Rapport från Radiumhemmet, cytostatikakur 4

Hemma igen efter en lyckad, men tröttsam behandling. Spolformade Y var lika spontan, flexibel och kvicktänkt som vanligt, men den här gången stack hon i alla fall direkt i armvecket, och missade bara en gång. Alla mediciner gick in bra, inget rann utanför och min kämpande kropp reagerade inte med annat än en stoooooooor trötthet på det gift som pumpades in. Jag är fortfarande otroligt glad över min fina, extremlåga tumörmarkör! (Jag har fått massor av frågor om ca-125 som tumörmarkören heter. Det är en relativt ny mätmetod i Sverige, och används ännu inte i hela landet. Läs gärna mer här. Det är ganska omständlig text, men det viktiga framgår i alla fall, förutom att den inte kommer ner till 0, utan även hos helt friska (kvinnor!) ligger den på 5-35.)

Hemma väntade fika och mängder med rosor!

Tack underbara Svärisar & familjen L! Det piggar upp den tröttaste Lilla H. Åtminstone lite, för nu börjar jag kännas sliten. Men inte helt utsliten. Än.

Familjen L firade & uppmärksammade min fina, låga tumörmarkör med 16 underbara, djuprosa rosor och en fin dekoration med ett 16 i glittrande guld redan i går! You rock!

Rosor kan vara röda
violer äro blå
smultron äro söta
& alla mina vänner likaså

Nu är det bara en sak som återstår: zzzzzzzzzzzzzzzängen... Godnatt!