Det är mycket nu

Precis när jag hade skrivit färdigt igår ringde telefonen. Det var Ls mentor. Han hade gjort illa knät på gympan och skolsyster bedömde att han måste till Astrid Lindgren. Skulle hon (mentor) åka dit med honom och träffa Älskade M där? Så då fick Älskade M säga den märkliga meningen: Nej, då. Vi är precis påväg dit ändå. Vi plockar upp honom på vägen.

Så vi hämtade en blek L och åkte mot Radiumhemmet/Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vi fick röntags och undersökas på varsitt håll (men väntetiden var så lång att jag hann vara med på hans också).

Hans visade inga skador på skelett eller korsband, som tur var, men väl skador på ledband och menisk. Jag fick ligga på en speciell nackkudde, madrass och knäkudde. Min mask bestod av ett hårt platsnät som värmdes upp för att forma sig efter mitt vackra ansikte. Den gick bra att göra, (jag blundade och låtsades att det var en ansiktsbehandling) och deras CT av min hjärna visade naturligtvis INGENTING ONORMALT! De metastaser som finns där är så små att de inte ens syns, det tar vi väl som ett positivt tecken?

Det var ju ingen som kunde fota, så jag lånar några bilder från nätet, så ni får se:

Första tiden för strålning är på måndag. Sedan ska jag strålas minst i fem dagar, men det var inte riktigt säkert än, de hade skrivit frågetecken i min remiss, så vi får väl se helt enkelt. De har förstås lite svårt att lägga upp planen för behandling mot tumörer de inte ens ser!

Jag tog även en sväng förbi min onkolog för att få den absolut livsnödvändiga kortisonen utskriven (utan den kommer jag att krampa som en galning. Strålningen gör att hjärnan svullnar och eftersom jag redan har krampat var det av ytterska vikt att jag fick kortison.) Men vet ni? De hade stängt för planeringsdagar. Stängt. Jättestängt. Och det fanns ingen annan som var "jouransvarig" eller så, utan det var S T Ä N G T . Så, nu har jag varit på Apoteket för att se om hon hade skrivit ut i förväg. Men, nej, så klart inte! Det hade ju varit att visa omtänksamhet och framförhållning. Det strider uppenbarligen mot deras regler. Så, sen har jag ringt onkologjouren (som egentligen bara är till för sjukhuspersonal. Tjejen i växeln hade tillräckligt med empati för att koppla fram mig ändå.) Men där var det ingen som svarade. Nu väntar jag lite på att de ska ringa upp. Annars får det väl bli akuten för jag SKA HA min kortison. För jag SKA BÖRJA med strålningen. För jag SKA KÄMPA för att bli frisk. Att jag dessutom måste göra det med en tunga som gör att varje ord känns som att bli skuren med ett rakblad i munnen, det gör mig inte direkt snällare inställd till Radiumhemmets Gynonkologiska mottagning.

Morr, morr, morr