Hur är det möjligt?

Efter operationen frågade jag min läkare hur länge han trodde att tumören funnits där, och han tippade på ett halvår. Det är så extremt svårt att smälta att i min mage där de finaste, ljuvligaste, vackraste i hela världen har skapats- mina underbara, underbara söner, där har även det värsta, hemskaste, fulaste, elakaste skapats - den vidriga, vidriga cancern. Hopp om liv & hot om död kommer från samma ställe, min kropp är inte bara min längre, den tillhör även ett vidrigt, mordiskt monster. Ett monster som jag, prinsessan av allt kontrollbehov, inte kan styra alls.


Min älskade M & jag tittar förvirrat
på foton från sommaren, foton av en brun, sprallig tjej i sina bästa år, med en alldeles platt mage. Hur är det möjligt? Det är inte konstigt att vi har svårt att sova, det är för mycket att fundera på!
(Fotot visar mig 4 månader innan cancermonstrets 12 cm i diameter stora tumör togs ut)