Sur & trött, men stolt

Idag vaknade jag på riktigt dåligt humör. Tiden går så sakta! Det är nästan en hel vecka kvar till nästa behandling ~ jag vill ha den nu, idag, bums, genast, ögonaböj! Helst igår, faktiskt. Jag är trött på att ha cancer, jag vill vara frisk. Jag är trött på att vara trött, trött på att vara långsam i både kropp & sinne, trött på att vara skallig, trött på att ha ont på konstiga ställen, trött på att sova dåligt, och trött på att ha en rumpa på magen. Ja, och så är jag trött på mina stödstrumpor, trött på att inte ha något immunförsvar, trött på sprutorna varje kväll och jättetrött på att vara den stackars cancerdrabbade kvinnan. Den stackars cancerdrabbade kvinnan i fula kläder. Som sitter obekvämt (klä på er själva med en rumpa på magen så får ni se hur skönt det blir!)

(Om jag åtminstone kunde få vänta på en sandstrand vid ett varmt hav... Någon som har lust att sponsra en resa för Lilla H med familj i väntan på att behandlingen ska vara över och vi ska åka på den resa vi har bokat? En liten resa duger bra, bara det är varmt och rent.)

I bakhuvudet vet jag att det kändes likadant förra perioden, samtidigt som blåsorna & smärtan i munnen eskalerade kom otåligheten & tjurigheten. Jag vet också att detta sedan byttes mot den märkliga overkligehetskänslan "om tre, två, en dag kommer jag inte må bra längre, utan pest och pina". Men, just nu skulle jag hellre må dåligt och ha ytterligare en behandling bakom mig. JAG VILL VARA FRISK!

Igår var det roligare, då var älskade M och jag på samtal med Ls mentor. Han är så grymt smart och duktig! Han uppfyller redan alla mål som finns för årskursen över honom och i vissa fall mål uppe på högstadienivå. Han skriver tex bättre än de flesta i 8:an, 9:an. Dessutom är han superestetisk, musikalisk och en bra kompis. Och har ett väl utvecklat sinne för humor... Vilken toppenkille! Min stora, fina älskling!