Inte utan min tapperhetsmedalj

Snart ska vi åka till Radiumhemmet och få provsvar och träffa läkaren (undrar vem det blir idag? En man, kvinna? Ung, gammal? Kunnig, okunnig? Med humor eller torr som fjolårets löv? Fast handslag eller död fisk? Svamlig eller tystlåten?). Jag är laddad till tänderna, men det viktigaste har jag runt halsen. Så länge den sitter på plats går allt bra, så har det varit hittills och så ska det fortsätta. Den enda gång jag inte hade den var vid njurtestet och då blev jag ju jättedålig efteråt, även om resultatet blev bra. Så jag åker ingenstans utan min tapperhetsmedalj! Tack för den och all styrka den är laddad med familjen L!