något sätt räkna med att den är bestående. Hur som helst är den underbar så länge den stannar! Så, faktum är att vi ska gå och köpa julgran idag! Den största kungsgran de har ska vi ha! Hur firar ni?

Love is all around me

2009-12-12T10:59:00.002+01:00

Ett snabbt inlägg idag. Min fina, efterlängtade pappa kommer på middag, och mina krafter är ju tyvärr på väg mot den förhatliga måndagen (kom vi inte överens om att ta bort måndagarna?!) så idag behövs min planeringsförmåga. (Och missförstå mig rätt nu - jag NJUTER av det här! Det är det bästa jag vet att bjuda på middag, duka fint, fixa & trixa! Det ger mig MASSOR av positiv energi!)

Jag har gjort en körschema, och delegerat ut det mesta så jag ska orka äta & umgås också. Pappsen älskar italiensk mat, så middagen blir någon slags fusion svensk jul/italiensk familje-middag. Återkommer i morgon med betyg.

I alla fall vill jag bara lägga in en video idag, som en varm hälsning till er alla! Jag ÄR verkligen marinerad i kärlek & positiva tankar STRÖMMAR in från gamla klasskompisar, grannar, tidigare helt okända vänner och förstås alla er i min "kärn-trupp". Det finns inte ens ord för hur glad det gör mig... Eller är det fett najsigt, det känns kanske?

Ha nu en underbar 12 december! Det är den enda 12 december 2009 vi någonsin får, så njut! Och skåla i något gott (själv har jag snöat in på Ginger Ale) för Anna & Henrik och deras lyckliga liv tillsammans!

Och glöm inte - marinera mera!

Ibland rinner kärleken över

2009-12-11T09:29:00.002+01:00

Idag är inte heller vilken dag som helst. Fast det är ju ingen dag, å andra sidan. Men den här är lite extra speciell. E har lussat för hela skolan (ja, det var visst så där 50 barn till i luciatåget, men dem såg jag inte riktigt). Det var ganska många tårar i vägen. Sådana här tillfällen väcks förstås frågan - är jag här nästa år? Har jag sett mitt sista Luciatåg? Men, sen tänker jag att OM jag nu har det, så ska gudarna veta att jag har NJUTIT av dem!

Mina killar har alltid (utom en, enda gång) varit Stjärngossar. Det är en liten hyllning till deras Morfar. Ni vet ju att vi har en ganska envis, målmedveten personlighet? Vi gillar att tänka själva, inte göra som alla andra. Vinnarskalle är ett annat ord som ofta används om oss. Vi har fått den i rakt nedstigande led från Morfar. Morfar är inte på något sätt den som tar plats, syns mycket, är yvig eller högljudd. Han ger ett lågmält och tillbakadraget intryck. Men han är galet smart. Och målmedveten. Det brukar bli som Morfar vill. Medan andra hojtar och tjafsar jobbar han på. Styr upp saker. Tar initiativ. Organiserar. Och vips! Så blev det som Morfar hade tänkt, medan andra fortfarande inte har fått tummen ur.

När Morfar var liten skulle det naturligtvis också firas Lucia. På något konstigt sätt handlade ju hela Lucia om tjejer? Man sjöng om dem och de skulle gå längst fram. Alltså hittade man längst bak Morfar som höll upp sin stjärna och målmedvetet mässande "stjärngosse, stjärngosse, stjärngosse". Den traditionen har vi hållit vid liv. Killarna har alltid, här hemma fått köra den "visan" också. (Själv körde jag en egen variant av det där när vi hade Luciatåg. Alltså, alla tjejerna i klassen skulle ju vara Lucia. Då ville jag vara tärna. Och vet ni? Gissa vem som fick gå först då? Jag. Och sen kom de 10 Luciorna efter.)

Så, idag stod E där, med strut, stjärna & linne och ett allvarligt uttryck i sitt vackra ansikte. Han har övat dag & natt på sångerna. Och han skötte sig galant! Själv valde jag att stå i mörkret för tidvis FORSADE tårarna ner för mitt ansikte. Han är så fin! Så perfekt! Så underbar! Älskade M klämde min hand, och så småningom torkade tårarna. Men, så är det, ibland rinner kärleken över. Då är jag så glad över att det finns så många runt mig som kan fånga upp den. Det är en sällsynt gåva att ha så underbara människor runt sig som vi har. Och den gåvan är jag tacksam för.

Men fast klockan bara var strax före 9 när jag kom hem igen, hann kärleken rinna över IGEN! Fina, fina Anna ska gifta sig! Vilken hyllning till livet, kärleken & hoppet!

Så, idag tror jag att julköttbullarna blir kryddade med kärlekstårar.

Inte vilken dag som helst!

2009-12-10T07:52:00.003+01:00

Vet ni vem jag LOVE-BOMBAR idag?

Det är någon väldigt speciell som fyller år just idag... Det är en person som är något utöver det vanliga - snäll, omtänksam, rolig, emapatisk, extremt bra kock, pratglad, hjälpsam och som just nu väntar på en ny familjemedlem. Det är en tjej.

Det är

(trumvirvel, tack!)

UNDERBARA M! Grattispuss, kram & klapp i stjärten till min fina, fina vän! Hoppas du får en riktigt fin födelsedag & att de äntligen får tummen ur och skålar för dig i Stadshuset (det är väl ändå det minsta man kan begära?) Och om ni andra har lite kärlek över i hjärtat idag, sänd den gärna till denna underbara tjej!

Ytterligare en rolig sak med dagen är att Maja äntligen kommer hem från sin resa och Syster Yster är sååååå lycklig! *me like*

För mig ser dagens program ut så här:

Besök hos tandläkaren med L, som ska genom gå ett mindre kirurgiskt ingrepp
Bakning av saffranskransar, fyllda med vit choklad/mandelmassa
Filtpyssel med L & E, det ska bli julhjärtan, tomtar och lite annat
KORT besök hos Fantastiska Farmor & Farfar, för att lämna julblomma, julpyssel & saffranskransar

Japp, ännu en härlig dag! Och, med Farbror Melkers filosofi; "Denna dagen, ett liv" Betyder det ju att jag har ett ett härligt liv, eller hur?! Alltid lyssna på Astrid Lindgren.

Hon visste vad hon snackade om. Hon visste att det ALLTID väntar en ny saga runt hörnet, och om den sagan vet man inget förrän den startar. Därför visste hon att det är trist & onödigt att lägga värdefull tid på att prata om döden, så hon och hennes egen Syster Yster skaffade ett system och började alla samtal med "Döden, döden" så hade de pratat färdigt om det och kunde ägna sig åt andra, roligare saker! Den köper jag gärna. Vill ni promt snacka död & elände med mig, får ni begränsa er till "Döden, döden" så lovar jag att svara det samma, och så vet jag att ni funderar/oroar er eller vad det nu är. Av mitt liv får döden inte mer uppmärksamhet och tid än det. Basta!

Nu ska jag gå & leva hörrni! Kramen på er...

Det går bra nu

2009-12-09T13:07:00.003+01:00

Redan hemma från behandlingen! Idag gled allt på som den värsta räkmackan; porten funkade perfekt och redan 5 minuter efter utsatt tid var vi igång. Alla mediciner slank in i min kropp, lugnt & fint och Underbara Svärmor dök upp, mer eller mindre oväntat, nästan direkt. Hon hade med sig just räkmackor - gott- och mangojuice -gottigott- och tiden bara gled i väg, den också. Rätt som det var kom Spolformade Y och drog ur pluggen och sen var det bara att hoppa in i bilen för hemforsling.

Då var ditresan betydligt mer påfrestande. Fast av väldigt positiva skäl. Jag är nu så pass lik mitt gamla jag, att 45 minuter på en buss nästan fick mig att dansa hula hula, eller börja lägga mig i medpassageranas jobbproblem. Jag blev helt enkelt TOKUTRÅKAD och RASTLÖS till absolut max av att sitta stilla & vara tyst så länge. Det kanske låter konstigt, men för mig är det väldigt, väldigt goda nyheter. Den kur cyto jag fick idag var den sista i den här cykeln, och motsvarar en hel kur. Och jag känner mig faktiskt starkare än sedan före krampanfallet. Mer och mer av min riktiga personlighet börjar titta fram, även om jag fortfarande är långt i från mig själv.

Och är det något jag har lärt mig av denna resa är det att vara i här:et & nu:et. Så just här & just nu njuter jag nu av att må bra, känna mig rastlös, danssugen & på rethumör (önskar att jag hade Fina Kickan här, hon är den mest tacksamma jag vet att reta!). Jag känner mig nästan självlysande av energi!

För detta vill jag tacka DIG bland annat! Utan dig, dina kommentarer, mejl, mess & dina positiva tankar hade jag inte nått hit igen. Så all min kärlek till dig, men nu har jag inte tid längre! Nu vill jag inte sitta still, nu vill jag hitta på något kul!

Nämen?!

2009-12-08T15:56:00.002+01:00

Den nya tanten på F-kassan pratade sanning! Det kom en blankett med posten idag! Och hon hade bifogat en lapp med sitt namn och telefonnummer, så jag kunde ringa om jag undrade något. Julen är miraklens tid!

Bara om ni undrar kan jag berätta att jag idag inte bara har öppnat brev utan även:

Tagit en promenad i hela 45 minuter. Då lärde jag mig att antingen är typ alla i hela vår lilla villaidyll hemma på dagarna, eller så behöver de följa med Ls klass till brandstationen och lära sig om hur farligt det är att lämna julljusstakar lysande när man går hemifrån.
Bjudit mina killar & deras kompis på god lunch och haft ett långt, roligt samtal med dem om allt mellan himmel & jord
Bakat 4 sorters julkakor, nytt för i år är kokostoppar med saffran & mörk choklad och kanelcookies. De provsmakande killarna har gett två tummar upp!
Hämtat ett ytte, pyttelitet paket som ändå lyckades innehålla 2/3 av killarnas julklappar. Tänk när de var små och det var STORLEKEN som räknades!
Klarat mig på halv dos smärtlindring fram till 11.30 och helt utan sedan, planen är att fylla på vid 17, men det kan bli tidigare känner jag nu.

Kan vi inte bara ta bort måndagarna ur almanackan?