Idag är jag tacksam

För vet ni? Mina ögonfransar sitter kvar. Så längst inne, i min värkande, svullna fejja kan man faktiskt ana en glimt av Lilla H. Ni vet, den jag var på utsidan före cancern. För 25 vätskebundna kilo, ett huvud med lockigt hår & en rörlig kropp sedan. Jag har min egen taktik att se mig i spegeln - jag använder bara dem som är till för normallånga människor. Då ser jag just mina ögon. Att de är omgivna av så svullna kinder att det är blåaktiga halvmånar under dem ignorerar jag. För jag har fransarna kvar och dem pysslar jag med. Daltar med, tror jag man kan säga. Dessutom har jag naglarna kvar! Och de växer. Vilket jag verkligen inte hade väntat mig, med det är ju så nu - cyton ska inte bota, bara hålla tillbaka - så dem kan jag också pyssla med. Och så har jag ju min roliga, lilla, minimala, knappt synbara mun. Den kan man ju roa sig med att försöka måla. Fast då måste man ju hitta den först!

Och i går kväll var jag vaken, pigg & glad! Det kan kanske ha något att göra med att jag sov mig igenom behandlingen igår? Det var så förb****t kallt att det enda raka var att krypa ner under dubbla täcken med vantar på händerna. Och då kunde ju inte ens jag hålla mig vaken. Men å andra sidan slapp jag ju bli rastlös då, eftersom porten krånglade igen och det tog en timme extra igen. Så, det tackar jag ju också för!

Sen, efter att ha läst veckotidningar i väntrummet på Radimhemmet igår, är jag ju galet tacksam att jag har sluppit det där klimakteriet som verkar så fasansfullt jobbigt. Eftersom jag har opererat bort äggstockarna är jag ju fysiskt sett där, sedan ett år, men alla krämpor som beskrevs där..? Dem har jag inte sett röken av. Så det tackar vi för. Jag har till exempel inte fått mustasch. Va?! För det, mina vänner, hade liksom varit sista droppen. Då hade jag ju FULLSTÄNDIGT förvandlats till denna vipp-dockemodell av Helan

Lite som Michael Jackson, fast tvärtom. Han gick ju från svart man till vit kvinna. Jag har gjort något liknande. Gått från vit, smal, blond kvinna, till tjock, skallig man, liksom. Nu tror jag i alla fall att man fortfarande ser att jag är kvinna. Åtminstone har jag snygga ögonfransar. Och naglar. Så - tack för det!

Jepp, och idag väntar en underbar dag med världens bästa killar, världens bästa familjen L & världens bästa svärisar. Dem är jag också tacksam för. Det är inte alla som har männsikor som dem runt sig. Som underlättar varje steg på vägen, på 1000 och 1 olika sätt, sätt som jag själv ofta inte ens vet att jag behöver. Förrän jag fått den och det känns som en sten lyfts från mina axlar. Ska bara sova lite först som kommer det här bli en riktigt bra dag.

Så är jag ju förstås tacksam för er och all den positiva energi ni ger mig! (Och eftersom energi & kärlek blir större ju mer man använder dem, ber jag er att skicka vidare till Anna som behöver mycket av den varan just nu. Anna - du är i mina tankar!)

Ett sånt här inlägg går ju inte att skriva utan att avsluta med att jag SJÄLVKLART är tacksam för mina ljuvligt, fantastiskt, fenomenalt underbara killar också. Men det visste ni nog va?