En bild säger mer

Jag har alltid älskat fotografier, gärna bildserier med text. Jag har alltid varit den som har fotat, men sällan velat vara framför kameran. Sedan jag fick cancer har foton varit viktigare än någonsin för mig. Jag fotar och fotar och fotar och tjatar även på Älskade M att fota mig, vilket verkligen aldrig har hänt förrut. Nu fotar jag för framtiden. I bästa fall sitter vi tillsammans och minns hur vi tog oss igenom sjukdomstiden, hur mycket roligt vi ändå lyckades ha, hur lik Arne Hegerfors jag är utan hår och hjälp vad mycket nålar och sprutor jag klarade av...

Vi har fotat rummen och väntrummen på KS, SÖS och Radiumhmmet.

Väntrum på SÖS. Där har de röda soffor, på Radiumhemmet har de gröna.

Vi har fotat droppställningar, cytostatikapåsar, sprutor och kaffemaskiner.

Radiumhemmet. Inte min favoriplats.

Vi har även fotat spontana kvällsbad, roliga kort från er gulliga människor, middagar, snabbfika och fester. Vi har fotat när vi har skrattat och fotat när vi har gråtit, när barnen har vetat om det, och i smyg. Det händer så mycket, och så fort att fotona verkligen behövs, dels för att minnas i framtiden men även för att minnas nuet. Så här rikt liv har jag! Så här mycket upplever jag, så här många underbara människor träffar jag, så här god mat äter vi, så här skön är solen och så här ont gör ett magplask.

Kvällsdopp vid vår båtklubb. L provar sin nya våtdräkt (som gör att magplask gör mindre ont?! E är så avundsjuk!)

När fotona är inlagda i datorn sparar jag dem på skivor & usb men jag älskar också att göra fotoböcker av dem. Böcker med fina bakgrunder, med bilderna placerade i följd och med illustrerande texter. Då kan jag styra hur verkligheten ska se ut *me like* Jag har gjort en från i vintras där man på Nyårsafton ser killarna spela gitarr med kusin M samtidigt som jag sitter på akuten med elefantstora ben och väskan full av smink, hårprodukter och högklackade stövlar. Den "gamla" friska Lilla H var så självlart inställd på att vad det än var för fel med benen, så skulle det gå över och festen skulle fortsätta. Där & då vände livet, men det visste vi inte då. Genom att fota, fota och fota riskerar vi inte att missa nästa vändning.

L & E när vi firar mitt fina CT förra veckan. Solen skiner, livet leker...

Vi ger bort fotoböcker som present också, jättekul att göra och uppskattat att få. En personlig berättelse från en semester till exempel, eller om barnbarnens år. Och varför skriver jag om det här nu då? Jo, dels för att inspirera er och dels för att jag får göra en fotobok gratis: på fujifilm som tack för reklamen. (Klicka här: www.fujidirekt.se/fotobok)

Och ni vet hur det är: en cancersjuk är sällan rik och gratis är gott. Jag gillar att göra fotoböcker, men priserna gillar jag inte lika mycket så det här passar mig perfekt! De av er som har en blogg eller en hemsida kan också utnyttja erbjudandet. Prova! Titta igenom dina bilder från juni, skolavslutningar kanske? Midsommarafton, årets första dopp och bilder från en resa? Vad vill du absolut inte glömma? Jordgubbar i solen på en lunchrast kanske? En smygtagen bild på den du älskar, sovandes i en solstol? Regnet som vräker ner medan ni har pick-nick på vardagsrumsgolvet med tända doftljus? En tappad tand, en hittad pinne? En kaffekopp hos din gamla Farmor? Vad vet jag, det är ju dina minnen.

Underbara Farmor kramar E. I bakgrunden diskar min snälla Pappa

(Och just som jag avslutar den meningen ringer Onkolog-jouren från Radiumhemmet och skickar mig akut till KS där mina lungor röntags eftersom de misstänker att jag fått proppar i lungorna och/eller lunginflammation. Tack och lov visar CT än en gång att mina lungor & bröstkorg är helt rena och fina, även från blodproppar. Alla rören blod visar att jag även är infektionsfri. Jag har dock lätt förhöjd puls, blodtryck och temp och en svullnad runt revbenen. Onkologen säger att det är en "frisk sjukdom" som vem som helst hade kunnat få. Music to my ears, my friends! Music to my ears... Här är ett foto från gipsrummet där jag fick ligga så länge. Ännu ett foto till en framtida fotobok!)