Tunga besked & mer väntan

I fredags skulle jag äta lunch med min chef (som också är en god vän). Vi skulle så smått planera min återkomst till arbetslivet. Vi träffades på söder och åt grekiskt (det är det väl nästan lag på?!) och sedan flanerade vi till Chokladfabriken för espresso & en pralin eller två. Min chef beställde två kardemummapraliner som kassörskan sprang och hämtade från bandet i fabriken, alldeles nygjorda. Jag ville ha hallonpralin. Det minns jag alldeles tydligt.

Sen

minns

jag

bara

fragment

under

de

kommande

36

timmarna.

Jag fick ett krampanfall, men lite sakta, så min chef hann fram och fånga mig. Ytterligare en gäst på Chokladfabriken var tydligen sjuksköterska, så de tog hand om mig tills ambulansen kom. Den körde mig till sös, och där fick jag stanna. Älskade M kom dit, Världens Bästa Pia tog hand om barnen. Jag röntgades - av någon outgrundlig anledning använde man ingen kontrastvätska i hjärnan. Så de första svaren var att allt såg tippen, toppen ut. Inga tumörer, inga blodproppar i buk, lungor eller bäcken. Eller hjärnan. "Bara" en nästan läkt lunginflammation. Hmmm, ja, jag tyckte att jag var ganska sjuk för ett par veckor sen. Jag fick lite skäll och en föreläsning om vikten av att söka läkare. Själv vaknade jag upp med smärtor i elefantklass. Morfinsprutor rakt i låret var det enda som hjälpte lite.

För att göra en lång historia kort beställdes en ny CT med kontrast av hjärnan, inte för att det borde behövas, metastaser brukar synas även utan. Men när mina njurar orkade med kontrast igår så dök det upp "några små, små" metastaser på hjärnan. Så var det med det. En otrolig ljuspunkt i det här var att det var min underbara hematolog som hade bakjouren på AVA igår, och det var alltså av henne jag fick de trista nyheterna. Det går inte att beskriva hur mycket det betyder att det är en läkare man känner och har en god relation till som berättar tråkiga nyheter. Hon vet hur jag fungerar och nu behöver jag inte vara orolig för att de inte berättade allt för att skydda mig eller så.

Jag fick också åka hem, hon förstod att jag skulle må bättre hemma. Med krampmediciner och mer smärtstillande. Väl hemma ringde jag och terrade Radiumhemmet lite, nu vill jag ju dra igång! Utrota de jäklarna! Det känns ändå positivt att de sitter på ett ställe, förrutom den lilla fettknölen i huden då.

Så, just nu vet jag inte mer än så. Jag hoppas de drar i gång snart. Helst i går! Och jag lovar att försöka hålla er uppdaterade. Jag är vid rätt gott mod ändå, lite yr och trög, men stridslusten är det inget fel på. NU ska de dö, de små skitarna! Jag vet att de kommer komma tillbaka, men jag är INTE klar än! Jag vill ha många år till! SKA ha många år till! Så det så.