Medan jag väntar

Nu kan jag ju passa på och vara glad över hur bra jag faktiskt mår! Välmående är summan av många små, små detaljer har jag kommit fram till. Men det gäller att uppmärksamma dessa detaljer! För, handen på hjärtat, hur många av er glädjer er åt att ni kan vända er i sängen när ni sover? Jag är otroligt glad över det kan jag meddela!
Så här kommer ett litet axplock av detaljer:
Jag kan vända mig, utan smärta och utan att organen dansar hambo i magen på mig!
Jag kan gå rakt upp, kutryggen och gamnacken är nästan borta och vi har slutat att uppfodrande hojta Lajla Bagge åt mig! (Fast jag har fortfarande svårt att ta ut stegen, så jag påminner fortfarande om Ozzy Osbourne)

Jag har inte ont och behöver inga smärtstillande tabletter ALLS längre! Inte ens en liten och definitivt inga starkdroger - bye bye hallucinationer & muskelryckningar.
Det är gott med choklad igen! Och, det mina vänner, är STORT!
Jag behöver inte sova middag, utan är återigen den som vaknar först på lördagmorgonen.
Jag kan böja mig och ta upp saker jag tappat på golvet, tömma diskmaskinen osv. Jag kan även sträcka mig lite försiktigt och ta ner saker jag vill ha ur skåp. Det är otroligt underskattat att klara sån´t utan att behöva be om hjälp!
Jag fryser inte lika lätt och ofta (-tacka klimakteriet eller en av alla mediciner som har värmekänsla som biverkning?!)
Jag behöver inte sitta med benen i högläge hela tiden! De klarar att "hänga" under stolen mestadels, bara på kvällen behöver de lyftas upp.
Vi har hittat två bra ställen att ta sprutan på, så de senaste dagarna har det varit näst intill smärtfritt, och jag är mindre blå än tidigare.
Jag är inte så ljus- och ljudkänslig längre, så mina stackars barn får prata, leka och spela gitarr utan att ta hänsyn till att mamma lider, och vi kan ha lampor tända när vi äter!

Och nu ska jag gå och äta...igen.