Strålande & SurSnubbe

Jag började min morgon sjukt tidigt idag. Uppe med tuppen, sitta i bilkö och sedan: inget gott kaffe av den inte så trevliga snubben på det här haket (klicka här).

Vi visste inte om det ens var öppet, dörren var stängd, men inte låst, inga öppettider på dörren. Så vi smög in. Där stod snubben. SurSnubben.

Älskade M: Hej! Är det öppet?

SurSnubben: A.

Lilla H: (Tokläser på alla skyltar. Kaffe nämns ingenstans.) Eeeh, vad har ni för kaffe?

SurSnubben: Allt från... typ kaffe... till... (meningen ebbar ut i intet)

Lilla H: (Ser äntligen en espressomaskin och kvittrar) Va bra! Då tar jag en vaniljlatte på... (tänker säga sojamjölk)

SurSnubben: Vi ha´nte de. Sånna där... (meningen ebbar återigen ut i intet)

Lilla H: (Alltid hjälpsam!) Smaksatt kaffe?

SurSnubben: Nä

Lilla H: (Tittar på Älskade M)

Älskade M: Jo, men då tar vi en latte då.

Lilla H: Ja, två vanliga latte då.

SurSnubben: (Tar betalt. Försvinner. Kommer tillbaka med en kanna mjölk. Ställer den på bänken. Är tyst.) Kaffeglas där. (Försvinner)

Lilla H & Älskade M tittar förvirrat på kannan. På glasen. Inte på lattena, för de finns ju inte.

Älskade M: Menade han... att vi skulle ta bryggkaffe?

Lilla H: Vet inte. Jag vill inte ha bryggkaffe.

Till sist tar Älskade M ett glas bryggkaffe med iskall mjölk ur kannan. Lilla H surar och tar inget. Vi tänker inte gå tillbaka dit.

Anledningen till att Morgonstund hade Bryggkaffe i mun för oss idag, var att jag skulle göra CT av buk & bröstkorg. CT är en skiktröntgen där man åker igenom ett hål i en ring. Skumt men oläskigt. Ringen med hål i finns bakom elektroniska skjutdörrar.

Först måste man dricka 1 liter kontrastvätska under 1 timma. Det smakar... ingenting!

Sen får man även kontrastvätska insprutad i blodet, så jag fick en skön värmedyna i ett örngott på armen.

Den funkade! Tjejen lyckades sticka mig på första försöket. Sedan låg jag och åkte fram och tillbaka genom ringen och höll andan och andades på den inspelade röstens kommando. När kontrastvätskan kommer ut i blodet känns det som man kissar på sig. Det gjorde jag inte, och det var ju tur. Sen, snipp, snapp, snut, så var röntgen slut. Nu återstår den roliga delen. Att vänta på svaret. Håll tummarna för en Monsterfri bild!