Jamen, hur gick det då?

Nä. Alltså, det gick inget vidare. Det blev ungefär som jag hade fasat för, möjligen lite värre. Själva ingreppet gick bra. Och lätt. När kirurgen tittade på mig innan blev hon jättenöjd för jag har tydliga och fina vener och lät henne avgöra exakt var allt skulle sitta. Hon sa att det skulle ta max 30 minuter. Vilket det säkert gjorde. Effektiv tid. Om det nu inte hade varit så att det vart ett riktigt otrevligt gammalt pucko till narkosläkare. Han tittade också på mig. Frågade vad jag vägde och hur lång jag är. Och hur kortisonsvullen jag än är, så är jag fortfarande en väldigt liten person. Så han gav mig det minsta lilla skvätt med lugnande jag har sett. Den var på gränsen till osynlig. Jag försökte verkligen be om mer. Förklara att jag var rädd. Älskade M försökte förtydliga och be om mer, men dumdoktorn bara tittade tomt. Sedan vände ryggen till och gick. Jag kände inte ens av den lilla skvätten, men tänkte att det skulle gå med positivt tänkande. Det gjorde det inte. Fyra gånger gjorde det så ont att jag fick frossa och svårt att andas. Fyra gånger fick de avbryta, spruta in mer lokalbedövning (AJ!) och vänta tills den verkade. Blodtrycket rasade och de fick tippa huvudändan av sängen. Tårarna sprutade och jag kände mig minst och räddast i hela världen. Till slut blev kirurgen arg på narkosläkaren och beordrade honom att ge mig mer lugnande. Fast det var precis i slutet av de 1½ timmarna. Varav alltså ½ var operationstid. Men det gick bra, lätt och fint att sätta in själva porten och det är ju bra. I efterhand sa de att droger tydligen tar väldigt olika på olika kroppar och att jag förbrände dem ovanligt snabbt. Förutom då att jag var ovanligt rädd. Bra kombo, Not.

Idag har jag använt den för första gången och det var verkligen en hit! Så trots allt är jag faktiskt nöjd över min port. Idag. Igår var jag liten, ledsen och smärtfylld, det ska erkännas. Idag känns det mycket bättre, även om jag fortfarande har lite ont och är toktrött. Fast, lite måste det ju hända runt Lilla H som ingen hart förväntat sig. Idag var jag allergisk mot plåstret operationssköterskan hade använt, så det fick de byta i samband med cyton. Alldeles röd & prickig var jag.

Nu har jag ätit och sovit. Sovit lite och sovit lite och sen faktiskt sovit. När jag vaknade hade världens bästa Pia varit här med med helt underbara små presenter som påminner om att min älskade juletid närmar sig. Och Syster Yster nyss hemkommen från ett sommarvarmt Siena hade hört av sig och kommer med mig på nästa sjukhusbesök på fredag. Mejl & mess droppar in och jag känner mig inte så ensam längre.

Snabb sammanfattning:
UNDERBART: LIVET & kärleksfulla nära & kära, ljuvlig juletid & imorgon är en annan starkare dag.
UNDERKÄNT: små, kärlekstomma människor, celler med storhetsvansinne & smärtor som inte släpper.