Aldrig vara lagom

Varför, varför, varför kan jag aldrig göra något laaaaaagom?! Lagom, med måtta, eller kanske lite i taget?

Efter baka kakanojja kommer städnojja. Ja, alltså efter att ha bakat minst 15 sorters småkakor, 5 olika varianter på jordgubbspaj & rabarberpaj, mjuka kakor & muffins i långa rader under flera veckors tid är jag nu trött på att baka. Färdig, liksom. Så i morse vaknade jag istället och ville städa. Men, gud va bra! tänker ni nu. Eller hur? Vilja städa, det låter ju toppen. Men, tyvärr är min hjärna och min kropp inte riktigt sams. De har ett mindre kommunikations-sammanbrott. Jag började friskt efter frukost med att dra ut ett skåp, tre hyllor och all tvätt från helgens äventyr. Ja, och så kassen där jag lägger urvuxna grejjer till Gullegrisen och hela förra årets badkasse (ni vet en sån där från IKEA. Full.) Så började jag så käckt att sortera, lägga i högar, kasta i påsar, tvätta ett par masiner, torka ur... Åh, va fint. Nu ska jag bara hänga tvätt, torka av lampan och... STOPP! skriker trött-kroppen. AJ! vrålar värk-axlarna. SLUTA! ylar biverknings-lederna. SITT! kommenderar blodpropps-benen. Så sakta, sakta stapplar jag runt och försöker avsluta allt jag har påbörjat. Inte starta något nytt, bara göra färdigt. Få njuta av rena bänkar, ren, sorterad tvätt, skåp med ordning i. Det går så där, kan man säga. Det är märkligt vad svårt allting är när man inte kan lyfta armarna över armbågshöjd. Undra hur glad Älskade M blir när han kommer hem och inser att 8 timmars jobb kommer följas av ungefär lika mycket här hemma? Och då menar jag bara för att kunna gå genom hallen och vistas i köket typ..

Vad är det för straff på barnarbete? Kan man kanske muta L & E att sortera mediciner i storleksordning? Eller, om man tvingar dem att göra det i bokstavsordning kanske det kan räknas som att vara pedagogisk?