Vilse på Maxi. En sann skräckhistria

Igår hände det. På allvar! Jag skulle bara springa in, snabbt, på Maxi Lindhagen, nära Svärisarna för att köpa en blomma & chokladask till Underbara Farmor & Farfar. Efter att ha åkt någon sorts rullbacke (?!) i typ 20 minuter kom jag äntligen in. Och då var jag redan svettig och lite yr, så jag ryckte åt mig en vit Orkidé direkt innanför dörrarna och började se mig om efter kassorna.

20 minuter senare hade jag åkt mer rullbacke, hade en hel korg full med 50% jox som jag inte behövde, hade blivit knuffad, puffad & blängd på av tjusiga människor med vassa armbågar & tunga kundvagnar. En tjock, långsam kvinna i fula kläder passade inte in hos dem, och de visade verkligen ingen barmhärtighet. Och jag var totalt lost! Jag hade följt skyltar i taket som ledde runt i cirklar, jag hade försökt att vara logisk och gå rakt fram och hamnat i hummerdisken OM OCH OM IGEN - hur mycket hummer behövs egentligen?! Svetten rann nu i strida strömmar längs min spolformade kropp, huvudet dunkade, synen flimrade, hjärtat skuttade totalt oregelbundet och jag SVÄR på att jag var 10 sekunder från att börja stortjuta. Då fick jag syn på en flaska Ginger Ale som jag grabbade åt mig, satte mig ner, precis där jag var och plockade upp smärtlindring ur min knarkfyllda väska. Kall dryck & smärtlindring, uppknäppning av allt som gick att knäppa upp. Jag funderade på att dra av mig mössan också, men dessa människor runt mig kändes så illasinnade, så jag lät bli. Efter en stund lugnade kroppen ner sig och jag bestämde mig för att försöka tänka. Människor kunde ju inte bara springa runt, runt som det kändes, de var ju på väg någonstans. Det fanns faktiskt ett mönster, och de fullaste kundvagnarna gick åt samma håll. Jag reste mig upp och följde efter och - HEUREKA - där var kassorna! Dyrt var det och otrevligt, men jag överlevde i alla fall!

Aldrig mer Maxi Lindhagen säger jag! (Och idag är det L & Älskade M som står för inhandlandet av nyårsmaten.)

JAG ÖNSKAR ER ALLA
DET BÄSTA NYÅRET NÅGONSIN
&
DET MEST KÄRLEKSFULLA, UNDERBARA 2010!

STÖRSTA & VARMASTE KRAMEN

Fullfart & full tank

Idag har jag verkligen blivit påfylld! Det började redan igår kväll då världens bästa Pia dök upp, som vanligt fullastad med omtänksamma presenter som fick mig att le & känna förväntan. Energin började så sakteliga bubbla. Sen ringde Underbara H från västkusten och stärkte ytterligare min känsla av livslust. Middagen blev glad & uppsluppen och dagen har fungerat alldeles utmärkt! Cytostatikan rann in fort & smidigt.

Svärisarnas hus hade en trevlig dag i början av december då de bla ställde en gran utanför huset.

Pyntad!

Lunchen hos världens bästa Svärisar visade sig vara en tre rätters nyårslunch - mums filibabba! - med efterföljande Nyårspresenter! Jag är verkligen en sucker för paket.

Vad kan dölja sig utanför det här ljusa fönstret?

Denna ljuvliga utsikt över Mälaren. Nu väldigt grå, tyvärr.

Även fikat hos Underbara Farmor & Farfar hade en kär överraskning - Bror & Kulta var också där. Dessa människor måste tillsammans besitta så mycket godhet och osjälviskhet att kvoten för hela Sverige nästan fylls.

Jag är trött nu och har ont & måste vila lite, men jag vill tacka er alla för så fina kommentarer, presenter & mejl! Jag avslutar med några foton. Största kramen till er alla från en mycket piggare & starkare Lilla H, som känner på sig att 2010 blir hennes år!

Resan går vidare

Först av allt: ~TACK ~ för er omtanke! Det betyder allt i det här läget!
Jag vet att Berg och dalbanan vänder uppåt igen, och då känns det bättre. Utsikten är vacker igen & jag kan njuta av mitt sällskap i vagnen. Det var ju dessutom måndag igår. Men samtidigt tror jag att jag måste tillåta mig själv att uppleva den enorma sorg det är att förlora livet. Fast inte hela tiden.

Idag har en - ytterligare ny - läkare ringt från Radiumhemmet. Allt ser fortfarande bra ut av det de kan mäta. Blodproven är bra, blodsockret helt normalt, njurarna fungerar finemang. Hjärnspökena kan de ju inte mäta, som bekant. Planerad tid för kontroll av Ghostbusting & annan CT är vecka 5. Då får vi veta om Hjärnspökena har förökat sig eller växt. Har de inte det, kommer de knappt att synas, och då vet man att de inte har förökat sig eller växt. Inte om de är borta och det bara är ärr som syns. För de var ju så små. Jag vet inte hur det känns egentligen. Jag hade ju önskat att det skulle stå tydligt och klart "Här bor inga Hjärnspöken längre. De är vräkta" men det verkar inte som om det är så det fungerar. Men så länge det är så smått att det inte går att avgöra är jag naturligtvis överlycklig. Om det nu är så. I kroppen förövrigt verkar det ju som om Minimonstern hålls tillbaka av cytostatikan. Det ska också kollas vecka 5, så väntan efter det lär bli munter.

Killarna är med sin Snälla Morbror & Kulta idag. De ska shoppa! L ska få kläder & E spel eller speltillbehör.Jag har varit ensam hemma ett tag. När jag är så här låg rensar jag & sorterar. Freudianskt värre! Idag rök det sista skåpet. Nu måste jag ge mig på förrådet nästa gång Berg och dalbanan vänder neråt. Men nu har jag nog fått ur mig det värsta för ett tag, hoppas jag. I morgon är det behandling igen, sedan lunch hos Världens Snällaste Svärisar och så vidare till fika med Underbara Farmor & Farfar. Då kommer jag fyllas på, kan man säga. Först av det absolut nödvändiga giftet - som jag tackar varje gång, trots att det ger mig Sysslingen & Draken som gäster - sedan av varm & ovillkorlig kärlek, serverad med extra omsorg & skratt. Och en och annan bulle skulle jag tro. Så i morgon, vänder Berg och dalbanan garanterat, och då är livet ganska enkelt igen, i all sin svårighet...


Till sist - dagen extra tack: Familjen Baltscheffsky-Dalén som sätter in pengar på Cancerfonden!

Kärlek till er & till alla er andra, de vänner jag har träffat och de som jag ännu inte har träffat!

Berg och dalbana

Julen har varit bra. Jättebra! Barnens ögon har tindrat, jag har varit omgiven av nära & kära, maten har varit god, vädret vackert... och jag har gråtit mer än någonsin i mitt liv. Att ha allt detta vackra, kärleksfulla, underbara och veta att man måste mista det. Att jag måste göra dem jag älskar mest mer illa än jag kan föreställa mig. Det gör ont! Ju mer jag njuter, ju mer gråter jag. Upp och ner. Berg och dalbana. Jag är åksjuk och njuter inte det minsta av åkturen. Dessutom vet jag ju att den kommer ta slut. Tvärt. Det har gått 2 månader nu, snart ska jag röntga igenom kropp & skalle för att få veta hur det ligger till. Med 99% säkerhet har jag nu max 5 månader kvar.

Mina fina killar - så perfekta i minsta cell. Så glada, så positiva, så generösa, omtänksamma, kärleksfulla, så tacksamma för alla paket & allt det goda. Så oskyldiga. Hur ska nästa jul bli? Kommer de tappa glädjen? Den 100% tron på det goda i tillvaron & medmänniskor som är så grundläggande hos dem?

Ja, usch det är så svårt, svårt det här. Hur ska man kunna förbereda dem och sig själv på en fullständigt oviss framtid? Med betoning på TID? Jo, mitt svar finns i mitt hjärta - och det det blir som alltid - genom att älska dem. Genom att krama & uppmärksamma dem, prata med dem, skoja, leka, busa, berätta, pussa men också visa på hänsyn, empati, samarbete, ömsesidighet & respekt. Helt enkelt - och GALET SVÅRT - vara deras mamma. Som vanligt. Som om allt var som det skulle. För det är det ju. Idag i alla fall. Berg och dalbanan kör vidare.

Min jul...

Juldikt av Sune
Min jul
den ska vara kul
Som påsken den är gul,
ska min jul vara kul

Här är min jul i bilder.

Julafton hos världens bästa Familjen L:Detta vill jag inte vara utan på julafton:
Dem jag älskar
Mina fina tallrikar
Röd duk
Levande ljus
Sex sorters hemgjord sill

Jansson
Jannes laxrullar
Svärfars strömming
rödbetstzaziki
och ett glas alkoholfritt vitt vin.

Världens bästa Tomtenissa i ett hav av klappar

L öppnar ett av 114 000 paket. Just det här stod som tvåa på listan och han kan nog inte riktigt fatta att han faktiskt har fått det.

Es tur. Nämen..? En RÖD!!!

Juldag: soffrodel på den gamla, sköna skinnsoffan:

Annandag; traditionell kalkonmiddag hos Morfar & Mormor:

Otroligt vackert ljus ute, som inte riktigt ville fastna på bild. Men granen, som killarna klädde, är ju också fin!

Mina kinder blir mer & mer svullna. De värker rätt rejält. Men jag ser ju go & glad ut som Tomtemor i alla fall!

(Gladast av alla barn blev Morfar för sitt paket. Inte nog med att det var totalt oväntat för honom. Paketet var dessutom störst av allas! Och innehållet! Det var en egen platt-tv, laddad med alla hans älskade fotbollskanaler. Som hans ögon glittrade! Det var äkta julglädje.
Vilken snäll Tomte-son!)

GOD JUL!

En alldeles,alldeles underbar jul önskar jag er, alla mina fina vänner! Nu tar jag lite jullov från bloggandet. Återkommer efter Annandagen!

Största kramen till er alla!

Lycka

Idag är jag bara uppfylld av lycka! (Ja, ja, lite kanske är droger, men vem frågar?!) Vi bor så vackert

(utsikt från killarnas resp. fönster)

jag har hittat flera riktigt, riktigt bra julklappar, som passar sina mottagare så där PERFEKT (det ÄLSKAR jag!!!Jag sitter med pirr i magen och tittar med stigande förväntan när de öppnar. Och när de blir så där riktigt glada... Det är en av de bästa känslorna i världen!) mina killar är så underbart, ljuvligt, fantastiskt perfekta och jag mår riktigt bra och snart är det jul och... ja, jag är nästan på väg att spricka av lycka. Ingen stress denna jul. Inga måsten. Inget springa runt och trängas och glömma anledningen. Inget bråk om vem som ska få julledigt på jobbet. Inget dåligt samvete. Bara LYCKA! Glädje! Rikedom på upplevelser, kärlek & njutning.

Promenad med värdens vackraste E

Och det fortsätter rasa in mejl, julkort och presenter från folk från mitt liv FC (Före Cancern). Det gör mig väldigt glad. Och mycket känslosam. Det känns skönt att inte vara bortglömd i Det Andra Livet. Det var trots allt inte mitt val att försvinna från det livet. Alls.

Fast. Jag har det riktigt, riktigt bra. Ändå. Det är som att när man bara kan göra en sak i taget, så går den saken dessto bättre. Man upplever den starkare. Med fler sinnen. Närmare. Nu om killarna vill ha min uppmärksamhet, försöker jag inte ens göra två (eller, tre, eller fem!) saker samtidigt. Jag stänger av spisen, eller lägger undan datorn och ger dem mitt FULLA, enda fokus. Och, hur underbart är inte det?! Det märkliga är att allting går så mycket lättare och smidigare i år? Julköttbullarna brukar ta en hel - sen - kväll. De gick på ett kick i år. Inget brändes, inget spilldes. Strax ska jag börja med vår Jansson. Men, om någon jag älskar vill prata med mig, eller kramas. Då får Herr Jansson helt enkelt vänta. Så det så.

Till sist: Tacksamheten & glädjens tårar har runnit i takt med att posten har kommit idag, kan jag säga. Underbara ni! Jag börjar få slut på superlativ! Det gör ENORM skillnad, det ni gör! Extra tack idag: Faster & Farbror!

Nu börjar det verkligen närma sig!

Idag går killarna sin sista dag i skolan och jag kommer ha fullt upp med att slå in julklappar. I morgon: 6 sorters sill & Jansson. Onsdag: fastkoppling till en burk som ska ta död på MiniMonster & Hjärnspöken. Syster Yster & killarna får jula hemma under tiden. Sen ska killarna fixa skinka. Det har alltid varit deras jobb, L hjälpte till med griljering bara 11 månader gammal första gången. Och som han gjorde det! Med stil & finess. Känsla & temperament! Mina, fina kock-killar!

Sen är det julafton!

Gårdagen blev bättre ju längre den gick, så det känns positivt inför idag. Fast det ÄR ju måndag. Igen?! Jag fokuserar på att det är biverkningar. De är inte farliga. Bara jobbiga och det går astt tänka bort. Jag har ju inte ont i huvudet! Och det är GALET goda nyheter! GALET UNDERBARA! För det är Hjärnspökena (metastaserna) som är farliga. Det är de som vill ta livet från mig redan om någon månad eller så, om de finns kvar. Annars kan vi teoretiskt sett snacka ÅR!

Så, om ni har en liten julbön kvar att be - be gärna om en spökfri hjärna för Lilla H. Vem ni nu än ber till - Tomten, Cancerfonden, Gud eller om ni gör som Benjamin Syrsa och Wish Upon A Star...

Kärlek till er!

Julklappar en skruttig söndag

Tyvärr börjar mitt cyto Taxol göra sig ordentligt påmint nu. De smärtor jag tidigare hade var tredje vecka i leder, muskler & skelett finns nu mest hela tiden. Jag måste fylla på med smärtlindring 24 timmar om dygnet, och ändå har jag ont. Och nu är det söndag och illamåendet, magontet och humörsänkningen lägger sig ovanpå smärtorna. Inte så kul, men jag försöker naturligtvis se ljuset. Det är onda är BIVERKNINGAR av mediciner som ska göra mig bättre. Inte sjukdomen, och det är verkligen något att vara tacksam för. Jag har en underbar skara av personer som underlättar allt vad de kan dessa dagar, och det är också en stoooor anledning att vara tacksam. Jag kan fortfarande planera och dirigera, även om det blir från soffan och hoppet lever om en pigg julafton!

Och som grädde på moset har jag ju er! Underbara M dyker upp meden hel korg PROPPAD med goda & vackra saker, kusin P skickar tidningar, kusin M praliner, jag får handstöpta ljus, presentkort, vackra julkort & omtänksamma mejl, inbjudningar... Ni kan inte ana hur mycket det betyder!

En helt vanlig lördag

ska vi ha idag. Om jag var frisk, vill säga. Det blir spännande att se hur det fungerar. Vi ska, helt traditionsenligt, åka till Mini-Ullared där killarna ska få shoppa julklappar till varandra. Normalt slutar det med minst en proppfull kundvagn, men eftersom det är jag som brukar stå för fyllandet av den, får vi väl se hur det blir i år. Jag hoppas jag orkar! Det är roligt att shoppa billigt, eller hur?

Efter det är det lunch & granklädning hemma hos Morfar.

Sen hem, laga middag och se ett av favoritavsnitten av Sunes Jul. När de pyntar granen.

En helt vanlig decemberlördag, som sagt. Fast planerad med lunch när jag måste ta medicin, och tid att sova i bilen mellan aktiviteterna. Eftersom jag inte är helt vanlig längre.

Anden i flaskan Christmas edition?

Snart kommer Syster Yster & Maja. Jag tänkte bjuda dem på glögg, men det vete katten vad det är för glögg? Ser mer ut som Anden i flaskan. Kanske läge att önska sig något?

Som sagt:

Marinerad i kärlek, var orden. Jag till och med blöder kärlek, och här är beviset:

Det här är blodet efter en av mina kvällssprutor.
Och det här:
...är hur mina äggskivor ser ut.
Love is all around me...

(Och, ja, rätt gissat! Det är nu killarna bakar och jag tittar på. Sitter stilla. Gör ingenting. Då fick det bli ett litet extra blogginlägg. För jag ska ju vinna ju!)

De har olika teknik & taktik, mina killar. E är noggrann & uthållig, njuter av alla moment i baket - kavlar länge, väljer formar, passar in noga.

L använder helst inte formar alls, han designar egna istället. Men efter att ha fyllt en plåt med egna alster är han klar.(Tomte i släde bakom ren. Och så klart en Gibson-gitarr)

Drakfritt!

Ja, den extra dosen Drakmedicin jag lyckades tjata till mig verkar fungera! Nu har jag 1½ gånger maxdos utspritt på två tillfällen över dygnet och jag sov hela natten och väcktes av väckarklockan... och det var inte igår det hände, kan jag lova! Fast å andra sidan tog min lilla utflykt med promenad från Drottninggatan, genom hela Gamla Stan till Slussen för lunch med Gulliga Bror, mer på krafterna än jag trodde. För igår efter middagen satt vi i soffan, hela familjen och hade så mysigt - granen spred sitt milda ljus och jag var pigg och glad... sen vaknade jag av en försiktig puss och tittade in i Es ansikte när han viskade God natt! Då tog jag mig i kragen för att vänta på L. Och sen vaknade jag av att Älskade M försiktigt ruskade mig och frågade om jag ville flytta till sängen. Men L då? frågade jag. Jo, han var här men ville inte väcka dig. Fast det var ett tag sen. Så trött var jag!

Idag tvingar jag mig att ta det lugnt inför en fullspäckad helg, proppad med underbara människor och härliga traditioner. Jag låg i badet tills jag var skrynklig och hade läst ut en hel bok. Nu finkammar jag alla nätshoppar, dock utan att handla något. Snart kommer killarna, då ska de få ta igen gårdagens missade pepparkaksbak. Jag ska titta på. Sitta ner och titta på. Det blir bra. Jodå! Det BLIR bra. Jag kan sitta still. Om jag gör det till en tävling, så. Idag vinner jag att få laga två rätter till middag om jag kan sitta still. Annars blir det bara en. Hoppas jag vinner!

Onsdag med överraskning!

Idag är en bra dag. En mycket bra dag! Visserligen krånglade porten idag igen, men... det är smällar man får ta. Och idag fick jag ju behandling i värsta rollsen! Som Jennie så fint uttryckte sig "Äntligen får prinsessan en tron!"
Och efter det lyckades jag helt oplanerat få äta lunch med min fina, snälla, galet efterlängtade Bror. Han jobbar i Brasilien och bor i Finland, så att jag hann haffa honom när han var på endags visit i Sverige känns som att vinna på Lotto eller något!

Nu är jag pigg & glad och ska laga god middag. Tankarna är soliga & roliga och jag fick mer mediciner och väldigt positiva svar på läkarbesöket igår. Alla provsvar var jättebra, vissa till och med bättre än förra mätningen. Om det är är några hjärnmetastaser som ska höra till de 1% som faktiskt försvinner, så är de mina. De har de kriterier som behövs; är minimala, reagerade synnerligen kraftigt på strålning, jag är ung och i gott allmäntillstånd. Så, till och med objektivt finns det hopp om att min framtid ska kunna mätas i år. Objektivt är hoppet litet, subjektivt ändlöst!

Ikväll börjar jag Operation Drakutrotning!

Oh -oh, he´s ba-ack

Pysslingens högst ovälkomna Syssling är tillbaka. Förbaskat också! Pysslingen är tack och lov inte här, men Sysslingen lever rövare i min mage. Den här gången har Sysslingen med sig ett husdjur istället. Hans husdjur är inte av det vanliga slaget, utan det är en Drake.
En mycket entusiastiskt eldsprutande drake. Som uppenbarligen gillar att apportera; han tar nämligen med sig massor av härlig magsyra upp i munnen, hela tiden. Ibland lyckas han nästan få med sig mer än så, till och med. Han springer längs min matstrupe, magsäck och sedan längs alla, långa tarmar och tar med sig så mycket han bara kan. Och så upp igen och börjar om. Han har stora tassar med klor, som river och sliter. Och så sprutar han eld, än här , än där. Och ryter, eller vrålar eller morrar. Den dansande Sysslingen håller sig i magsäcken, med utflykter åt båda sidorna till. Han har sina höga klackar på och hoppar & stampar på mina revben och får illamåendet och smärtorna att komma stötvis.

Kanske lyssnar han på julmusik under tiden? Fast han har väldigt dålig sinne för takt & rytm, kan jag säga....Det var garanterat någon form av fest de hade i alla fall, hela natten. Inte min favoritfest, dock. Jag ska till doktorn idag, jag hoppas de har någon ytterligare Sysslings- & Drakutrotningsdrog att ge mig. Det som är så spännande är ju bara att deras hela existens är framkallad av just mina droger. Kortisonet, otroligt välgörande för mig och välkommet men sliter på magslemhinnan. Cytostatikan, absolut livsnödvändig den också. Men, hela poängen med cyto är att den ska ta kol på celler som växer extra fort. Vilket cellerna i mag-/tarmkanalen gör. Ja, så trots att jag redan äter magsårsmedicin börjar det nu slita mer än den klarar.

Däremot är jag ju galet tacksam att inte Pysslingen har visat sig. Magont & illamående är ju jättejobbigt, skittrist & påfrestande på alla sätt. Men huvudvärk vill vi INTE ha när vi har hjärnmetastaser. Så, måste jag välja får Sysslingen gärna flytta in.

Slutligen vill jag tacka alla er som hörde av er igår, för att trösta & pigga upp mig! Telefonen gick så varm att jag inte ens hann med att svara alla, eftersom jag redan pratade i mobilen, eller tvärt om! Och jag ska försöka hinna svara på alla gulliga, omtänksamma kommentarer, mejl & mess också, men till er ALLA vill jag säga:

Underbara, underbara ni, all min kärlek till er! Ni hjälper verkligen!
Och nu är jag redo att köra tisdag.

Måndag

Måndag kom i alla fall. Jag måste nog ta upp det här med någon högre makt. Frågan är bara vem? Fredde? Kungen? Jesus? Den som skriver almanackorna? Och visst känner jag att det är måndag. Den envisa värken i bröstkorgen som jag drogs med hela förra cytoperioden sticker upp sitt fula tryne. Magen är klart i olag och jag somnade på soffan efter att barnen hade skuttat till skolan. Men. Jag känner mig starkare. Jag gör det. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur men det finns liksom en grundkraft kvar som måndagen inte rår på. En energireserv som vägrar låta sig tryckas ner. *Me like*

Fast lite argsint blir jag ändå på måndagarna. I dag är jag arg på en floskel. En klyscha. Ett jäkla ogenomtänkt dravel. Det är en sån där sak som folk säger till andra för att trösta. Och det värsta är att jag har gjort det själv, och tyckt att det har funkat finemang. Ja. Tills nu. Nu funkar det finemang INTE. Vilken floskel-lobba det är?

EVERYTHING HAPPENS FOR A REASON. Sug på den du.
Som jag sa, den kan ju tyckas fin & sann & lite upplyst. Och visst, det kan appliceras på massor med olyckliga händelser. Men på obotlig cancersjukdom när man har små barn och inte ens har fyllt 40. Då funkar den inte det minsta. Vad skulle anledningen vara? Att mina barn inte förtjänar någon mamma? Att min Älskade M ska få en snyggare fru om ett par år? Att jag snackar för mycket? Tar upp för mycket plats? Nä- den där tycker jag vi stryker ur floskel-katalogen. Samtidigt som vi tar bort måndagarna. Så, eftersom det är måndag och jag är lite grinig - kan ni inte lova mig att ni slutar använda den? Och kanske tom ber folk tänka igenom va farao de säger, egentligen. För det är en jäkligt sur tröst i vilken situation du än befinner dig, att bli tröstad med att det fanns EN ANLEDNING till det eländiga. I förlängningen blir det ju nästan det samma som skyll dig själv. Tycker jag.

Nu ska jag ta min skalliga, kortisonsvullna kropp,

som just blivit tappad på blod & käka saffranspannkaka. Sen ska jag vara glad, snäll & blid. För då är det ju nästan tisdag!

Ljuvlig Lucia!

Idag är det inte bara 3:e advent. Det är även Lucia. Supernajs! Men det är även söndag. Det är dagen då min trötthet, magont & medföljande deppighet brukar börja krypa på. Men va?! Det är något som känns annorlunda idag. Det började redan i går kväll. Lilla Pappsen var på strålande humör och slukade middagen. Sedan satt vi uppe till - håll i er nu!- 00.30! Så länge har jag inte varit uppe sedan före hjärnmetastaserna! Jag har helt enkelt somnat sittande om jag har försökt. Runt 22, max 22.30 har varit gränsen, även den piggaste dag. Men igår flöt orken på och det känns fortfarande riktigt, riktigt bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Törs vi tro att jag är på bättringsvägen trots alla risiga odds? All sunkig statistik?

Kvällen & morgondagen blir otroligt intressant! Tänk om det fortsätter så här! Tänk om jag kan orka fira julafton ända tills taxin kommer, och slipper ligga och sova?

Jag vill gärna ge killarna chansen att se
Mommie kissing Santa Claus
många gånger till...

Tänk om jag kan få fira in 2010?! Ett nytt år med helt nya möjligheter, 365 nya dagar att uppleva, njuta av och fylla med kärlek. Det skulle kännas grymt bra! Och den här styrkan ger helt nytt hopp. Men, jag vet att jag måste vara medveten om att den kan försvinna lika fort som den kom. Jag kan inte på något sätt räkna med att den är bestående. Hur som helst är den underbar så länge den stannar! Så, faktum är att vi ska gå och köpa julgran idag! Den största kungsgran de har ska vi ha! Hur firar ni?

Love is all around me

Ett snabbt inlägg idag. Min fina, efterlängtade pappa kommer på middag, och mina krafter är ju tyvärr på väg mot den förhatliga måndagen (kom vi inte överens om att ta bort måndagarna?!) så idag behövs min planeringsförmåga. (Och missförstå mig rätt nu - jag NJUTER av det här! Det är det bästa jag vet att bjuda på middag, duka fint, fixa & trixa! Det ger mig MASSOR av positiv energi!)

Jag har gjort en körschema, och delegerat ut det mesta så jag ska orka äta & umgås också. Pappsen älskar italiensk mat, så middagen blir någon slags fusion svensk jul/italiensk familje-middag. Återkommer i morgon med betyg.

I alla fall vill jag bara lägga in en video idag, som en varm hälsning till er alla! Jag ÄR verkligen marinerad i kärlek & positiva tankar STRÖMMAR in från gamla klasskompisar, grannar, tidigare helt okända vänner och förstås alla er i min "kärn-trupp". Det finns inte ens ord för hur glad det gör mig... Eller är det fett najsigt, det känns kanske?

Ha nu en underbar 12 december! Det är den enda 12 december 2009 vi någonsin får, så njut! Och skåla i något gott (själv har jag snöat in på Ginger Ale) för Anna & Henrik och deras lyckliga liv tillsammans!

Och glöm inte - marinera mera!

Ibland rinner kärleken över

Idag är inte heller vilken dag som helst. Fast det är ju ingen dag, å andra sidan. Men den här är lite extra speciell. E har lussat för hela skolan (ja, det var visst så där 50 barn till i luciatåget, men dem såg jag inte riktigt). Det var ganska många tårar i vägen. Sådana här tillfällen väcks förstås frågan - är jag här nästa år? Har jag sett mitt sista Luciatåg? Men, sen tänker jag att OM jag nu har det, så ska gudarna veta att jag har NJUTIT av dem!

Mina killar har alltid (utom en, enda gång) varit Stjärngossar. Det är en liten hyllning till deras Morfar. Ni vet ju att vi har en ganska envis, målmedveten personlighet? Vi gillar att tänka själva, inte göra som alla andra. Vinnarskalle är ett annat ord som ofta används om oss. Vi har fått den i rakt nedstigande led från Morfar. Morfar är inte på något sätt den som tar plats, syns mycket, är yvig eller högljudd. Han ger ett lågmält och tillbakadraget intryck. Men han är galet smart. Och målmedveten. Det brukar bli som Morfar vill. Medan andra hojtar och tjafsar jobbar han på. Styr upp saker. Tar initiativ. Organiserar. Och vips! Så blev det som Morfar hade tänkt, medan andra fortfarande inte har fått tummen ur.

När Morfar var liten skulle det naturligtvis också firas Lucia. På något konstigt sätt handlade ju hela Lucia om tjejer? Man sjöng om dem och de skulle gå längst fram. Alltså hittade man längst bak Morfar som höll upp sin stjärna och målmedvetet mässande "stjärngosse, stjärngosse, stjärngosse". Den traditionen har vi hållit vid liv. Killarna har alltid, här hemma fått köra den "visan" också. (Själv körde jag en egen variant av det där när vi hade Luciatåg. Alltså, alla tjejerna i klassen skulle ju vara Lucia. Då ville jag vara tärna. Och vet ni? Gissa vem som fick gå först då? Jag. Och sen kom de 10 Luciorna efter.)

Så, idag stod E där, med strut, stjärna & linne och ett allvarligt uttryck i sitt vackra ansikte. Han har övat dag & natt på sångerna. Och han skötte sig galant! Själv valde jag att stå i mörkret för tidvis FORSADE tårarna ner för mitt ansikte. Han är så fin! Så perfekt! Så underbar! Älskade M klämde min hand, och så småningom torkade tårarna. Men, så är det, ibland rinner kärleken över. Då är jag så glad över att det finns så många runt mig som kan fånga upp den. Det är en sällsynt gåva att ha så underbara människor runt sig som vi har. Och den gåvan är jag tacksam för.

Men fast klockan bara var strax före 9 när jag kom hem igen, hann kärleken rinna över IGEN! Fina, fina Anna ska gifta sig! Vilken hyllning till livet, kärleken & hoppet!

Så, idag tror jag att julköttbullarna blir kryddade med kärlekstårar.

Inte vilken dag som helst!

Vet ni vem jag LOVE-BOMBAR idag?

Det är någon väldigt speciell som fyller år just idag... Det är en person som är något utöver det vanliga - snäll, omtänksam, rolig, emapatisk, extremt bra kock, pratglad, hjälpsam och som just nu väntar på en ny familjemedlem. Det är en tjej.

Det är

(trumvirvel, tack!)

UNDERBARA M! Grattispuss, kram & klapp i stjärten till min fina, fina vän! Hoppas du får en riktigt fin födelsedag & att de äntligen får tummen ur och skålar för dig i Stadshuset (det är väl ändå det minsta man kan begära?) Och om ni andra har lite kärlek över i hjärtat idag, sänd den gärna till denna underbara tjej!

Ytterligare en rolig sak med dagen är att Maja äntligen kommer hem från sin resa och Syster Yster är sååååå lycklig! *me like*

För mig ser dagens program ut så här:

1. Besök hos tandläkaren med L, som ska genom gå ett mindre kirurgiskt ingrepp
2. Bakning av saffranskransar, fyllda med vit choklad/mandelmassa
3. Filtpyssel med L & E, det ska bli julhjärtan, tomtar och lite annat
4. KORT besök hos Fantastiska Farmor & Farfar, för att lämna julblomma, julpyssel & saffranskransar

Japp, ännu en härlig dag! Och, med Farbror Melkers filosofi; "Denna dagen, ett liv" Betyder det ju att jag har ett ett härligt liv, eller hur?! Alltid lyssna på Astrid Lindgren.

Hon visste vad hon snackade om. Hon visste att det ALLTID väntar en ny saga runt hörnet, och om den sagan vet man inget förrän den startar. Därför visste hon att det är trist & onödigt att lägga värdefull tid på att prata om döden, så hon och hennes egen Syster Yster skaffade ett system och började alla samtal med "Döden, döden" så hade de pratat färdigt om det och kunde ägna sig åt andra, roligare saker! Den köper jag gärna. Vill ni promt snacka död & elände med mig, får ni begränsa er till "Döden, döden" så lovar jag att svara det samma, och så vet jag att ni funderar/oroar er eller vad det nu är. Av mitt liv får döden inte mer uppmärksamhet och tid än det. Basta!

Nu ska jag gå & leva hörrni! Kramen på er...

Det går bra nu

Redan hemma från behandlingen! Idag gled allt på som den värsta räkmackan; porten funkade perfekt och redan 5 minuter efter utsatt tid var vi igång. Alla mediciner slank in i min kropp, lugnt & fint och Underbara Svärmor dök upp, mer eller mindre oväntat, nästan direkt. Hon hade med sig just räkmackor - gott- och mangojuice -gottigott- och tiden bara gled i väg, den också. Rätt som det var kom Spolformade Y och drog ur pluggen och sen var det bara att hoppa in i bilen för hemforsling.

Då var ditresan betydligt mer påfrestande. Fast av väldigt positiva skäl. Jag är nu så pass lik mitt gamla jag, att 45 minuter på en buss nästan fick mig att dansa hula hula, eller börja lägga mig i medpassageranas jobbproblem. Jag blev helt enkelt TOKUTRÅKAD och RASTLÖS till absolut max av att sitta stilla & vara tyst så länge. Det kanske låter konstigt, men för mig är det väldigt, väldigt goda nyheter. Den kur cyto jag fick idag var den sista i den här cykeln, och motsvarar en hel kur. Och jag känner mig faktiskt starkare än sedan före krampanfallet. Mer och mer av min riktiga personlighet börjar titta fram, även om jag fortfarande är långt i från mig själv.

Och är det något jag har lärt mig av denna resa är det att vara i här:et & nu:et. Så just här & just nu njuter jag nu av att må bra, känna mig rastlös, danssugen & på rethumör (önskar att jag hade Fina Kickan här, hon är den mest tacksamma jag vet att reta!). Jag känner mig nästan självlysande av energi!

För detta vill jag tacka DIG bland annat! Utan dig, dina kommentarer, mejl, mess & dina positiva tankar hade jag inte nått hit igen. Så all min kärlek till dig, men nu har jag inte tid längre! Nu vill jag inte sitta still, nu vill jag hitta på något kul!

Nämen?!

Den nya tanten på F-kassan pratade sanning! Det kom en blankett med posten idag! Och hon hade bifogat en lapp med sitt namn och telefonnummer, så jag kunde ringa om jag undrade något. Julen är miraklens tid!

Bara om ni undrar kan jag berätta att jag idag inte bara har öppnat brev utan även:

• Tagit en promenad i hela 45 minuter. Då lärde jag mig att antingen är typ alla i hela vår lilla villaidyll hemma på dagarna, eller så behöver de följa med Ls klass till brandstationen och lära sig om hur farligt det är att lämna julljusstakar lysande när man går hemifrån.
  
• Bjudit mina killar & deras kompis på god lunch och haft ett långt, roligt samtal med dem om allt mellan himmel & jord
• Bakat 4 sorters julkakor, nytt för i år är kokostoppar med saffran & mörk choklad och kanelcookies. De provsmakande killarna har gett två tummar upp!
  
• Hämtat ett ytte, pyttelitet paket som ändå lyckades innehålla 2/3 av killarnas julklappar. Tänk när de var små och det var STORLEKEN som räknades!
  
• Klarat mig på halv dos smärtlindring fram till 11.30 och helt utan sedan, planen är att fylla på vid 17, men det kan bli tidigare känner jag nu.

Kan vi inte bara ta bort måndagarna ur almanackan?

Godmorgon världen!

Japp, nu är det inte måndag längre och TACK OCH LOV!!!! vaknar jag pigg, glad & bubblig av idéer och energi. Går upp före klockan ringer, bakar snabbröd till mina gullungar till frukost, tänder några extra ljus, sätter på bästa julmusiken och sjunger med. Killarna kommer upp; leende, sömnmosiga, varma & doftande... och fyller mig till brädden med kärlek & livsglädje. Dessa små underbara, kärleksfulla & generösa människor som jag får förmånen att njuta av!

Tänk vad cytostatikan ställer till det för mig, dessa två dagar i veckan! Idag tänker jag helt annorlunda. Vilken TUR att de ringde från F-kassan igår! Annars hade jag blivit helt utan pengar ju! Och även om cancer för med sig väldigt mycket, så är pengar INTE en av dem, kan jag lova! Och so what vad statistiken säger? Vi lever alla här & nu. Framtiden vet ingen av oss något om (gå bara på bio om ni vill få domedagskänsla!) Jag tänker leva tills jag dör, som jag har sagt hela tiden. Leva, inte deppa. Älska, inte grubbla. Umgås, skratta... och baka. För det älskar jag ju också! Nu är det julen som är mitt projekt, efter det kommer Ls 12 års dag och Älskade M som faktiskt fyller den stora 4:an. Det blir en utmaning för min planeringsförmåga, det. Hur planera ett roligt firande med gott om tid & kärlek men nästan helt utan ork & pengar? Idéer på det mottages gärna (men då får du blunda Älskade M!)

Igår köpte killarna och jag varsin get åt deras lärare/mentor i julklapp. Vi tittade på mediciner och skolböcker och allt möjligt, men det går inte att komma ifrån att det känns roligare att ge bort en get, eller hur? Och det blir ju verkligen bra hjälp också!

I don´t like mondays

Idag ringde F-kassan. Men det var inte min vanliga..."handläggare" (och nu använder jag det ordet i sin lösaste, minst kompetenta betydelse) utan en annan kvinna. Hon ringde för att berätta att jag inte hade skickat in den blankett jag MÅSTE ha skickat in i december för att överhuvudtaget ha någon möjlighet att få rätt till förlängd sjukpenning. Sen pratade hon om 75% och 80% och diagnoser och intyg och jag bara kände hur mina 10 hjärntumörer liksom ställde sig i vägen för ljudet och bredde ett täcke över allt. Så jag fick lov att säga: -Alltså, förlåt, men jag har hjärntumörer. Jag fattar ingenting nu. Kan du ta det igen? Jag har inte ens FÅTT någon blankett! (Och det mina vänner var en debut för mig. jag är inte van att inte fatta. Ganska tvärtom, faktiskt. Det var inte den roligaste debuten i mitt liv.)
Och då sa hon så här: Jag skickar en blankett med A-post, du fyller i den, och det är egentligen bara ett kryss och en namnteckning, så skickar du in den till oss så fort som möjligt. Och baserat på den information som vi redan har från din läkare, så kan jag säga redan nu att det inte ska vara några problem. Och undrar vi något hör vi av oss.

Jaha. Det var ju bra.

Men, så började jag tänka. Och det skulle jag ha låtit bli. Idag. När det är måndag och ingen bra dag, allmänt. Varför ringer de upp mig och talar om att det inte är några problem att få förlängd sjukpenning? Jo, för att de har statistik på hjärnmetastaser och den säger att jag ska var död inom 2-7 månader. Varav två redan har gått. Då kan de kosta på sig att vara frikostiga, så att jag inte går till Expressen, som vissa andra har gjort de senaste dagarna. Så, då blev jag ju ganska låg en stund. Men sen tänkte jag att va fasen, då har jag ju ännu mer att vinna på att vara undantaget! Nu är sjukpenningen klar. Då slipper jag bråka om det iallafall. Och den där statistiken kan ta sig i brasan! Den vet inget om mig, den baseras på andra cancerformer och den är ju självklart flera år gammal.

Men måndagar är ingen hit, jag har ont i magen och ont i huvudet och alla små problem känns större, alla smärtor värre och ... ja statistiken sannare. Jag har svårt att fokusera & min termostat är helt är funktion; jag svettas floder samtidigt som jag fryser så jag nästan får frossa. Så, jag längtar tills en annan dag, en annan styrka, en annan kraft & glädje. Tack och lov har jag fortfarande mina killar, och er! Ett mess, en kram, en teckning, en "mamma, vet du...?" Det är det som tar mig igenom de här dagarna. Att ni fortfarande hör av er, ber om hjälp med något eller skickar en tidning, en blomma, berättar små detaljer ur ert liv. Det där livet som jag inte hör till längre, med lämningar, stress till möten, planering av framtiden. Det hungrar jag efter på måndagar!

Och så önskar jag att jag var tillbaka här, utan hjärnmetastaser, fortfarande med hoppet om att bli helt frisk.

Äntligen SUNE!

Idag hade vi tänkt åka och hälsa på Mormor, men inatt vaknade E med feber så det gick ju bort. När jag ringde Mormor för att berätta det, visade det sig att hon också hade feber, så det gick dubbelbort kan man säga.

Istället har vi sett de första 6 avsnitten av Sunes jul eftersom den filmen ÄNTLIGEN dök upp i killarnas paketkalender i morse.
Alltså, den kommer ALLTID den 2:a advent, men är ALLTID galet efterlängtad. Peter Haber är helt underbar! Vi har förstås olika favoritavsnitt, jag tycker att kyrkan är allra, allra bäst, men gillar även storhandla, julgran, hos farmor & farfar, julbaket & många, många andra. Typ alla, när jag tänker efter...

Nu väntar killarna otåligt på sina fina julmuggar.




De kommer också alltid samma datum, men ändå längtas det, och funderas... NÄR kommer de?

Det är härligt med traditioner!

Ännu en bra dag

December fortsätter sprida sin glittriga glans över mig. Idag jobbar jag på att njuta av att slappna av, inte fara runt och ha tusen järn i elden... Det går så där, men jag är glad!

Hur har ni det?

Inte för att det var en tävling så klart...

...men jag vann! Jag hade bakat både mest, flest & godast. Men, det är klart att det inte var en tävling, det var ju bara en liten trevlig klassaktivitet. Allas bidrag var lika bra, lagom är bäst och mellanmjölk är godast.

NOT! Det var klart att det var en tävling! Och jag vann! He he! (Finns ytterst få saker som får mig på bättre humör än att vinna lite...)
Ls eget foto av den stora proppfulla backen precis innan han ska gå ner till torget:

Här ser man kanske inte hur gott det såg ut, men man ser mängden. Fast det såg gott ut! Vi hade packat i strutar, fina glasburkar & pappersklädda påsar, med handskrivna etiketter och sidenband. Ja...

Där ser ni förb****e Minimonster & Hjärnspöken. JAG ÄR EN VINNARE! Det är bara att packa väskorna och flytta frivilligt nu, innan ni förgiftas ännu mer av mitt positiva sinne, min envishet, målmedvetenhet, allt skratt & all kärlek som jag är marinerad i! Och dessutom cytostatika på det. Nä, ge upp, försvinn, lägg er och dö- för mig vinner ni inte över!

No news is good news

Igår kväll kom den tillbaka, min bubblande energi, den där som jag tog för givet i 38 år, och nu saknar så galet mycket när den är borta. Den som är själva essensen av Lilla H. Det var precis lika härligt som vanligt, men jag är inte helt säker på att det var lika härligt för Älskade M att höra mig tjata om det hela kvällen, samtidigt som jag studsade upp och och ner och provade att göra flera saker samtidigt, bara för att jag kunde. Fast alla killarna blev glada när det resulterade i en jultårta med botten av pepparkaka, fyllning av äpple & vanilj och toppad med kardemummakräm.

Idag har jag gått lite på nålar, för jag var rätt stressad över att RH skulle ringa och vilja att jag skulle komma dit för provresultat och medicinutprovning. Nu tror jag faktiskt att det är försent, till och med för dem, och det väljer jag att tolka som att provsvaret INTE var alarmerande. För jag frågade nämligen min underbara, underbara biomedicinska analytiker igår hur lång tid det tog att få färdigt svaret. Och det var idag det. Så: no news is good news. Och jag har fått min hela dag att baka och göra färdigt det som L ska sälja. Det känns jätteskönt att få en hel dag utan stressen att passa bussar, få ihop medicintider med läkartider!

Ikväll är Älskade M på julbord. För precis ett år sedan var vi tillsammans på julbordskryssning. Då hade jag hår, vägde 15 kg mindre än nu och Älskade M & jag hade organiserat allt, satt ihop festhäften, hade förfest hemma, var naturligtvis sist kvar på dansgolvet, gladast & piggast av alla. Vad hände, liksom?

Hur som helst är jag så glad att han ska få en riktigt kul kväll, och sedan låna Syster Yster schyssta Söderlägenhet, istället för att ta Mjölkbussen. Killarna och jag ska frossa i FREDAGSMYS och Idol. Jag är pigg & glad och jullovet närmar sig, så jag ser verkligen fram emot kvällen. Hoppas ni får en toppenkväll ni också!

Största kramen & mängder av kärlek till er alla underbara!

I morgon har Ls klass ett bord på den ytte, pyttelilla julmarknaden på vårt ytte, pyttelilla torg. De ska sälja julgodis & kakor för att tjäna pengar till en klassresa i vår. Vi har gjort så gott vi har förmått; L har gjort en fin skylt med vad han säljer, priser och vad pengarna ska gå till. jag har gjort 10 sorters godis och bakat 2 sorters gigantiska muffins och 2 sorters kakor. Självklart har vi behållit hälften av allt, men det är ändå en ansenlig mängd strutar med röd/vit rutiga sidenband och tomteetiketter i kylen. Det känns najs. Riktigt najs.

Mindre najs är det faktum att min krampmedicin inte tas upp av kroppen alls lika bra utan mat. Och att fasta inför provtagning betyder just att vara utan mat. Så i morse blev jag informerad på att jag hade en förhöjd risk för epelepsianfall under dagen. Och, nä, det gick inte att kompensera genom att ta mer medicin. Så hela dagen har jag haft ett litet gäng av er gulliga, gulliga människor messandes för att se att jag inte trillat omkull med kramper någonstans. Resultatet av provtagningen har jag ingen aning om när det kommer, eller vem som ska lämna det. Ungefär som vanligt när kompetenta RH håller i trådarna. Det kan bli i morgon, av min egen onkolog. Men det kan lika gärna bli när grisar flyger. Av ingen. Eller dagen före julafton av någon jag aldrig har träffat. Det visar sig. Jag orkar inte hetsa upp mig idag. Det tog knäcken på mig i går, och jag sov mer eller mindre hela kvällen - mycket motvilligt - på soffan. Dessutom får jag ont i huvudet av att vara arg, och är det någon dag jag INTE vill ha ont i huvudet, så är det ju idag, när jag är halvt utan skydd mot kramper. Så jag gör en eller två sorters godis till istället. Sjunger med i julmusiken (tack för tipset Världens bästa Pia! Det var PRECIS min smak!!!!) och tänker på jul, advent, jul och jul. Och julklappar, julmat, julkläder och julgodis. Och skrattar åt den här:

Då är livet najs! Grymt najs, till och med *he he*

Ibland går det bra

På alla möjliga sätt. Ibland går det... lite mindre bra. På alla möjliga sätt. Ofta är det så här: när jag får bestämma själv, då går det så bra så. När andra ska blandas in, som RH, F-kassan eller så. Då går det mindre bra. Så det så.

Idag har jag varit på RH och fått behandling. Men tyvärr krånglade porten idag, och det var inte kul. spolformade Y har ju aldrig gjort sig känd för att vara smidig, vare sig mentalt eller fysiskt, och hon stånkade och suckade över att den krånglade "Nej, det gåååååår inte, det här." "Åh, vad jobbigt!" "Nä-e, jag fööööörstååååår inte varför det blir så här!" kommenterade hon medan hon hävde sin sälkropp ovanpå högra delen av min min bröstkorg och arbetade synnerligen målmedvetet att liksom TVINGA den att fungera med ren vikt och kraft. Det fungerade. Inte. Så då fick jag direktiv: titta hit, titta dit, armen upp, armen ner, andas, håll andan. Och under tiden fortsatte monologen "Neeeeeeej. Det vill INTE" "Men vad eeeeeeeee det nu då?" Jag tyckte det var helt okej. NOT! Till sist hämtade hon en spruta med blodlösande som fick verka i en halvtimme och sen fungerade det fint. Då hade dessutom världens bästa svärmor äntligen hittat mig och höll ett stadigt & tröstande tag i mina tår, så då gick allting mycket lättare. Hon hade kunnat vara där hela tiden, som vi hade tänkt. Men. Inte om räknar med RH. Jo, för när hon dök upp i god tid och frågade efter mig, (observera att hon använde namn OCH personnummer!) då fick hon svaret att någon sådan hade de verkligen inte någonstans på RH. Icke! Så stackars Svärmor fick irra runt, blev visad till helt fel hissar och alldeles galna avdelningar innan hon åkte dit hon trodde (där de bestämt hade nekat till att jag fanns) och hittade mig. Just där. Men va? En applåd för RH!

Men historien slutar inte där. Väl hemma ringer telefonen: "Det är från RH. Sitter du ner? Kan du prata ostört?" Hjärtklappning. Illamående. En darrig liten röst: "Ja, det går bra. Vad är det som har hänt?" "Nej, allt är bra. Det är bara jag som har blandat i hop dagarna. Kan din vårdcentral läsa våra remisser? Du måste göra en fasteutredning i morgon" Ja, för att göra en lång historia kort ska jag nu utredas för att se om kortisonet även har gett mig ett behov av diabetesmedicin. Vad tror ni? Det tror jag. Ja, så imorgon ska jag till doktorn. Igen.

Men, just nu sitter jag i mitt juliga kök och har det bra. Alla mina killar är hemma och jag har klarat av ytterligare en behandling. Livet ÄR najs. Fast det skulle vara till och med ännu mer fett najsigt om bara RH kunde gå en gemensam kompetens- och empatikurs. I så där två decennier medan någon annan tog över driften. Någon som förstår att patienter är RIKTIGA människor, inte bara journaler som materialiserar sig någon gång i veckan eller månaden. Men det är nog en önskan till och med för svår för Tomten.

Äntligen 1a december!

Paketkalender, nedräkningsljus, mjuk pepparkaka och gröt till frukost. Allt som är väsentligt är som vanligt, som det ska vara. Glada barn, glada föräldrar - det är obetalbart. Så lycklig nu. Så tacksam. Här och nu. Allt som räknas.