Det här blir min dagbok över resan tillbaka till FRISK. Frisk, pigg och mig själv igen. Utan mediciner, konstig kutryggig gång & magra, vassa ben överallt. Med förmåga att klara saker själv & ork! Ork att dansa hela natten, ork att laga mat, ork att jobba, skratta, pussas, retas... Allt det där som är jag!
Det som kom som en blixt från klar himmel var en cancersjukdom. Jag gick från att vara pigg, stark och glad ena dagen till att vara sjuk, ömklig och beroende av en massa hjälp, bokstavligen dagen efter.
De som var med den sista kvällen vet att jag var uppe och dansade, hoppade, sjöng och festade till 2 på natten. Familjen L och mina svärföräldrar var med, liksom förstås min egen underbara familj; mannen M, storebror L & lillebror E. Dagen efter vaknade jag med så svåra smärtor i benen att jag knappt kunde gå. Ett par dagars förvirring följde, envis som jag är åt jag värktabletter och försökte låtsas som ingenting men slutligen, på självaste Nyårsafton, svullnade benen upp så mycket att vi åkte till akuten.
Redan då det konstaterades att jag hade blodproppar i båda benen, från fotknölarna upp till ljumskarna var läkarna tydliga med att det var något konstigt med det. Jag måste utredas ordentligt, för så här stora blodproppar helt utan att jag uppfyllde några riskfaktorer - det kunde bara inte stämma.
Ett par dagar senare skiktröntgades min buk, och där var den - den tennisbollsstora tumören på höger äggstock. Min första tanke var ... ingenting. Det blev alldeles tyst i mitt huvud. Jag var fortfarande väldigt svag av blodpropparna och åkte rullstol, så där satt jag och försökte förstå vad läkaren nervöst stammade fram. Vi fick flytta oss direkt från koagulationsavdelningen till gynakuten, där de fastställde att det fanns en tumör som med största sannolikhet inte var godartad. Jag skulle opereras så snart som möjligt på KS och under tiden la de in mig på sin gynavdelning. Men jag ville ju åka hem! Och, som tur var, fick jag det... (fast det hindrade inte SÖS från att skicka en räkning för min tid som inlagd!) Vi har lärt oss att man alltid ska ifrågasätta om man verkligen, verkligen måste vara på sjukhuset. Ganska ofta verkar det som om msn kan få vara hemma om man vill det.
Det tog ytterligare ett par veckor av fler läkarbesök, provtagningar och röntgenundersökningar, men till sist opererades jag. Livmoder, äggstockar och ett fettlager ovanför tarmarna togs bort. Kvar finns ett 10 tal knappnålsstora förändringar på utsidan av tarmarna - men dem ska cellgifterna DÖDA!
Nu väntar vi igen. På torsdag har jag tid för ett första besök på Radiumhemmet. Törs jag gissa på fler läkarundersökningar, provtagningar och röntgenundersökningar? Jag ska få en dosa inopererad under huden vid nyckelbenet också - ännu mer att se fram emot...
Det som kom som en blixt från klar himmel var en cancersjukdom. Jag gick från att vara pigg, stark och glad ena dagen till att vara sjuk, ömklig och beroende av en massa hjälp, bokstavligen dagen efter.
De som var med den sista kvällen vet att jag var uppe och dansade, hoppade, sjöng och festade till 2 på natten. Familjen L och mina svärföräldrar var med, liksom förstås min egen underbara familj; mannen M, storebror L & lillebror E. Dagen efter vaknade jag med så svåra smärtor i benen att jag knappt kunde gå. Ett par dagars förvirring följde, envis som jag är åt jag värktabletter och försökte låtsas som ingenting men slutligen, på självaste Nyårsafton, svullnade benen upp så mycket att vi åkte till akuten.
Redan då det konstaterades att jag hade blodproppar i båda benen, från fotknölarna upp till ljumskarna var läkarna tydliga med att det var något konstigt med det. Jag måste utredas ordentligt, för så här stora blodproppar helt utan att jag uppfyllde några riskfaktorer - det kunde bara inte stämma.
Ett par dagar senare skiktröntgades min buk, och där var den - den tennisbollsstora tumören på höger äggstock. Min första tanke var ... ingenting. Det blev alldeles tyst i mitt huvud. Jag var fortfarande väldigt svag av blodpropparna och åkte rullstol, så där satt jag och försökte förstå vad läkaren nervöst stammade fram. Vi fick flytta oss direkt från koagulationsavdelningen till gynakuten, där de fastställde att det fanns en tumör som med största sannolikhet inte var godartad. Jag skulle opereras så snart som möjligt på KS och under tiden la de in mig på sin gynavdelning. Men jag ville ju åka hem! Och, som tur var, fick jag det... (fast det hindrade inte SÖS från att skicka en räkning för min tid som inlagd!) Vi har lärt oss att man alltid ska ifrågasätta om man verkligen, verkligen måste vara på sjukhuset. Ganska ofta verkar det som om msn kan få vara hemma om man vill det.
Det tog ytterligare ett par veckor av fler läkarbesök, provtagningar och röntgenundersökningar, men till sist opererades jag. Livmoder, äggstockar och ett fettlager ovanför tarmarna togs bort. Kvar finns ett 10 tal knappnålsstora förändringar på utsidan av tarmarna - men dem ska cellgifterna DÖDA!
Nu väntar vi igen. På torsdag har jag tid för ett första besök på Radiumhemmet. Törs jag gissa på fler läkarundersökningar, provtagningar och röntgenundersökningar? Jag ska få en dosa inopererad under huden vid nyckelbenet också - ännu mer att se fram emot...
.jpg)
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar