Höga berg & djupa dalar

Igår var en väldigt bra dag! Jag bokade resan, tog en härlig promenad med Jennie (och hennes sovande lill-gris), jag fick mängder trevliga mess, mail & samtal från många av er, solen sken och livet kändes toppen på alla sätt!
Sedan blev det eftermiddag och min älskling E skulle ha Rymdkväll i skolan. Han och två kompisar hade bl.a. gjort ett arbete om planeten Venus, med modell och faktatext. De hade även lagat mat som de skulle sälja så de kan gå på Cosmonova och så skulle de sjunga. Men jag kunde inte gå. I skolan är det massor med barn som är förkylda, vissa har kräksjuka och några skulle komma på Rymdkvällen trots att de var hemma och sjuka egentligen. Mitt immunförsvar klarar inte det just nu, och jag måste prioritera att bli frisk. Så, för första gången sedan jag blev mamma, fick jag stanna hemma. Missa sången och alla fina saker. Det tog. Senare på kvällen ringde en person och pratade om ditt och datt i sitt liv. Som avslutning frågade h*n om jag inte tyckte det var tråkigt att vara hemma på dagarna. Och då, när jag förklarade hur sjuk jag faktiskt är, hur den ork jag har går åt till provtagningar, behandlingar och det basala i att leva, då var det något som brast. Jag försöker ju hela tiden hålla fokus på hur bra jag mår, att varje sekund, varje minut och varje timme är ett steg närmare frisk. Att då tvingas formulera hur sjuk jag är... det var inte kul. Till sist när jag satt i soffan, sent med Älskade M, skulle jag ta av mig sjalen, för det kliade i hårbotten. Av kom sjalen ~ och en näve hår. Sen kom tårarna kan jag säga. Älskade M försökte förstå varför jag blev så ledsen, det var ju inte precis oväntat att håret ramlade? Men det var summan av eftermiddagen och kvällen; nämligen att jag är sjuk. Jag är sjuk, hur bra jag än mår efter omständigheterna, hur bra det än är att cyton dödar MiniMonstrena, så har jag MiniMonster och det vill jag inte. Jag vill vara frisk nu! Jag vet att den som ringde inte menade något illa, men när man har en sjukdom som kan vara dödlig, är man skör. Hängbron mellan de höga bergen över de djupa dalarna är lätt att rubba, och då faller man och måste klättra upp igen. Och det är svårt och jobbigt för man är redan så trött.

Till sist torkade tårarna, jag gick ner i badrummet och drog händerna genom stubben så att allt löst ramlade bort. Sedan kändes det bättre igen. Att håret ramlar betyder ju faktiskt att cyton funkar! Det allra sista på gårdagen blev också bra, så det var verkligen en dag i alla lägen.

Bye, bye stubb ~ die, die MiniMonster!
Still me, still fabulous, just a little bit cancerous