Rapport från Radiumhemmet, cytostatikakur 3

Nu är jag halvvägs i min boxningsmatch & dagen har varit mycket innehållsrik, med smärtsamma stick, diverse vätskor som var tänkta att vara i kroppen istället rinnande nerför armarna, men även fantastiska besked & otroligt stöd och uppmuntran från er alla! Jag är så lycklig, men galet trött. Därför blir det mer en bildblogg idag. Det viktigaste först: Tumörmarkören efter 2:a kuren (eller ronden!) kom idag. Den låg på 26! Från 10 000 före operationen, och nere på 26 redan efter 2:a ronden! Snacka om att min kropp har boxats bra, coachad av cytostatikan! Det betyder att jag inte har några aktiva tumörer i kroppen just nu, MiniMonstren är vräkta & utrotade (HURRA!!!) men det kan fortfarande glida runt minimala, små elaka CellMonster och bara leta efter ny bostad, så nu har cyton och mitt immunförsvar i uppdrag att likt hemliga agenter spana på dem, och oskadliggöra dem fullständigt & för alltid.

Det var min spolformade Y som tog reda på provsvaret, och hon blev så glad och ivrig över att det var så positivt att hon snubblande på min droppslang... så det lossnade. Det var ju kul. NOT! Speciellt eftersom det var riktigt smärtsamt och knöligt att få infarten till droppet på plats till att börja med. Tydligen har jag seg hud. Älskade M replikerade blixtsnabbt att det var bra att jag var seg. Och hård. Det ska vara svårt att bryta sig in i mig! Jag blödde

på lakan, örngott och kläder men till sist satt droppet ändå på plats, dock lite osäkert och Spolformade Y stannade när kortisonet gick in för att se att det verkligen hamnade i en åder. Jag blev ruskigt trött av all spänning och halvsov under tiden, min vackra utsikt från sängen till trots.

Och så lagom till att The Big Guys, dvs cyton, skulle börja sin tjänstgöring, kom Y med provsvaren och snubblade. Hon trodde det gick bra, kopplade på Cyto-Taxolen och ur koksaltlösningen och gick, men sakta kände jag att jag började bli väldigt kall, och blöt om armen. När jag tittade ner hade dropppet börja rinna på utsidan av armen istället för insidan, och det var ju inte riktigt meningen. Spolformade Y fick komma tillbaka, stänga av Taxolen, dra ur den uppenbart skadade infarten och börja leta ny åder. Men nu trädde Älskade M in och propsade på att hon skulle sticka i armvecket, han tog fram spjälan han har gjort (för att jag omöjligen ska kunna röra armen och flytta infarten ur läge). Så till slut stack hon i armvecket vilket gick strålande & spjälan fungerade perfekt! Pelle höll sig på gott humör och pep inte en enda gång!

Y berömde spjälan och bad oss ta med den nästa gång, så nu hoppas vi på armvecket de återstående tre gångerna. Det är bara tre gånger kvar nu ~ och min tumörmarkör låg hela 9 enheter under gränsen för det normala redan före den här kuren!

Som vanligt var det kallt och tråkigt, så vi fikade, läste tidningar (nu vet jag allt om vilken kändis som dejtar vems ex, vad som har gjort Brittney/ Posh/ Paris förkrossad den här veckan samt förstås har läst hur både en och fyra B-kändisar har talat ut.) De handgjorda pralinerna var supergoda!

Klicka på bilden för att göra den större.

Jag passade på att titta till trädet där utanför, men det var lika kalt som vid första besöket (även om solen sken dessto mer!). Spolformade Y berättade med sedvanlig flexibilitet att den 10 maj slår björkarna ut. Punkt.

(Efter att ha tittat på gardinen bidrog Älskade M förvånat till konversationen med: Nä men?! Har de påskpyntat?! )

När vi kom hem låg det en överaskning i brevlådan; min härliga kollega & vän Lena hade tillsammans med en annan kollega & vän satt ihop en musikcd åt mig, och bifogat sin kommentarer medan de gjorde det! Jättekul och otroligt omtänksamt, det kändes som om jag satt med er ~ TACK! Med var även två mycket speciella filmer (det är klart jag saknar att retas med Kickan!) som vi ska se snarast och en chokladkaka. Mums!

I mitt halvdrogade tillstånd mellan vaka & sömn gick EMDs Baby goodbye runt, runt i mitt huvud, fast jag bytte ut "baby" mot "cancer", och "my friend" mot "sucker". Någon annan som vill leka den roliga leken?

Cancer, goodbye, cancer farewell (...) This is the end, the picture is drawn, you´re not even on, because you´re GONE, GONE, GONE!

Än en gång vill jag tacka er alla för alla positiva tankar, all uppmuntran, all omtanke ni sänder mig. Och alla presenter, så klart *me like!*

Och än en gång vill jag tacka min lilla, sega kropp. Bra jobbat, kroppen! Du knockade de j*klarna!

Och förstås, tack till cyton & all vårdpersonal som tar hand om mig på sitt eget sätt.

Sist, och mest: TACK till mina underbara, ljuvliga killar. För att ni finns...