Ibland går det bra

På alla möjliga sätt. Ibland går det... lite mindre bra. På alla möjliga sätt. Ofta är det så här: när jag får bestämma själv, då går det så bra så. När andra ska blandas in, som RH, F-kassan eller så. Då går det mindre bra. Så det så.

Idag har jag varit på RH och fått behandling. Men tyvärr krånglade porten idag, och det var inte kul. spolformade Y har ju aldrig gjort sig känd för att vara smidig, vare sig mentalt eller fysiskt, och hon stånkade och suckade över att den krånglade "Nej, det gåååååår inte, det här." "Åh, vad jobbigt!" "Nä-e, jag fööööörstååååår inte varför det blir så här!" kommenterade hon medan hon hävde sin sälkropp ovanpå högra delen av min min bröstkorg och arbetade synnerligen målmedvetet att liksom TVINGA den att fungera med ren vikt och kraft. Det fungerade. Inte. Så då fick jag direktiv: titta hit, titta dit, armen upp, armen ner, andas, håll andan. Och under tiden fortsatte monologen "Neeeeeeej. Det vill INTE" "Men vad eeeeeeeee det nu då?" Jag tyckte det var helt okej. NOT! Till sist hämtade hon en spruta med blodlösande som fick verka i en halvtimme och sen fungerade det fint. Då hade dessutom världens bästa svärmor äntligen hittat mig och höll ett stadigt & tröstande tag i mina tår, så då gick allting mycket lättare. Hon hade kunnat vara där hela tiden, som vi hade tänkt. Men. Inte om räknar med RH. Jo, för när hon dök upp i god tid och frågade efter mig, (observera att hon använde namn OCH personnummer!) då fick hon svaret att någon sådan hade de verkligen inte någonstans på RH. Icke! Så stackars Svärmor fick irra runt, blev visad till helt fel hissar och alldeles galna avdelningar innan hon åkte dit hon trodde (där de bestämt hade nekat till att jag fanns) och hittade mig. Just där. Men va? En applåd för RH!

Men historien slutar inte där. Väl hemma ringer telefonen: "Det är från RH. Sitter du ner? Kan du prata ostört?" Hjärtklappning. Illamående. En darrig liten röst: "Ja, det går bra. Vad är det som har hänt?" "Nej, allt är bra. Det är bara jag som har blandat i hop dagarna. Kan din vårdcentral läsa våra remisser? Du måste göra en fasteutredning i morgon" Ja, för att göra en lång historia kort ska jag nu utredas för att se om kortisonet även har gett mig ett behov av diabetesmedicin. Vad tror ni? Det tror jag. Ja, så imorgon ska jag till doktorn. Igen.

Men, just nu sitter jag i mitt juliga kök och har det bra. Alla mina killar är hemma och jag har klarat av ytterligare en behandling. Livet ÄR najs. Fast det skulle vara till och med ännu mer fett najsigt om bara RH kunde gå en gemensam kompetens- och empatikurs. I så där två decennier medan någon annan tog över driften. Någon som förstår att patienter är RIKTIGA människor, inte bara journaler som materialiserar sig någon gång i veckan eller månaden. Men det är nog en önskan till och med för svår för Tomten.