Ett heltidsjobb

Idag var det dags för cytostatika igen. Jag åkte hemifrån vid nio och var hemma igen strax före halv fyra. Visserligen var de försenade på Radiumhemmet, men jag var ändå bara där i 3 timmar. Det är härligt med kollektivtrafik! Det är verkligen ett heltidsjobb att vara cancersjuk!

På bussen inträffade sedan det som inte händer mig så ofta. En granne som tidigare har varit väldigt pratglad och trevlig klev på, såg mig och greppade lätt panikslaget sin mobil och började prata, högt och osammanhängande, uppenbarligen med ingen. Sedan när vi skulle gå av höll han på att springa benen av sig för att inte riskera möta mig. Det gör mig ledsen och lite förvånad att jag ska vara så svår att möta. Det är ju inte så att jag själv gräver ner mig i självömkan och blodiga medicinska detaljer. Jag är rätt lättpratad fortfarande. Möjligen är jag är lite droglullig och osammanhängande, men det borde man kunna stå ut med tycker jag?

Summan av kardemumman är ändå att jag fortfarande är pigg! Trots denna mastodontdag och besked om att jag måste ta nya prover (=ytterligare en tripp till doktorn!!!) på fredag och konstiga grannar. Trots det känner jag mig fortfarande som mig själv och det är så klart värt hur många krångligheter som helst! Vi har ett litet projekt på gång också, killarna och jag som tar tid & tanke och ger mig massor av positiv energi. Superskoj. Ja, så är läget idag. Med mig. Hur är det med er?