Vidriga, vidriga kryp!

Vi bor i en skärgårdskommun och har båt. Förra året tog vi de två första doserna TBE-vaccin. Den sista dosen skulle tas i vår, men när man får cytostatika slår man ut immunförsvaret, och utan immunförsvar är det ingen idé att vaccinera (då kan ju inte immunförsvaret bygga antikroppar). Alltså är jag inte helt färdigt, fullt skyddad mot TBE den här sommaren och kvinnan på vaccinationskliniken rekommenderade mig att vara lite extra försiktig. Nu har det ju varit soligt och riktigt varmt ett par dagar, men jag har fortfarande stödstrumpor från tå till knä hela min vakna tid. Över det har jag haft strumpbyxor och klänning. Och kofta. Och sjal på huvudet. Hela påsken. Jag är fortfarande ganska orörlig efter operation och blodproppar och har inte suttit på någonting lägre än en stol. Trots detta hittade jag idag en fästing på insidan att mitt vänstra knä. Hur är det möjligt?! Dessa äckliga, motbjudande, vidriga kryp! Hur har den ens kommit åt min hud? Åh, BLÄÄÄÄÄ!

Inte en enda gång har jag sagt att det är orättvist att jag har fått cancer. Inte en enda gång har jag tyckt synd om mig själv för att jag drabbats. Inte en enda gång har jag framhållit att jag har följt alla råd om leverne & kosthållning som ska hålla bort cancern. För cancer är orättvis, per definition. Men nu! Varför ska ett av dessa vidrigt motbjudande kryp just leta upp mig och bita sig fast i? Jag som inte har suttit i gräset? Jag som har haft kläder på hela mig? Jag som pga MördarMonstret inte kunnat fullfölja min vaccination... Just idag, den dag då jag inte har något immunförsvar alls?!
Blä, blä, blä! Och då slår det mig; MördarMonstret är definitivt släkt med fästingen. Önskad av ingen, älskad av ingen, behövd av ingen parasiterar de på friska, krya, levande människor och djur. Vidrigt motbjudande smyger de sig på, utan ett ljud, omärkligt borrar de sig in och suger livet ur en. Fy Farao för dem!

Tur att jag rensade bort fästingen från utsidan av min kropp lika fort som jag rensar ut MördarMonster och MiniMonster från insidan! Dö era vidriga äckel! Hos mig får ni inte bo! Ni kan ligga där; sönderhackade, dödare än dödast och uppbrända. Saknade av ingen! Ha!