Kan själv!

I dag har jag gjort något som jag har längtat efter. Man skulle kunna säga att jag verkligen har längtat efter det. Suktat och tänkt på hur det ska bli när jag äntligen får och kan... Visst kan det komma surt efter, men det får det vara värt, har jag tänkt. Om jag bara hade vetat hur underbart det var när jag kunde och fick, har jag funderat. Jag ska aldrig mer ta det för givet, har jag lovat mig själv. Och idag var det dags. Idag gjorde jag det!

Dammsög, torkade golv och bytte lakan.

Helt själv, alltså. Utan att be om hjälp eller ge upp halvvägs. Det var inte så skönt. Inte särskilt underbart heller. Och visst kom det surt efter; stickiga svidande smärtor i operationsärret och jättesvullna vader.

Här är jag på akuten på Nyårsafton. Då var vaderna gigantiska.
Nu är de bara svullna. Jättesvullna.
(I väskan har jag smink, spegel och hårspray. Och två paket Voltaren. Jag gjorde mig klar för nyårsparty i väntrummet, medan läkarna i hemlighet hade konferens bakom stängda dörrar eftersom de inte visste hur de skulle behandla mina mastodont-stora blodproppar.
Tanken var ju att jag skulle byta till högklackade stövlar också, men det väntar jag fortfarande på...)

Men idag jag kan jag kryssa av "dammsuga", "byta lakan" & "våttorka" på listan "tillbaka till självständig" och det är desto härligare!

Jag har hunnit beställa en fotobok också idag, och när jag gick igenom våra foton hittade jag de perfekta bilderna för att visa hur lika E & jag är bakifrån. Ja, så länge jag har hår förstås.

Vad sägs?