Hur tar barnen det?

Det är många av er som har frågat det. Mina killar är, som ni vet, väldigt olika som personer, och de hanterar också mammas sjukdom väldigt olika.

Jag har ju faktiskt också varit ett barn till en mamma med cancer, och det i kombination med min och älskade Ms allmänna förhållningssätt till våra älsklingar har legat till grund för hur vi har pratat med barnen om min sjukdom. Vi tror på öppenhet! Vi har från början varit tydliga med alla fakta som varit klarlagda, men inte pratat om hur det kanske är, eller kanske kan bli. Vi har svarat på alla deras frågor (ja, det är en farlig sjukdom och nej, vi vet inte säkert att jag blir frisk), men inte mer. Vi har inte dolt våra egna känslor men inte använt barnen som axlar att gråta på. Vi är genuint positiva och optimistiska människor, och det speglar förstås hur vi väljer att uppfatta och tar till oss information, liksom hur vi för den vidare och, i förlängningen, hur vi förhåller oss till livet.

Min stora kille L

är en tänkare och var väldigt orolig så länge jag var på sjukhus, men vill inte gärna visa det, eller prata om det. Han frågar mest medicinska saker och anstränger sig mycket för att hjälpa till. Han vet att fröken i skolan vet, men vill inte att hon ska prata om det, eller att någon annan ska veta.

Min lilla kille E

lever så mycket i nuet och tyckte att det var trevligt när Farmor och Farfar bodde här, då blev han ju ompysslad, fick god mat och presenter, så det var inte så farligt att mamma var borta. Men han är rädd för sjukdomen, och blir ledsen när jag har ont. Han har livlig fantasi och drömmer mycket mardrömmar. Hans fröken är jätteviktig för honom, och hon ger honom extra omsorg och egentid varje dag - underbara fröken J!