Äntligen!

Åh, så skönt ~ idag känner jag igen mig själv igen. De här senaste dagarnas trötthet har varit väldigt svår att acceptera. Ni vet ju hur jag är, mest som en Duracellkanin. De senaste dagarna har jag mest påmint om Skalman med fel på Mat- och sovklockan. Fy, för att vara så dåsig! Jag kan ta illamåendet, magontet, värken i kroppen, skalligheten, fumligheten och allt det andra, men utan min energi, då är jag ju inte jag längre! I dag är jag fortfarande trött och seg, och skrattretande darrhänt, men den mentala orken är tillbaka, humorn & allt mitt bubblande prat som bara måste ut, allt är tillbaka, och det är verkligen guld värt! (Vad märkligt att det nästan sammanföll; att orken kom tillbaka och jag satte på mig mitt nya, fina STYRKEsmycke jag fått från Pia ~ tack snälla du!)

Gårdagen blev ju inte som jag hade hoppats, inte orkade jag åka hem till familjen L och inte vann Måns eller EMD ~ men det var igår, och det är bara att lägga bakom sig. I dag är jag jättesteg ifrån gårdagens ynkliga trasa, och för varje stund som jag blir starkare, dör det fler minimala celler i MiniMonstren!


Jag är Duracellkaninen som fortsätter klättra uppåt & vidare, MiniMonstren är de andra kaninerna utan ork & kraft som rasar ner och DÖR! Och jag är Duracellkaninen som ger MiniMostren en rakhöger och vinner på knockout!


Det är ju så klockrent, Duracellkaninen är ju till och med rosa!