Det känns inte så bra

Nu är det inte så kul. I mitten av vår semester på Mallorca hittade jag en knöl några centimeter under vänster nyckelben. Den satt precis under huden, var hård och fast och lite öm. Min upplevelse var att den kom från ingenstans. Under ett par dagar växte den för att plötsligt börja krympa i stället. När jag var hos min nya onkolog hittade hon den inte ens. Hon sa också att hon inte var oroad av den överhuvudtaget för det är inte så äggstockscancer sprider sig. Äggstockscancer växer i första hand i magen. Däremot tyckte hon att vi kanske ska röntga mina lungor igen och titta efter vätska eftersom jag fortfarande har ont. Och tumörmarkören var för hög och vi väntar ju just nu på att förkylningen ska försvinna så jag kan ta nya prover. Först då vet vi om den signalerar återfall eller inte.

Och nu, idag, alldeles nyss upptäckte jag en ny knöl. Den här gången sitter den i magen. Den känns precis som den förra. Hård kula under huden. Lite öm. Och den sitter i magen men inte där ärret är, så det är inte ärrvävnad. Oftast sätter sig metastaserna i bukhinnan. Är det en sån jag känner?

När jag kände den gungade marken. Det svartnade framför ögonen och marken gungade som om jag befann mig i en liten båt. Ute på huvet. Mitt i natten. Det här känns inte bra. Inte bra alls. Kommer återfallet redan? Då, mina vänner, är det riktigt, riktigt illa. De starkaste medicinerna har jag redan fått, och ett återfall så här tätt inpå betyder att cancern blivit resistent mot dem. Då finns det inte så mycket annat att ta till. Man kan kanske prova strålning, och kanske operation men det är tillfälliga lösningar. Överlevnastiden är i genomsnitt 6 månader - 2 år efter konstaterat återfall.

Så det känns inte så bra just nu. Det var inte så här det skulle bli.
Mitt liv.
Det är inte färdigt än. Jag vill vara med mer! Jag vill inte utsätta mina älskade killar för det här. Nu skulle jag vilja vakna ur mardrömmen, tack.

Jag försöker prata allvar med mig själv: ta inte ut saker i förskott. Tänk positivt. Det kan ju vara så att den här knölen också försvinner av sig själv. Svårt att andas och trötthet kan man faktiskt få av en förkylning också.

Snart kommer de hem, en efter en, mina älskade killar. Solskenet i mitt liv. Från skola och Bajselåna. Jag vill inte säga något om knölen. Inte idag. Idag skulle ju vara en extra glad dag. Så: Tänk positivt! Tänk positivt! Tänk positivt! I morgon är en annan dag och kanske är knölen mindre då.