Prioritera & planera

Nyckeln till välgång i det mesta heter planering, åtminstone för mig. Numera är min tidigare obegränsade ork just begränsad. Min tidigare bubblande kraft finns kvar, absolut, fast i mindre doser. Det gäller alltså att planera till vad & vem jag vill använda min ork & kraft. Planering & prioritering är jag bra på fortfarande, som tur är. Det gäller att fråga sig själv på morgonen: Vad är viktigast idag? För ofta är det att ta sig till RH, träffa läkare, få behandling eller genomgå en undersökning. Det är tråkiga dagar, då all ork går till något jag verkligen inte har valt själv. Ibland är det faktiskt att tvätta. Oftast inte. Oftast är det att ha kvalitetstid med mina killar & någon av er underbara människor som fortsätter komma som strålande små vitaminbomber, med kärlek, skratt & lunch.

En plan för en vanlig dag ser ut så här:
7.oo Vaknar, väcker barn, gör frukost. Sitter & äter tillsammans, pratar och lyssnar. Njuter av äkta kvalitetstid. Tar morgonmediciner.
8.oo Plockar i ordning i köket, sedan upp på soffan. Pratar strängt med mig själv: Det ÄR INTE ett nederlag att sova lite. Det ÄR INTE bättre att passa på att städa. VILA!
10.oo Ger upp och går och duschar.
11.oo Välkomnar en trevlig gäst! Eller bakar något gott inför jul, eller förbereder middagen på något sätt. Är pigg & glad. Bästa tiden på dagen!
14.oo Killarna kommer hem och vi äter lunch. Tar mitt på dagenmediciner.
15.oo Däckar på soffan med huvudvärk. Sover om jag lyckas övertala mig själv, tittar annars på Ghost Whisperer.
18.30 Piggnar på mig och går ner i köket. Lagar middag, sakta men säkert och med hjälp. Hjälper till med läxor som barnen har läst medan jag har sovit/vilat om det behövs.
19.45 Hela familjen äter middag, pratar om dagen och har mysigt. Jag tar kvällsmediciner.
Sedan är det sprutdax och familjetid och jag är ganska pigg i huvudet i alla fall, även om kroppen är trött.
22.oo Är det godnatt, senast. Kanske somnar jag tidigare på soffan, kanske inte. Det beror lite på hur duktig jag har varit på att tvinga mig att vila under dagen.

På det sättet lyckas jag göra precis det som jag tycker om och som ger mig energi och glada stunder, och upplevelsen blir att jag har ganska gott om ork & kraft. Fallerar någon del av planen blir jag för trött, då får jag lättare ont och blir ledsen, så planeringen är verkligen superviktig. För starka dagar ger mer energi och goda, positiva cirklar. Det samma gäller tyvärr åt andra hållet.

Vissa dagar, som idag, ser det lite annorlunda ut, för då vill jag koncentrera orken till kvällen. Det går oftast bra, men kräver att jag i princip ligger hela dagen, och det kan ni ju gissa hur kul jag tycker att det är. Så idag skriver jag listor. Och recept. Och planerar julpynt i vårt halvrenoverade hem. Jag har ju haft totalkoll på hur och var precis allt ska vara, men nu finns ju inte de rummen längre, så nu måste jag tänka om. Tänka nytt. *me like* Så idag har jag roligt medan jag vilar, vilket ger mig ganska gott hopp om att orka kvällen. Mer jul åt folket!



Vad ska ni göra ikväll?

Jag säger som Kenta

Hjärnröntgen avklarad, nu väntar Fredagsmys med Syster Yster, L & E, god middag och allmänt trevlig samvaro. Japp, just idag mår jag bra!

Mycket nöjd!

Idag går jag runt och liksom flinar lite. Livet känns najs idag. Fett najsigt till och med om man använder Ls språk.

• Ingen smärta alls från porten idag! Ingen! Och bara en citodon! Nu är jag jättenöjd med mig själv! Jag tog mig igenom det och det var värt det.
  

• Julen närmar sig! Och i år ska jag bara göra allt det roliga (dvs pynta som en tok, baka precis allt som är gott, och såklart göra varenda god godissort som min hjärna kan fundera ut, sill i långa banor, hav av mina egna köttbullar, Jansson, Jansson, Jansson och mmmmmmm, allt annat som vi älskar i den här familjen.) Det kommer ta sin tid, men jag har inte bråttom. Och jag kommer bli så glad under tiden! Vänta ska ni se hur kvittrig jag blir när det vankas jul!

• Håret är inte permanent borta! Den otäcka, blanka känslan hade i morse ersatts av det tunnaste lager fint fågelfjun man kan tänka sig. Nu kommer det ju rasa igen och igen och igen av cyton, men då vet jag i allafall att det inte är dött. Jag tycker inte om dött, jag tycker om livet!
  

• Jag pratade nyss med Radiumhemmet om den tumörmarkör man håller koll på när man har äggstockscancer. Den kallas ca 125 och ska normalt sett ligga under 35. Min var ju GALET hög före operation, över 10 000. Med behandling sjönk den fint och fort, vilket ju inte visade sig betyda att jag förblev cancerfri trots allt, men ändå visade tydligt att den var ett bra mätinstrument på mig (vilket den inte alltid är). Igår mättes den för att ha ett utgångsvärde inför behandling. Och den låg på bara 57! Trots hjärnmetastaser och en lite bråkig underhusmetastas! Det var riktigt, goda nyheter i min bok! Om en månad får vi ett nytt värde och då borde det vara under 35. Jag tänker fira jul cancerfri nämligen.

• Och HA! Jag må ha obotlig cancer, men jag kan fortfarande vara världens bästa mamma för mina barn. Idag hade de kompisar med sig hem och då ställde jag ram ett kakfat med fyra sorters hembakta kakor och en fin glasflaska saft.

Kompisarna var helt mållösa, det var "ofta", "cool" och "fett najsigt" i säkert 5 minuter och mina killar var så nöjda, så nöjda! Vilken härlig känsla för mig och mina killar!

Ha det bästa nu, allihop! Jag läser godisrecept på längden och tvären, funderar ut kombinationer, varianter och tillägg. Tack världens bästa Pia för det! Det var helt fantastiskt att vakna upp och få se dessa juliga bilder det första jag såg igår!

Och ni- glöm inte att krama era älsklingar idag. Och imorgon. Och alla dagar. Kärlek äger!

Jamen, hur gick det då?

Nä. Alltså, det gick inget vidare. Det blev ungefär som jag hade fasat för, möjligen lite värre. Själva ingreppet gick bra. Och lätt. När kirurgen tittade på mig innan blev hon jättenöjd för jag har tydliga och fina vener och lät henne avgöra exakt var allt skulle sitta. Hon sa att det skulle ta max 30 minuter. Vilket det säkert gjorde. Effektiv tid. Om det nu inte hade varit så att det vart ett riktigt otrevligt gammalt pucko till narkosläkare. Han tittade också på mig. Frågade vad jag vägde och hur lång jag är. Och hur kortisonsvullen jag än är, så är jag fortfarande en väldigt liten person. Så han gav mig det minsta lilla skvätt med lugnande jag har sett. Den var på gränsen till osynlig. Jag försökte verkligen be om mer. Förklara att jag var rädd. Älskade M försökte förtydliga och be om mer, men dumdoktorn bara tittade tomt. Sedan vände ryggen till och gick. Jag kände inte ens av den lilla skvätten, men tänkte att det skulle gå med positivt tänkande. Det gjorde det inte. Fyra gånger gjorde det så ont att jag fick frossa och svårt att andas. Fyra gånger fick de avbryta, spruta in mer lokalbedövning (AJ!) och vänta tills den verkade. Blodtrycket rasade och de fick tippa huvudändan av sängen. Tårarna sprutade och jag kände mig minst och räddast i hela världen. Till slut blev kirurgen arg på narkosläkaren och beordrade honom att ge mig mer lugnande. Fast det var precis i slutet av de 1½ timmarna. Varav alltså ½ var operationstid. Men det gick bra, lätt och fint att sätta in själva porten och det är ju bra. I efterhand sa de att droger tydligen tar väldigt olika på olika kroppar och att jag förbrände dem ovanligt snabbt. Förutom då att jag var ovanligt rädd. Bra kombo, Not.

Idag har jag använt den för första gången och det var verkligen en hit! Så trots allt är jag faktiskt nöjd över min port. Idag. Igår var jag liten, ledsen och smärtfylld, det ska erkännas. Idag känns det mycket bättre, även om jag fortfarande har lite ont och är toktrött. Fast, lite måste det ju hända runt Lilla H som ingen hart förväntat sig. Idag var jag allergisk mot plåstret operationssköterskan hade använt, så det fick de byta i samband med cyton. Alldeles röd & prickig var jag.

Nu har jag ätit och sovit. Sovit lite och sovit lite och sen faktiskt sovit. När jag vaknade hade världens bästa Pia varit här med med helt underbara små presenter som påminner om att min älskade juletid närmar sig. Och Syster Yster nyss hemkommen från ett sommarvarmt Siena hade hört av sig och kommer med mig på nästa sjukhusbesök på fredag. Mejl & mess droppar in och jag känner mig inte så ensam längre.

Snabb sammanfattning:
UNDERBART: LIVET & kärleksfulla nära & kära, ljuvlig juletid & imorgon är en annan starkare dag.
UNDERKÄNT: små, kärlekstomma människor, celler med storhetsvansinne & smärtor som inte släpper.

Nu är jag här:

Och jag har köpt Jennies idé: Ja, jag kommer vara ovanlig som vanlgt. Jag kommer nämligen vara ovanligt snabbopererad! Bara 20 minuter eller så! Vi hörs imorgon...

Ja, där satt den!

Min bästa smärtlindring är alltid min kärlek till livet och mina killar. Och precis nu fick jag minsann vatten på min kvarn att få ha med mig Älskade M under operationen. Klicka här och läs!

Nu har jag plockat i mig lite av de droger jag så ansträngt mig för att slippa och livet gungar lite på avstånd. Jag passar på att tacka så här för de galna mängder mejl som har trillat in med vackra ord & bilder. Ni är verkligen helt underbara och jag önskar bara att jag kunde ge er alla en stor, varm kram. Jag kommer ha många mentala händer att hålla imorgon!

KÄRLEK TILL ER!

Status: nervös

Jag är faktiskt inte speciellt gnällig av mig. Jag spände fast huvudet i en Hanibal Lecter-mask med endast hål för näsborrarna och strålade hjärnan utan att kunna se, prata eller röra mig utan att knota (faktiskt lekte jag att jag låg i en sån där uppblåsbar solstol i en pool i ett varmt land och att larmklockan i min hand var en paraply-drink.) Jag tog mig igenom 6 kurer cytostatika och alla prover som hör till med nya stick varje gång. På slutet tog det ett 10-tal stick för att få det på plats. Jag opererade bort hela mitt kvinnliga maginnehåll och klarade mig på bara Alvedon redan dagen efter. Ja, och lite annat har jag ju varit med om också det senaste året. Jag är faktiskt inte speciellt gnällig. Men. Imorgon. Ska jag göra något av det värsta jag kan tänka mig. (Va farao ska jag tänka så mycket för?!) Alltså. De ska sätta in en kateter som ska mynna ut i en stor ven nära hjärtat (*rys* *yrsel* *illamående*) Och jag. Ska. Vara. Vaken. Nä!!!!!! Jag vill inte det! Usch och fy! Jag ska ligga där och både höra och känna hur de meckar in den där grunkan i min kropp. Och ja, ja veeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet att den är jättebra. Jag vet det. Jag vet att kommer tycka att det är jätteskönt när det ät är över. Jag vet att jag slipper bli stucken 150 gånger och ha ont av det. Men jag är rädd. Faktiskt. Jag har gjort ett kejsarsnitt och jag vet att jag kommer känna precis vad de gör, det är bara smärtan lokalbedövning tar bort, inte känsel. Och jag kommer höra klaffs och klipp och fy, farao! I värsta fall tar det två timmar står det i informationen. Men det är jätteovanligt. Ha! Känner ni någon liten, pratsam person som alltid lyckas pricka det mest ovanliga? Där reglerna aldrig stämmer och de alltid får ha extra konferenser? Nämen, det är ju jag! Så, på mig tar det väl 4 timmar.

Men, det finns bara ett sätt att bli av med det. Och det är att göra det. Sätta en fot framför den andra. Lägga sig på bordet. Blunda hårt, hålla det röda hjärtat E har sytt i ena handen och min tapperhetsmedalj i andra. Försöka drömma mig bort till Mallorca. Eller Grekland. Cypern, Kroatien, Italien. Jag är inte så knusslig. Lura tungan att känna smaken av solvarma tapas eller meze. Kroppen att känna den lätta känslan av salt, salt och varmt Medelhav som gör en självflytande. Låtsas att operationslampans starka ljus är de ljuvliga, livgivande solstrålarna. Drömma bort de vidriga ljuden och istället höra glada barnrop "Mamma, titta på mig!" "Kolla när jag hoppar"

Men idag är jag nervös, det går inte att komma ifrån. Så, gulliga ni: lite positiva tankar? Kan ni skicka över styrka, energi och en massa härliga solsemesterbilder under dagen idag och i morgon så vore det tippen, toppen. Och i morgon kväll är det över.

Mission accomplished!

Jag är trött idag. Det blir så när man sover tre timmar och festar till 02.oo. Det blev en fantastisk kväll, galet god mat (9 av 10 enligt våra små resturangkritiker här hemma), musiktävling som förde med sig mängder av glada minnen, skratt och -wtf?!- en andra placering för tävlingsmänniskan Lilla H. Senare bjöds det på en klassisk limbo där den yngre generationen briljerade medan den äldre... gjorde det hellre än bra, kanske man kan säga. Mycket underhållande för mig i alla fall. Vackert gitarrspel kunde man få höra också om man smög lite utanför Ls rum där där han och kusin M spelade.

Idag har jag inte tagit ett enda smärtlindringspiller. För jag är så glad och fullproppad av skratt & kärleksfull omsorg att det inte har behövts. Jag riktigt känner hur de små j*vlarna som försöker bita sig fast i min kropp tappar taget och dör. De klarar inte love-bombing på den här nivån nämligen. Tack hela underbara, fantastiska Familjen L & världens gulligaste svärisar för det! Och jag kan inte annat än säga det igen: Jag är så rik. Så fantastiskt rik på det som betyder något. Nämligen ni! Ni är underbara och jag känner mig alldeles överväldigad av den mängd kärlek som ni ger mig. Varenda samtal, middag, mess, skiva, mejl, bok, blomma, kort, lunch, film, ni sänder träffar exakt rätt. Ni glädjer, stärker, peppar mig till att ta steg för steg mot friskare, piggare, gladare. Mer liv, mindre sjuk. Mer skratt, mer kärlek, mer fest. Jag älskar mitt liv och jag tänker leva det! Ända tills jag dör. Jag önskar er alla det samma.

Och vet ni vad? Jag trivs ju bättre i sjal än med taggig igelkottfrisyr.

Så här såg jag ut för mindre än ett år sedan, glatt ovetande om den handbollsstora tumören och den gigantiska blodproppen:

Här är jag kortisonsvullen xsom en gris med igelkottfrisyr:

Och här med sjal:

Det är mer Lilla H att ha sjal, eller hur? Igelkottar passar på somliga, men inte på mig. Och mina ögonfransar sitter fortfarande kvar. Ha ha! Så nu tänker jag flörta med allt och alla de veckor jag har på mig- be ware...

Så avslutningsvis: 11 dagar senare tror jag att vi har firat färdigt min 39 års dag. Kanske. Nu börjar vi så smått ta sikte på min absoluta favorithögtid: julen. Och efter det ska vi nog börja planera 40-års fester. För de ska bli legendariska!

Ute: hår, inne: sjal

Jag hade hoppats att få fira min födelsedag med världens bästa familjen L MED hår. Jag vet inte varför, men jag ville hänga kvar i den fula igelkottsfrisyren som mssklädde mig. Jag ville dessutom bestämma själv hur och när håret skulle få lov att ta permanent semester från mig. Ändå köpte jag en riktigt dyr men galet mjuk och lätt tunn svart sjal i torsdags. Bara för att, liksom.

Och nu hände det som jag ju inte ville. Håret bestämde. Big time. Jag gick in i badrummet med spretig tuppkam och kom ut kal. Älskade M har ägnat närmare en timme åt att försöka städa bort allt hår som inte längre sitter på mitt huvud utan i badkaret, på väggarna, på golvet och inte minst förstås i golvbrunnen. Det är fastlimmat med mina tårar måste jag erkänna. Det känns tuffare att bli kal den här gången. Det är förmodligen permanent borta, och i mitt huvud ekar att jag kommer dö skallig. Och jag fick inte ens bestämma när jag skulle bli cool kal. Fast det var grymt klumpigt av mig. Jag har vetat att det var på väg av, det har fallit varje gång jag har duschat. Jag ville bara fira min födelsedag med hår. Fult eller inte.

Nu tänker jag fira många födelsedagar kal istället. Och nu ska det köpas sjalar! Kal är det nya svarta. Det nya coola. Så här är jag nu. Med rödgråten näsa. Utan hår men med snygg sjal.


Jag SKA vinna! Nu ska jag fira födelsedag tjock & skallig med illasittande kläder, halvlullig av droger och med bara alkoholfritt i glaset och det ska förbaske mig bli den roligaste födelsedagen EVER! Den kommer gå till historien som den första i en lång rad lyckade födelsedagar. Vänta bara, nästa år ska jag skriva ett blogginlägg och påminna om den här dagen. Den dagen som jag hade min hittills roligaste födelsedagsfest. Jag kommer förmodligen vara lite nervös över hur i all världen vi ska kunna toppa den här super, genomlyckade festen. Så nu har jag faktiskt inte tid med er längre. Nu måste jag blanda välkomstdrink!

Vilken tur!

Idag var det en stor dag i Lilla Hs liv. Sedan en tid tillbaka är Syster Yster kär. På riktigt. Och jag har ju tillbringat den tiden med att åka in och ut på sjukhus, med än det ena problemet, än det andra. Jag har strålat bort ork och drogat bort både personlighet & tankeverksamhet. Följden har blivit att ALLA har träffat Syster Ysters kärlek utom Älskade M och jag. Till och med våra barn, eftersom hon visade prov på en fantastiskt empatisk och hjälpsam personlighet genom att tillsammans med Syster Yster skynda hit och ta hand om våra killar när jag måste läggas in akut. De killar hon alltså inte ens kände då. Killarna gillar henne redan skarpt och de delar vissa väldigt viktiga intressen.

Idag var det äntligen min tur att träffa Maja! Jag var förstås lite uppeldad (vi skyller väl på att jag hart höjt kortisondosen igen va?) och och dukade till thai-lunchen de skulle ha med direkt efter frukost.

Sen fikade vi också när killarna kom hem.

Och Maja var så snäll och åt av alla kakorna jag hade bakat. Bara en sån sak! Mellan allt ätande hann vi prata en hel del, om resor, dåliga vanor, vinnarskallar och didaktik. Och läggrutiner för 2-åringar, virkning, framtidsplaner och Hammarby. Bland annat. Syster Yster är en viktig liten person för mig. Mycket viktig till och med. Och mer perfekt tjej till till Syster Yster hade jag inte kunnat hitta på själv, ens med min fantasi. Så nu är jag riktigt, riktigt glad!

Varmt, varmt välkommen i familjen Maja!

(Men jag helt slut så nu är det bäst jag intensivtränar soffrodel tills i morgon, eller hur Underbara J?)