Status: nervös

Jag är faktiskt inte speciellt gnällig av mig. Jag spände fast huvudet i en Hanibal Lecter-mask med endast hål för näsborrarna och strålade hjärnan utan att kunna se, prata eller röra mig utan att knota (faktiskt lekte jag att jag låg i en sån där uppblåsbar solstol i en pool i ett varmt land och att larmklockan i min hand var en paraply-drink.) Jag tog mig igenom 6 kurer cytostatika och alla prover som hör till med nya stick varje gång. På slutet tog det ett 10-tal stick för att få det på plats. Jag opererade bort hela mitt kvinnliga maginnehåll och klarade mig på bara Alvedon redan dagen efter. Ja, och lite annat har jag ju varit med om också det senaste året. Jag är faktiskt inte speciellt gnällig. Men. Imorgon. Ska jag göra något av det värsta jag kan tänka mig. (Va farao ska jag tänka så mycket för?!) Alltså. De ska sätta in en kateter som ska mynna ut i en stor ven nära hjärtat (*rys* *yrsel* *illamående*) Och jag. Ska. Vara. Vaken. Nä!!!!!! Jag vill inte det! Usch och fy! Jag ska ligga där och både höra och känna hur de meckar in den där grunkan i min kropp. Och ja, ja veeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet att den är jättebra. Jag vet det. Jag vet att kommer tycka att det är jätteskönt när det ät är över. Jag vet att jag slipper bli stucken 150 gånger och ha ont av det. Men jag är rädd. Faktiskt. Jag har gjort ett kejsarsnitt och jag vet att jag kommer känna precis vad de gör, det är bara smärtan lokalbedövning tar bort, inte känsel. Och jag kommer höra klaffs och klipp och fy, farao! I värsta fall tar det två timmar står det i informationen. Men det är jätteovanligt. Ha! Känner ni någon liten, pratsam person som alltid lyckas pricka det mest ovanliga? Där reglerna aldrig stämmer och de alltid får ha extra konferenser? Nämen, det är ju jag! Så, på mig tar det väl 4 timmar.

Men, det finns bara ett sätt att bli av med det. Och det är att göra det. Sätta en fot framför den andra. Lägga sig på bordet. Blunda hårt, hålla det röda hjärtat E har sytt i ena handen och min tapperhetsmedalj i andra. Försöka drömma mig bort till Mallorca. Eller Grekland. Cypern, Kroatien, Italien. Jag är inte så knusslig. Lura tungan att känna smaken av solvarma tapas eller meze. Kroppen att känna den lätta känslan av salt, salt och varmt Medelhav som gör en självflytande. Låtsas att operationslampans starka ljus är de ljuvliga, livgivande solstrålarna. Drömma bort de vidriga ljuden och istället höra glada barnrop "Mamma, titta på mig!" "Kolla när jag hoppar"

Men idag är jag nervös, det går inte att komma ifrån. Så, gulliga ni: lite positiva tankar? Kan ni skicka över styrka, energi och en massa härliga solsemesterbilder under dagen idag och i morgon så vore det tippen, toppen. Och i morgon kväll är det över.