En hand i stormen

Igår sjöng Darin en riktig Melodifestivalklassiker. För mig, med de senaste månadernas händelser i ryggen, kändes texten som en beskrivning av min fantastiska Älskade M och hans totala närvaro under hela den här processen. Han har varit med på var enda provtagning & undersökning, med på alla tunga besked & de gladare. Han var med när jag sövdes och när jag hämtades från uppvaket. Han sov på en madrass på golvet i mitt rum på sjukhuset, han höll i mig när jag kräktes för att tumör och tumörvätska tog för mycket plats i min mage, han körde min rullstol och lyfte mig till sjuksängarna, han har fört min talan när jag inte orkat själv, sett till att jag fått bästa tänkbara omvårdnad. Han ger mig en spruta varje kväll, och har tvättat operationssår som jag själv inte vågat titta på. Han var med när mitt hår rakades av och lyckades till och med förmedla att jag var vacker i min snagg (visserligen ljög du - men det älskar jag dig för!). Dessutom har han varit uppe först och i sist säng; han har handlat, lagat mat, läst sagor, städat, förhört läxor, burit, hämtat, tvättat, skalat potatis, badat barn, svarat på allas frågor om hur jag mår, skjutsat, letat efter vantar, diskat, packat matsäck, bäddat, gjort mellanmål på alla möjliga konstiga tider, skojat, slängt sopor, tröstat, skottat snö och tusen och en andra saker som hör vardaglivet till.