Ny dag

och jag har sovit bättre, skönt! Det största problemet på nätterna är att organen (tarmarna?) inte riktigt har hittat sin plats än efter att ha varit utlyfta ur magen... Så varje gång jag vänder mig, byter de plats (och, ja, det känns precis så äckligt som det låter!) dessutom ger de ifrån sig ett härligt, bubblande läte och oftast även en hel del smärta. Återigen påminns jag om parallellerna till att vara gravid, att ha en ljuvlig bebis som rör sig och vänder sig i kroppen är spännande och positivt. Att ha tarmar och organ som vältrar runt i tomrummet efter ett giftigt MördarMonster är motbjudande och deprimerande.

Igår tog vi bort det självhäftande bandage som täckt såret. Kvar är nu en smal, linje med koagulerat blod som går från blygdbenet och upp över naveln, över denna sitter det smala remsor av tejp. Jag har inga stygn i huden. Jag tycker att det ser såååååååå äckligt ut, så det är återigen min hjälte som får rengöra och hålla koll. Vi kallar honom Syster M, han ger mig ju en spruta Fragmin varje kväll också. Fast när jag skulle sövas inför operationen fick han sätta på sig en slags rymdoverall, och likande mest Christer Fugelsang...