I don´t like mondays

Idag ringde F-kassan. Men det var inte min vanliga..."handläggare" (och nu använder jag det ordet i sin lösaste, minst kompetenta betydelse) utan en annan kvinna. Hon ringde för att berätta att jag inte hade skickat in den blankett jag MÅSTE ha skickat in i december för att överhuvudtaget ha någon möjlighet att få rätt till förlängd sjukpenning. Sen pratade hon om 75% och 80% och diagnoser och intyg och jag bara kände hur mina 10 hjärntumörer liksom ställde sig i vägen för ljudet och bredde ett täcke över allt. Så jag fick lov att säga: -Alltså, förlåt, men jag har hjärntumörer. Jag fattar ingenting nu. Kan du ta det igen? Jag har inte ens FÅTT någon blankett! (Och det mina vänner var en debut för mig. jag är inte van att inte fatta. Ganska tvärtom, faktiskt. Det var inte den roligaste debuten i mitt liv.)
Och då sa hon så här: Jag skickar en blankett med A-post, du fyller i den, och det är egentligen bara ett kryss och en namnteckning, så skickar du in den till oss så fort som möjligt. Och baserat på den information som vi redan har från din läkare, så kan jag säga redan nu att det inte ska vara några problem. Och undrar vi något hör vi av oss.

Jaha. Det var ju bra.

Men, så började jag tänka. Och det skulle jag ha låtit bli. Idag. När det är måndag och ingen bra dag, allmänt. Varför ringer de upp mig och talar om att det inte är några problem att få förlängd sjukpenning? Jo, för att de har statistik på hjärnmetastaser och den säger att jag ska var död inom 2-7 månader. Varav två redan har gått. Då kan de kosta på sig att vara frikostiga, så att jag inte går till Expressen, som vissa andra har gjort de senaste dagarna. Så, då blev jag ju ganska låg en stund. Men sen tänkte jag att va fasen, då har jag ju ännu mer att vinna på att vara undantaget! Nu är sjukpenningen klar. Då slipper jag bråka om det iallafall. Och den där statistiken kan ta sig i brasan! Den vet inget om mig, den baseras på andra cancerformer och den är ju självklart flera år gammal.

Men måndagar är ingen hit, jag har ont i magen och ont i huvudet och alla små problem känns större, alla smärtor värre och ... ja statistiken sannare. Jag har svårt att fokusera & min termostat är helt är funktion; jag svettas floder samtidigt som jag fryser så jag nästan får frossa. Så, jag längtar tills en annan dag, en annan styrka, en annan kraft & glädje. Tack och lov har jag fortfarande mina killar, och er! Ett mess, en kram, en teckning, en "mamma, vet du...?" Det är det som tar mig igenom de här dagarna. Att ni fortfarande hör av er, ber om hjälp med något eller skickar en tidning, en blomma, berättar små detaljer ur ert liv. Det där livet som jag inte hör till längre, med lämningar, stress till möten, planering av framtiden. Det hungrar jag efter på måndagar!

Och så önskar jag att jag var tillbaka här, utan hjärnmetastaser, fortfarande med hoppet om att bli helt frisk.