Ibland rinner kärleken över

Idag är inte heller vilken dag som helst. Fast det är ju ingen dag, å andra sidan. Men den här är lite extra speciell. E har lussat för hela skolan (ja, det var visst så där 50 barn till i luciatåget, men dem såg jag inte riktigt). Det var ganska många tårar i vägen. Sådana här tillfällen väcks förstås frågan - är jag här nästa år? Har jag sett mitt sista Luciatåg? Men, sen tänker jag att OM jag nu har det, så ska gudarna veta att jag har NJUTIT av dem!

Mina killar har alltid (utom en, enda gång) varit Stjärngossar. Det är en liten hyllning till deras Morfar. Ni vet ju att vi har en ganska envis, målmedveten personlighet? Vi gillar att tänka själva, inte göra som alla andra. Vinnarskalle är ett annat ord som ofta används om oss. Vi har fått den i rakt nedstigande led från Morfar. Morfar är inte på något sätt den som tar plats, syns mycket, är yvig eller högljudd. Han ger ett lågmält och tillbakadraget intryck. Men han är galet smart. Och målmedveten. Det brukar bli som Morfar vill. Medan andra hojtar och tjafsar jobbar han på. Styr upp saker. Tar initiativ. Organiserar. Och vips! Så blev det som Morfar hade tänkt, medan andra fortfarande inte har fått tummen ur.

När Morfar var liten skulle det naturligtvis också firas Lucia. På något konstigt sätt handlade ju hela Lucia om tjejer? Man sjöng om dem och de skulle gå längst fram. Alltså hittade man längst bak Morfar som höll upp sin stjärna och målmedvetet mässande "stjärngosse, stjärngosse, stjärngosse". Den traditionen har vi hållit vid liv. Killarna har alltid, här hemma fått köra den "visan" också. (Själv körde jag en egen variant av det där när vi hade Luciatåg. Alltså, alla tjejerna i klassen skulle ju vara Lucia. Då ville jag vara tärna. Och vet ni? Gissa vem som fick gå först då? Jag. Och sen kom de 10 Luciorna efter.)

Så, idag stod E där, med strut, stjärna & linne och ett allvarligt uttryck i sitt vackra ansikte. Han har övat dag & natt på sångerna. Och han skötte sig galant! Själv valde jag att stå i mörkret för tidvis FORSADE tårarna ner för mitt ansikte. Han är så fin! Så perfekt! Så underbar! Älskade M klämde min hand, och så småningom torkade tårarna. Men, så är det, ibland rinner kärleken över. Då är jag så glad över att det finns så många runt mig som kan fånga upp den. Det är en sällsynt gåva att ha så underbara människor runt sig som vi har. Och den gåvan är jag tacksam för.

Men fast klockan bara var strax före 9 när jag kom hem igen, hann kärleken rinna över IGEN! Fina, fina Anna ska gifta sig! Vilken hyllning till livet, kärleken & hoppet!

Så, idag tror jag att julköttbullarna blir kryddade med kärlekstårar.