Måndag kom i alla fall. Jag måste nog ta upp det här med någon högre makt. Frågan är bara vem? Fredde? Kungen? Jesus? Den som skriver almanackorna? Och visst känner jag att det är måndag. Den envisa värken i bröstkorgen som jag drogs med hela förra cytoperioden sticker upp sitt fula tryne. Magen är klart i olag och jag somnade på soffan efter att barnen hade skuttat till skolan. Men. Jag känner mig starkare. Jag gör det. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur men det finns liksom en grundkraft kvar som måndagen inte rår på. En energireserv som vägrar låta sig tryckas ner. *Me like*
Fast lite argsint blir jag ändå på måndagarna. I dag är jag arg på en floskel. En klyscha. Ett jäkla ogenomtänkt dravel. Det är en sån där sak som folk säger till andra för att trösta. Och det värsta är att jag har gjort det själv, och tyckt att det har funkat finemang. Ja. Tills nu. Nu funkar det finemang INTE. Vilken floskel-lobba det är?
EVERYTHING HAPPENS FOR A REASON. Sug på den du.
Som jag sa, den kan ju tyckas fin & sann & lite upplyst. Och visst, det kan appliceras på massor med olyckliga händelser. Men på obotlig cancersjukdom när man har små barn och inte ens har fyllt 40. Då funkar den inte det minsta. Vad skulle anledningen vara? Att mina barn inte förtjänar någon mamma? Att min Älskade M ska få en snyggare fru om ett par år? Att jag snackar för mycket? Tar upp för mycket plats? Nä- den där tycker jag vi stryker ur floskel-katalogen. Samtidigt som vi tar bort måndagarna. Så, eftersom det är måndag och jag är lite grinig - kan ni inte lova mig att ni slutar använda den? Och kanske tom ber folk tänka igenom va farao de säger, egentligen. För det är en jäkligt sur tröst i vilken situation du än befinner dig, att bli tröstad med att det fanns EN ANLEDNING till det eländiga. I förlängningen blir det ju nästan det samma som skyll dig själv. Tycker jag.
Nu ska jag ta min skalliga, kortisonsvullna kropp,
som just blivit tappad på blod & käka saffranspannkaka. Sen ska jag vara glad, snäll & blid. För då är det ju nästan tisdag!
Fast lite argsint blir jag ändå på måndagarna. I dag är jag arg på en floskel. En klyscha. Ett jäkla ogenomtänkt dravel. Det är en sån där sak som folk säger till andra för att trösta. Och det värsta är att jag har gjort det själv, och tyckt att det har funkat finemang. Ja. Tills nu. Nu funkar det finemang INTE. Vilken floskel-lobba det är?
EVERYTHING HAPPENS FOR A REASON. Sug på den du.
Som jag sa, den kan ju tyckas fin & sann & lite upplyst. Och visst, det kan appliceras på massor med olyckliga händelser. Men på obotlig cancersjukdom när man har små barn och inte ens har fyllt 40. Då funkar den inte det minsta. Vad skulle anledningen vara? Att mina barn inte förtjänar någon mamma? Att min Älskade M ska få en snyggare fru om ett par år? Att jag snackar för mycket? Tar upp för mycket plats? Nä- den där tycker jag vi stryker ur floskel-katalogen. Samtidigt som vi tar bort måndagarna. Så, eftersom det är måndag och jag är lite grinig - kan ni inte lova mig att ni slutar använda den? Och kanske tom ber folk tänka igenom va farao de säger, egentligen. För det är en jäkligt sur tröst i vilken situation du än befinner dig, att bli tröstad med att det fanns EN ANLEDNING till det eländiga. I förlängningen blir det ju nästan det samma som skyll dig själv. Tycker jag.
Nu ska jag ta min skalliga, kortisonsvullna kropp,
som just blivit tappad på blod & käka saffranspannkaka. Sen ska jag vara glad, snäll & blid. För då är det ju nästan tisdag!
.jpg)
.JPG)
Håller helt och fullt med dej, vilken otroligt fånig floskel..........
SvaraRaderaStor varm kram till dej denna jobbiga skit-måndag. Det är jätteskönt att höra att du har en liten inre styrka som växer sej starkare
GO LillaH!
På ett sätt har väl allt nån mening...men det måste ju bara vara att det inte är nån särskild mening med det. Det jag stör mig på är "att det inte är rättvist" att nån drabbas av olycka/sjukdom/annat. Vem avgör om nåt är "rättvist"? Livet självt har ju inga sådana värderingar? Sen är det ju himla tråkigt det som drabbar (förlorade ju min syster i höstas), men att bli arg för det är ju ingen som helst mening med...
SvaraRaderaMen det bästa med måndagar är att det är så långt till nästa måndag, heter det! :D Kram!!
ja, jag tycker det bästa sättet att hitta nån form av accepterande över en skitsjuk´dom som cancer, är att cancer är celler som delar sig okontrollerat. löper amok utan anledning alls. kan drabba kungen kan drabba mej, har drabbat dej.
SvaraRaderaom man avdramatiserar självaste ordet cancer ( som ju får en att börja gräva ett hål i jorden av att bara höra själva ordet)
så är ju faktiskt bara cancer....celler...varjen onda eller goda. (även om man tror dom var smådjävlar så klart)
värsta fnoskeln som med snälla snälla kan strykas är väl ändå
"det kunde blivit värre" eller "det finns folk som har det värre"...
vaddå? vad hjälper det en med ett brutet ben, att veta om att det finns nån där ute med en hjärntumör? det gör ju inte att benet gör mindre ont?!
har börjat följa din blogg, och måste passa på att säga hej! anna alias gladmymlan heter jag, har ingen cancer själv vad jag vet om, men en av mina allra närmaste vänner har drabbats av en aggressiv bröstcancer och vi är mitt inne i två operationer och en konstant oro över hur mkt som spridit sig eller ej....
du har en bra blogg! skriver så bra! storkram på dej!
häls anna