Rapport från Radiumhemmet, cytostatikakur 1

9. 55 ; En timme in i kuren: Än så länge är det bara väldigt långtråkigt att få cytostatika, och kallt i armen. Innan vi kunde börja med själva cytostatikan fick jag inte mindre än tre mediciner för att motverka de mindre bra effekterna, så nu är jag lite trött och mycket uttråkad. Tur att det inte är så ofta jag behöver sitta så här! Kanske blir det värre/svårare längre fram i behandlingen? Min sköterska heter Ylva och är mullig och moderlig. Hon brydde sig inte om Emlasalvan vi har satt i båda armvecken utan stack mig på insidan av höger handled. Jag tittar på flaskan med Taxol

som är kopplad till mitt mycket invecklade sladdsystem och ber det vänligt att MÖRDA MiniMonstren, UTROTA dem, UTPLÅNA dem. För alltid, tack! Evigheters evighet och lite längre, helst. Tack på förhand! lägger jag till.
(Men vad märkligt - det är ju inga dödskallar på påsen med cytostatikan?!)
Sedan tittar jag ut genom fönstret, tänker bort de fula sjukhusbyggnaden och vägmaskinerna, och koncentrerar mig på det enda, smala lilla trädet. Om tre behandlingar kanske det är grönt? Jag har knappt varit ute sedan jul. Jag har varit för sjuk, det har varit för kallt eller för halt. Den senaste veckan har jag varit i stan, på restaurang och i affärer, men inte ute. Jag längtar efter solens första värmande strålar! Då ska vi blomma upp igen, det lilla trädet och jag...

Det som var jobbigast var faktiskt att jag blev så förbaskat kissnödig av alla dess liter med Taxol, Paraplatin, Betapred, Tavelgyl, koksaltlösning, glykos... Och varje gång jag skulle kissa måste jag (läs: Älskade M) koppla ur sladden och köra ställningen in på toa, utan att trassla in de 1000 och 1 slangarna, och framförallt utan att den började pipa.
Jag har definitivt sett för många sjukhusserier på tv, och kopplar samman pipande maskiner med "code blue!" = panik! Här var det uppenbarligen bara ett irritationsmoment, som man löste lite med vänsterhanden.

Hemma igen

Nu börjar det kännas som om nyckelordet i att ha cancer är VÄNTAN. Själva behandlingen gick väldigt smidigt (utom det fruktade sticket, som hon ju satte på ett smärtsamt ställe, och den otroligt känsliga droppmaskinen som pep och pep och stannade ) och nu återstår att vänta. Vänta på att se om och hur dålig behandlingen gör just mig. Vi vet inte ens när det kan komma att börja, än mindre när det kommer sluta. För det är fullständigt omöjligt att få några svar ur vårdpersonalen! De upprepar bara sitt mantra: Det är så individuellt.

Älskade M: -När kommer hon börja känna av de här medicinerna?
Sjuksköterska: -Meckar med droppet, svarar inte.
Älskade M: -Blir det nu medan droppet går in, i bilen på väg hem, ikväll/natt? Imorgon?
Sjuksköterska: -Ja, du förtår att det är så individuellt.
Älskade M: -Ja, det förstår jag, men brukar det komma idag eller senare?
Sjuksköterska: -Det är så individuellt.
Jag: -Kan jag utgå från upplevelsen av den här behandlingen i kommande behandlingar?
Sjuksköterska: -Det är så individuellt, förstår du.
Jag:- Ja, men brukar man ha ungefär samma tidsintervall på illamående och smärta, kan man räkna med att kroppen reagerar ungefär likadant?
Sjuksköterska: -Det är så individuellt.
Älskade M: -Brukar det vara så att man bli sämre efter hand , senare i behandlingen?
Sjuksköterska: -Det är så individuellt.
*GAH*!

Jag saknar min underbare läkare från KS! Ge mig svar! Även i det mest individuella frågor finns det något generellt, det vet jag! Som det är nu, famlar vi ju i mörker! Vi har ingen aning om jag ska vila ikväll för att jag kommer må apa i natt, eller om jag ska passa på att umgås med barnen så mycket som möjligt, eftersom resten av veckan kommer gå bort i smärtor & spyor... Jag är inte så puckad att jag tror att de kan ha tidscheman för hur jag mår, men en liten fingervisning att förhålla sig till! Ja, nu är Lilla H frustrerad & ARG! Det är nästan så jag stampar med foten och putar med läppen!


(Har iallafall, i rena ilskan, lyckats äta massor! Tack Mamma för jättegoda pannkakor och supermumsig sylt! Inget ont som inte har något gott med sig - eller m det nu var tvärtom...)