Idag fick jag hjälp att få punktering. Det första provet snabbanalyserades och innehöll bara fettceller. Hade jag nu varit "normal" hade det varit klart där, men eftersom jag är så onormal att jag har (haft) cancer togs ett extra prov med ett pistolliknande verktyg. Bara därför. Annars hade det liksom bara varit "Det var en fettknöl. Tack och hej". Det känns ju ändå ganska positivt. Svar kommer förhoppningsvis på fredag. Enda gången man blir överlycklig om det bara finns fettceller i en!
Sen åkte jag hem, öm i magen, lite yr och väldigt trött. Jag hade inte mer än hunnit sätta mig med E som skulle göra läxor och bubblade av historier om dagens besök på Nordiska Museet. Då ringer telefonen. Det är... FK. Den underbara, underbara myndigheten. De är inte nöjda med min onkologs sjukskrivningsintyg. De är inte nöjda alls. Min onkolog måste motivera på INDIVIDBAS exakt varför jag inte kan jobba just nu. Det räcker inte att det står att jag är trött och sliten efter avslutad cytostatikabehandling. Det räcker inte. Alls. Det räcker heller inte att onkologen har skrivit att en långsam upptrappning av arbetet rekommenderas. Varför rekommenderas det, undrar FK. Hon maler och maler om hur otillräckligt intyget är och hur onkologen verkligen måste fylla i det bättre. FK har skickat tillbaka det till RH för att få det kompletterat och jag ska också få en kopia, för det här duger ju inte.
Jag lyckas till slut få en syl i vädret då jag berättar att jag varit på punktion idag, eftersom jag har fått nya knölar. Då blir det helt tyst. Knäpptyst i luren. Knäpptyst på Knäppkängan. Sen säger hon: Ojdå. Det var tråkigt. Så är hon tyst igen. Sen stammar hon något om att hon hoppas, och det var ju.., och ojdå (igen). Sen tar hon sats och säger: Jag- godkänner- din- begäran- om- sjukpenning- under -handläggningstiden- så- du- behöver- inte- vara- orolig.- Ehhhhh- hör- av- dig.- Hejdå. Klick.
Yepp, om hon kommer på att jag är sjuk på riktigt, då blir hon nervös kan man säga. Otrevlig, överlägsen och arrogant paragrafryttare i ena sekunden. Skitskraj, oempatisk och feg i andra. Tack för den! Nu känner jag mig plötsligt både stressad och ledsen och oärlig. Och jättesjuk. Allt på samma gång, och allt tack vare denna ljuvligt kompententa kvinna från denna ljuvligt kompetenta myndighet.
Sen åkte jag hem, öm i magen, lite yr och väldigt trött. Jag hade inte mer än hunnit sätta mig med E som skulle göra läxor och bubblade av historier om dagens besök på Nordiska Museet. Då ringer telefonen. Det är... FK. Den underbara, underbara myndigheten. De är inte nöjda med min onkologs sjukskrivningsintyg. De är inte nöjda alls. Min onkolog måste motivera på INDIVIDBAS exakt varför jag inte kan jobba just nu. Det räcker inte att det står att jag är trött och sliten efter avslutad cytostatikabehandling. Det räcker inte. Alls. Det räcker heller inte att onkologen har skrivit att en långsam upptrappning av arbetet rekommenderas. Varför rekommenderas det, undrar FK. Hon maler och maler om hur otillräckligt intyget är och hur onkologen verkligen måste fylla i det bättre. FK har skickat tillbaka det till RH för att få det kompletterat och jag ska också få en kopia, för det här duger ju inte.
Jag lyckas till slut få en syl i vädret då jag berättar att jag varit på punktion idag, eftersom jag har fått nya knölar. Då blir det helt tyst. Knäpptyst i luren. Knäpptyst på Knäppkängan. Sen säger hon: Ojdå. Det var tråkigt. Så är hon tyst igen. Sen stammar hon något om att hon hoppas, och det var ju.., och ojdå (igen). Sen tar hon sats och säger: Jag- godkänner- din- begäran- om- sjukpenning- under -handläggningstiden- så- du- behöver- inte- vara- orolig.- Ehhhhh- hör- av- dig.- Hejdå. Klick.
Yepp, om hon kommer på att jag är sjuk på riktigt, då blir hon nervös kan man säga. Otrevlig, överlägsen och arrogant paragrafryttare i ena sekunden. Skitskraj, oempatisk och feg i andra. Tack för den! Nu känner jag mig plötsligt både stressad och ledsen och oärlig. Och jättesjuk. Allt på samma gång, och allt tack vare denna ljuvligt kompententa kvinna från denna ljuvligt kompetenta myndighet.
Hmm... bra att veta vad man ska säga när man får problem med FK... det är så de ska tas alltså! Hårt mot hårt!
SvaraRaderaGnolar lite:They ain´t seen nothin´ yet...
SvaraRaderaJag hoppas hon lugnar ner sig, annars ska jag verkligen visa var skåpet står. Basta! På Radiumhemmet är de så frustrerade på FK, de kan inte tro att det är allvar att de ifrågasätter cancersjuka. Hur det än är, så är det skillnad mellan äpplen och päron.