Rapport från Radiumhemmet, behandling 5

Ja, idag är jag glad att det inte är igår längre. Den började med att vi gick upp 5.30 och åkte i väg mot Radiumhemmet där ett ovisst öde väntade. Först skulle jag ta prover och sedan få vidare besked. Trafiken flöt som aldrig förr, och det tog oss mindre än halva tiden mot i måndags och ta oss dit. Och tur var det för det första som krånglade var parekeringsmaskinen vid infarten till garaget. Den vägrade helt att släppa in oss, trots att det var i princip tomt. "Kontakta kassan" var det ända den ville säga oss. (TEKNIKSTRUL 1) Så vi åkte tillbaka och ställde oss på en parkering. Sedan kom vi in på Radiumhemmet, typ 25 minuter innan provtagningen öppnade. Turlapparna var avstängda så vi kunde bara sitta och vänta. Tillslut blev klockan 7.30 och jag fick komma in och bli stucken.

Sedan visste vi inte riktigt vad vi skulle göra gyn-onken var inte öppen än, kafeterian var inte öppen än och kassan var inte öppen än... När kassan öppnade anmälde jag mig där och så åkte vi upp till behandlingsavdelningen för att få en kopp kaffe. Där anmälde jag mig igen och fick besked om att jag skulle vänta på avdelningen för ytterlige besked om provsvar som skulle vidarebefodras till en läkare som skulle ge besked... Så vi väntade. Och väntade.

Sen hände något otippat- en ny, ung, trevlig och pratsam sköterska kom och hälsade. Det visade sig att Spolformade Y var ledig! Den här sköterskan tyckte att vi kunde komma till den säng som var bokad åt mig. Det var ju som vi misstänkte, det vanliga rummet var Ys och det fick man helt enkelt inte röra sa den nya sköterskan, K. Men även om Ks rum var ett fyra bäddars så var det fint, stort fönster med blommor och utsikt över stora, utslagna träd. Vi kröp upp i sängen och väntade. Och väntade.

K kom och berättade att provsvaren hade kommit, men de var lika dåliga som dagen innan. Men hon tyckte att jag såg så pigg ut att hon skulle kontakta läkaren och ändå försöka få ge mig behandlingen. Ja, tack, snälla! Så väntade vi igen. Och väntade.

K kom tillbaka, jag skulle få min behandling! Yippie! Fast först skulle den blandas, och det tar upp till 2 timmar. Suck. Så nu väntade vi igen. Och väntade. Älskade M gick för att köpa frukost åt oss vid 9.30 tiden. Han kom tillbaka och vi åt upp, sedan kom K och skulle sätta nål och förbereda så att jag var klar när cyton var det.

Jaha fram med de sönderstuckna armarna, K tyckte de såg fina ut och stack. Det gick bra, hon hittade en åder och skulle föra inslangen som cyton åker i. Då rullade ådern undan. K försökte en stund till,men drog sedan ut nålen och provade i ådern brevid. Det gick bra att sticka men sen rullade ådern undan. Hon försökte igen men provade sedan en annan åder. Nu började hon se lite stressad ut och jag koncentrerade mig desperat på att andas. Andas. Andas. K bytte arm och samma visa. In gick bra, sedan rullade ådern.

Då hämtade K en kollega. Samma visa. In gick jättebra, sedan rullade den undan. Nu kunde jag inte riktigt andas längre och skakade som ett asplöv i hela kroppen. K höll i mina ben och Älskade M hjälpte mig att andas. In med näsan. Ut genom munnen. In...ut... K och kollegan bestämde sig för att ta en paus. Kollegan hämtade en värmedyna som lindades runt armen för att få ådrorna att framträda lite bättre, och samtidigt kom cyton, blandad och klar. Så, på det igen. Kollegan tog av värmedynan stack. Det gick bra, K höll i mina ben, och Älskade M hjälpte mig mid andningen. Och då gick det äntligen! Så kunde cyton kopplas på och vi andas ut. Trodde vi...

För efter någon timme började droppapparaten krångla (TEKNIKSTRUL 2) och det blev mycket pip, många knappar tryckta på, sladdar i och ursatta, spring in och ut ur rummet. Återigen fick K hämta en kollega och till slut efter mycket om och men lyckades de fastställa problemet. Taxolen (en av cytona) "blåste bubblor" vilka stoppade upp. Allting fick kopplas ur och kopplas om efter att ha hållts upp och ner en stund. Sedan blev det ärntligen lungt.

Jag, däremot, mådde för första gången inte så bra, darrig, illamående, magkramper och svettningar. Ingen höjdare. K bestämde sig för att ta ett extra blodtryck och puls för att kolla att det var okej. Maskinen klämde åt min arm så jag kände hur det började sticka i handen och fingrarna blev alldeles vita och efter en stund så pep den och visade error (TEKNINKSTRUL 3). K fick koppla ur, koppla om och prova igen. Då funkade det. Gissa om vi var glada och tacksamma när allt äntligen hade runnit in och jag kunde kopplas loss?

Då var det bara en sak kvar på programmet; gå ner till gyn-onken och träffa en läkare som skulle besluta om jag behövde sprutor, och i såfall vilka och hur många. Det var nästan tomt i väntrummet, bara en liten tant och vi (jag sa ju att de bara har två bokningslägen! Allt eller inget...) så trodde att det skulle gå ganska fort tills vi hörde att tanten hade väntat i en timme! Då började jag nästan gråta. Det löste sig iallafall ganska bra, en sköterska gick in och pratade med doktorn och kom sen ut med instruktioner. Jag ska få två sprutor som hjälper benmärgen att bilda vita blodkroppar, dag 10 och dag 12 efter behandling. De ska ges av sjuksköterska. Så långt var allt bra, tills vi såg att dag 12 inföll på en lördag. Då har vår vårdcentral inte öppet, så det blir till att fråga snälla grannen som har erbjudit sig flera gånger. Vilken tur jag har med så många underbara människor runt mig!

Jag sov hela bilresan hem, vaknade beundrade de fina blommorna Underbara Farmor & Farfar hade skickat, åt och sov sedan igen, borstade tänderna, somnade om ända tills i morse. Nu väntar jag på att de härliga biverkningarna ska bita i ordentligt, så det här blir nog sista långa inlägget på ett par dagar. Dessutom har sprutorna liknande biverkningar med ont i kroppen, och ibland även feber, så den här gången kommer det hålla i sig ett tag.

Men NU HAR JAG BARA EN GÅNG KVAR!
En gång! Helt fantastiskt!