So far, so good

Hemma igen efter tre strålningar. Att stråla skallen är egentligen a peace of cake. Fast den luktar lite skumt, den kakan. Och skiftar i ett överjordiskt röd/blått ljus. Och så sitter ju huvudet fastspänt så man ser ut som Hannibal the cannibal. Men förrutom det är själva strålningen ingen större fara. Det jobbiga var ju att min hjärna med de pyttesmå metastaserna- som strålningsläkaren avfärdade som de där små, små förändringarna!- inte gillade att bli strålade. De blev riktigt förbannade och svullnade upp. Och då fick jag modern till all världens huvudvärk. Och sen kräktes jag. Allt alla i hela Storstockholm hade ätit den senaste veckan kräktes jag. Och sen lite till. Jag kunde inte sitta, inte ligga, inte stå. Inte prata, inte teckna. Ingenting, bara kräkas och gny. Då tyckte jourhavande onkolog att Älskade M skulle ge mig kortisontabletter. Älskade M sa att han trodde nog att de skulle flyga ut igen, kanske hela vägen till jour-onken, men visst vi kunde prova. Så det gjorde vi, och de flög, och vi åkte i ilfart till KS/Radiumhemmet. För att göra en låååååååååååååååååååång väntetidshistoria kort behövde jag intravenöst kortison och anti-illamåendemedicin (nähä?!).

Nu är jag i alla fall hemma, tack och lov. Högdosen av kortisontabletter & anti-illamående verkar fungera nu, så nu är det mest en enorm trötthet i kombination med kortison-speed jag kämpar med.

Det var väl den kortare beskrivningen av den här sjukhusvistelselsen. Nu hoppas jag att det dröjer en 118 år tills jag måste ligga inne igen. Så det så!