Rapport från Radiumhemmet, cytostatikakur 2

Cyton gick bra, inga konstiga allergiska reaktioner & ingen hjärtsvikt idag heller ~ tack snälla, envisa, hårt arbetande kropp för det! Vi kom alldeles för tidigt eftersom vi åkte i väldigt god tid, beroende på att det var "snökaos" i trafiken. (Tänk att alla människor i denna stad, inklusive tjänstemän & politiker, verkar bli så överraskade varje gång det snöar. Varje gång! Va?! Vad är det här?! Kommer det snö?! Nämen, vad ska vi göra?! Ploga / skotta / sopa av bilen?! Åhhhh, nej det är halt! Ska man inte ha sommardäck i början av mars?!)

Jag passade på att gå in på Pressbyrån, vilket jag hittills har varit för sjuk för vid besöken. Kan ni se mig glida runt med ett uttryck av fullständigt överjordisk belåtenhet? Ni vet, lite som Johan Glans när han är superhjälte på Pressbyrån.
(Ett paket tuggummi & lunch, tack).

Sedan åkte vi upp till behandlingsavdelningen på Radiumhemmet och prick i tid kom den spolformade cytosköterskan Y vaggande. Tänk er en blå sjuksköterseklänning på det här, så vet ni hur min cytosköterska ser ut. Lägg på en lätt frustande andning, så vet ni hur hon låter.

Hon suckade om igen över att jag saknar port-a-cath (trots att detta var tredje gången på kort tid som jag skulle stickas, och ingen har haft den minsta svårighet!). Hon tittade på Emlaplåstren som vi hade satt EXAKT där hon stack sist, provade lite halvhjärtat - och missade. Provade igen, och missade. Provade en tredje gång, missade igen och beslöt sig för att sätta infarten mitt på armen istället. Utan Emla och det var inte skönt! Sedan fick vi hojta till om att hon skulle ta blod för att mäta tumörmarkör, trots att hon hade läst det högt bara någon minut tidigare höll hon på att glömma det. Det ville sig inte heller, inget blod kom, så fram med en ny nål och ett nytt stick i armvecket, den här gången, vilket faktiskt gick plättlätt. Älskade M var vid det här laget illröd i ansiktet och spänd som en fiolsträng, själv skakade jag som ett asplöv och hyperventilerade. Älskade M frågade om vi kanske, möjligen kunde överväga att sätta den förb. infarten i armvecket direkt istället? Men, nej, neeeeeeeeej! Då kan ju inte Lilla H böja på armen på fem timmar. (Hmmm, ska vi väga för- och nackdelar? Bli stucken plättlätt och inte använda armen på fem timmar, eller bli stucken örton gånger med smärta och ändå inte kunna använda armen - för då hakar sig droppet och droppställningen piper! Oj, oj, oj - hur ska vi göra? Tough call - NOT!)

Sedan rullade det på, av kortisonet blir man pigg, av Tavegylen trött och av koksaltlösningen blir man galet kall! Själva cyton är bara långtråkig att få, men mycket välkommen. När allt var klart drog Y raskt ut alla sladdar och infarter och tackade för idag. Jag gick och kissade - man blir som sagt kissnödig av alla liter vätska som pumpas in i kroppen. På toa tittade jag på armen och plåstret och såg en blodfläck raskt breda ut sig. Lätt panikslagen sprang jag efter Spolformen Y som drog in mig i ett annat behandlingsrum med fyra mycket förvånade patienter,. Där satte hon på ett nytt plåster med tryckförband. Jag får en spruta varje kväll med propplösande medel som förhindrar att mitt blod koagulerar. En blödning kan bokstavligen bli livshotande för mig. Oj, då! Tänkte inte på det... Man måste verkligen vara frisk, påläst & alert för att kunna vara sjuk!

Sen åkte vi hem och möttes av dukat kaffebord med varma bullar & omtänksamma människor. Nu är jag trött & lite skallig men annars mår jag bra. Precis som det står på mitt nya läkarintyg, skrivet av människodoktorn.

Dagens tack:

• till min fina, märkligt formade, bleka men underbara kropp som stretar på med Projekt: Utrotning av MiniMostren!
• till alla er underbara människor! Idag har jag fått dryga 20 mess, nästan lika många mail & ett gäng telefonsamtal, blommor, en chokladask & oräknerliga goda skratt.
• till Mamma & Pappa och Svärmor & Svärfar. Efter första cyton kom vi hem till ett doftande hus med vackra blommor och två goda hemlagade rätter, idag likaså! Ni är fantastiska!