Being a bi-ach & ovälkommet bling-bling

Vi hade jättetrevligt igår. Men det var nära att jag stannade hemma, för jag somnade inte förrän jag borde ha gått och duschat. Och då hann jag inte sova tillräckligt, och när jag är trött och har så här ont... Då är jag det där som Alf frågade efter vad det betydde igår. En bitch. Eller en bi-ach. Eller en gigantic pain in the gigant butt. Take your pick. Det är svårt att vara vänlig när varje andetag känns som om bröstkorgen ska sprängas. Eller brytas upp. med kofot. Eller klippas sönder med en slö tång med vassa piggar på. När de olika smärtorna samarbetar i en väloljad symfoni, så det aldrig gör ont på mindre än två sätt, men gärna på fyra, fem. Då är det bästa att leka Mona-Lisa. Vara tyst & le lite gåtfullt.

Hur som helst så kom vi iväg, en timme sena. Och vi hade kanontrevligt! God mat & trevligt sällskap i kombination med extra smärtlindring fick Mona-Lisa att ge plats åt någon som, åtminstone stundtals, faktiskt påminde om gamla tiders babbliga Lilla H. Energiknippet. Den gestikulerande åsiktsmaskinen. Och vi stannade nästan till 23!

Tyvärr dök det upp ett nytt symptom från hjärnan under kvällen. Rätt som det är ser jag en riktigt smaklös kvadrat, blinkande i blått, rött, orange & svart. Som en julprydnad i fiberoptik, skapad av en mycket stressad färgblind amerikan. Den sitter lite till höger i mitt synfält, vare sig jag tittar eller blundar. Den visade sig vid två tillfällen igår kväll, och hittills tre gånger idag. Jag har läkartid på onsdag, så då får jag väl den stora glädjen att berätta detta för en läkare jag aldrig har träffat tidigare. Så att den läkaren kan lägga den informationen till den tidigare helt obefintliga kunskapen om mig och mina individuella svårigheter. Och dra insatta, väl grundade slutsatser. Not! Suck. Jag inser ju att det är rätt meningslöst att hoppas att den ska försvinna av sig själv, den amerikanska, objudna bling-blingen. Men jag hoppas i alla fall. HOPP! HOPP! HOPP!


Hoppar ni med mig? Som Stina Dabrowski?