Just nu:

Ja, som sagt igår blev ytterligare en dag och en kväll på akuten. Jag skulle på ett helt vanligt bokat besök på min onkologiska mottagning. Jag visste att min bästa doktor från avdelningen hade inte bara kollat, utan dubbelkollat och trippelkollat att CTsvaren från i tisdags skulle vara klara till dess. Jag hade dessutom själv stämt av med min ansvariga onkolog om detta på tisdagen. Jag behövde inte komma in till Radiumhemmet och prata om min väntande cytobehandling och strålningstiden var avstämd och klar. Enda anledningen till detta besök var att mina ansvariga läkare skulle se hur blodpropparna utvecklade sig.

I onsdagskväll svullnade jag på vänstersida av halsen och det började smärta där. Efter en hel del funderande bestämde Älskade M och jag att inte åka in om det inte blev värre, eftersom vi hade läkartiden väntande.

Döm om min förvåning när läkaren (naturligtvis en jag aldrig hade sett förut) började prata om min väntande cytobehandling. Jag svarade först, men sen avbröt jag och sa att vi redan hade avhandlat detta över telefonen, min onkolog och jag. Jaha, sa läkaren men det här är lappen jag fick med vad vi skulle prata om. På lappen stod allt vi pratat om i telefonen, ingen annat. Inte ett ord om CT eller blodproppar. Jag tappade verkligen allt där och då. Jag förklarade ett par vändor att vi skulle få svar, att vi hade blivit lovade svar att jag i princip var utskriven på prov i väntan på dessa svar. Men, nej, det stod ingenstans och det fanns inga svar att få. Jag grät. Det hjälpte inte. Jag visade min svullnad men eftersom denna läkare inte hade sett mig innan hade hon ju inget att jämföra med, så det hjälpte inte. Alls. Men hon var snäll och ville göra sitt bästa så efter att ha ringt runt till alla olika avdelningar som utför CT/DT ringde hon faktiskt P51 och bad min bästa doktor komma ner. Någonstans på vägen har det hängt upp sig IGEN! Någonstans försvann informationen. För mig slutade ändå den här delen lyckligt, eftersom bästa doktorn lätt kunde se att jag var svullen på ett nytt ställe. Så ytterligare ett nytt CT ordinerades och jag flyttades till akuten med extra smärtlindring.

Väl där när allt började lugna ner sig inser jag plötsligt att det kommer mat för nära 6000 kr hem till oss inom de närmaste 4 timmarna. Så Älskade M fick byta plats med Syster Yster. (Han hann!)

Summan av kardemumman? Propparna har inte byggt på sig sedan i tisdags. De har heller inte krymt. Jag fick åka hem - tack och lov - men det känns ändå inte helt stabilt att de inte krymper, varför får jag inte starkare Fragmin? Ingen vet, ingen kan svara. Ingen är ansvarig. Propparna låg heller inte bakom svullnaden på vänster sida, det var "bara" inflammationen som spridit sig. Däremot har de krupit ner i höger arm. Innan jag fick åka hem, frågade onkjouren vem som skulle ta över nu, till vem han skulle rapportera? Ja, det var den lilla frågan, som jag har frågat nu i det dryga år jag har varit cancerpatient på Radiumhemmets gynonkologiska mottagning.
Jag bad jouronken hugga någon och rapportera innan han gick av i morse. Han sa att han skulle försöka, lika förfärad som alla andra över vilken extremt dålig kontinuitet som råder där.

Och - under av alla under - idag har det hänt saker! Jag har fått en riktig kontaktsjuksköterska , hon har skrivit en lång lista om allt jag behöver nu i det här skedet; kortisonordination inför strålning, fortsatt SAMMARBETE OCH UPPFÖLJNING av propparna står högst upp. Men äntligen känns det som om någon på gynonken ser mig som en helhet, inte bara en gyncancerdiagnos. I morse försov jag mig och jag har fortsatt sova mig igenom dagen. Jag sover 2 timmar är vaken 1, sover 2. Det var jobbigt igår. Men nu laddar jag upp. Nu fyller jag på.

Så, kom igen nu, kärleksfulla du! Ladda dig med hopp, krama alla dina när & kära, skicka vidare så mycket bus, skoj & kärlek som bara är möjligt till den nära dig som behöver det. Tillsammans är vi starkare, tillsammans är vi vackrare, tillsammans är vi bättre!