Trött

Det är rackarns va trött jag är nu för tiden... Jag släpar mig upp och gör frukost - med killarnas hjälp! - sedan väntar jag in alla mediciner och så somnar jag som en sten i minst 2 timmar. Jag har bestämt mig för att det är biverkningar, biverkningar och biverkningar som gör mig så här trött. För något annat får det inte vara! Nej! Vägrar! Det räcker så bra med att jag med blotta ögat ser hur den enda lilla hudmetastasen jag har växer och frodas. Den har brett ut sig i alla tre dimensioner och är nu svart/blå och orsakar en massa obehag då den både trycker på magsäcken och ger illamående, samtidigt som den trycker UT, som om den ska spränga huden och trilla ut. Det vore ju i och för sig toppen om den gjorde det! Så! Borta!

Det fina i kråksången är att idag ringer det en läkare från Radiumhemmet. Och jag har ju ingen aning om vem det är, förstås. Jag skulle behöva berätta att jag har såpass mycket obehag av hudmetastasen (ni vet - den som ingen har bett att få se, den som omöjligt kunde vara en metastas, för så sprider sig inte äggstockscancer?). Men att berätta saker över telefon är knepigt, när man inte kan avläsa kroppsspråk & mimik. Är det en mindre bra läkare kan jag lätt hamna i "gnällfacket" och då låter jag hellre bli tills jag kan VISA den. För den ser för j*kla äcklig ut, faktiskt!

I dag är E på Elevrådskurs. Han tar sin utmärkelse på största ansvar & var lite nervös i morse. Undrar när Fredde, Mona, Göran, Maud, Lasse, Janne & Maria var det sist? Det kanske är det som saknas hos hela gänget? Lite hälsosam ödmjukhet inför ansvaret och uppgiften att representera sina kompisar?

Nu ska jag anstränga min tröga hjärna och illamående mage och försöka leta upp någon middagsidé. Till lunch får det bli vilka rester som presenterar sig när jag öppnar kylen. Tack för att du läste idag, fina du! Hoppas du får en piggare dag än jag, men med minst lika mycket glädje, kärlek & barnskratt!