Ensam hemma

Jag har sovit riktigt gott inatt, och då vaknar jag verkligen med en helt annan ork & attityd. Jag blir så arg på min kropp när den inte sover! Fattar den inte att vi håller på och kämpar för vårt liv här, bokstavligt talat?! Hur kan den då ligga vaken, istället för att sova och ge oss tid att reparera skadorna som MiniMonstren orsakar? Ska jag behöva bråka med min egen kropp? Fullständigt obegripligt och galet irriterande! Men i natt har jag sovit så nu är vi sams igen, min kropp och jag. Till och med jag, som ju verkligen innerligt avskyr vinter & kyla, måste erkänna att det är ganska vackert ute nu. Om det bara blev lite sol också. Perfekt sportlovsväder är det iallafall, om de bara plogar isarna så är allt toppen!

Strax kommer min mamma och hämtar L & E, och all deras packning (snow racrar, hjälmar, skidor, pjäxor, stavar, skridskor och några ombyten. Och ja visst ja, 3 sorters inhalatorer, eksemsalvor, allergitabletter av olika sort, ögondroppar... Vad har jag glömt?!) De kommer tillbringa sportlovsdagarna hos Mormor & Morfar på Värmdö, men sova hemma. Ingen av dem är riktigt i skick att sova borta även om de blir mer stabila nu efter hand de ser att mamma är sig ganska lik. E berättade att hans kompis mamma hade frågat hur det var med mig, och E svarade så självklart som bara han kan; Jo, hon fick en sorts medicin för några dagar sen, så nu mår hon ganska bra. Det tycker jag var en bra sammanfattning av cyto-behandlingen so far. L tittade på mig vid konstaterade: Va konstigt det är att du har fått cancer. Ja, jag kan bara hålla med! Konstigt och dumt och onödigt och irriterande och tråkigt och FEL! Men, det är bara en tidsfråga så är jag utan cancer igen.