En risig morgon

Idag började inte bra. Inte bra alls. Jag vaknade med smärtor. Gigantiska smärtor. Killarna fick inte bara göra sin egen frukost, utan även sin mammas. Som tur var hade L gjort sin matsäck redan igår. Efter att alla mediciner tagits på rätt tidpunkt skulle jag "bara" ta mig upp för trappan och lägga mig och vila. Jag grät och stapplade upp ett trappsteg, väntade en stund och sen ytterligare en vända, gråta- stappla osv tills jag äntligen var uppe. Men smärtorna var så illa att jag inte kunde ligga still, men röra sig gjorde också ont. Till slut somnade jag med tårvåta kinder, och när jag vaknade med ett smärthugg gav jag upp och ringde till älskade M och bara grät Kom hem! Vilket han förstås gjorde, eftersom han ju är världens bästa man. Under tiden bet smärtlindringen ÄNTLIGEN så när han kom hem kunde jag prata utan att snyfta och sitta upp.

Nu har världens finaste E kommit hem från skolan och gjort sin darriga mamma sällskap i soffan. Vi äter glass och mörk choklad och hans blotta närvaro är en minst lika bra smärtlindring som morfin. Hans hud är så mjuk, så len & liksom klappvänlig som sammet eller en solmogen persika.
Hans mun är alltid lite trutig, som om han väntar på en puss. Så hans mamma ger honom en. Eller två, eller femton. Tills han leende säger: Men maaaama! Då får han ett par till! Nu väntar vi på L som har varit på Wasamuséet. Jag tänker fylla på med mer morfin för så ont som jag hade i morse, det vill jag inte ha. Inte än. Nu kan det bara bli bättre! För nu har jag snart alla mina killar runt mig. Och dem vill jag njuta av. Så det så!

All kärlek till dig, min fina vän! Förlåt att jag inte har svarat på ditt mess/samtal/mejl idag, nu vet du varför. Vi hörs igen imorgon; piggare & gladare, eller hur?