Ledsen idag

Tidigt i morse anlände jag till SÖS för att under en timme dricka kontrastvätska inför en CT av buk, bäcken & lungor. Älskade M körde mig dit och under hela väntetiden gick min mobil varm. Det var många som undrade hur jag hade det, om jag ville ha sällskap eller bara berätta något roligt.

I varje litet väntrum finns två larmknappar man kan trycka på om man behöver hjälp av personalen. Tre väntrum bort låg en äldre man i sjukhussäng. Han ropade på hjälp med någon minuts mellanrum, och varje gång någon gick förbi hans säng. Han blev antingen ignorerad av de andra väntande eller avsnäst. Till sist reste jag mig för att visa honom knappen. Innan jag hann fram kom dock en sköterska ut och frågade om han ville ha hjälp, jag sa då att han bett om hjälp länge. Han talade osammanhängande och gjorde sig inte förstådd, så hon klappade honom och förklarade var han var och vad som skulle hända. Sedan tänkte hon gå medan han fortsatte ropa på hjälp. Jag ropade då från mitt väntrum att jag trodde han ville kissa. Jag hade ju lyssnat en stund, och det verkade som om han inte hade fått kissa den här morgonen. Sköterskan gick då tillbaka, lyfte på täcket och ropade till mig: det är ingen fara. Han har blöja!

Hon gick. Han fortsatte ropa. Och jag grät. Grät över det ovärdiga i att vara ensam och värnlös och oälskad och få sin inkontinens utropad och förkunnad. Sköterskan ville säkert väl, men var tog kärleken och omsorgen vägen?

Senare blev det min tur och min smärtande bröstkorg gjorde själva placeringen, platt på rygg, på röntgenbordet väldigt smärtsam. Så pass att tårarna bara flödade hur jag än försökte hålla dem tillbaka. Då avbröts allt och jag hade två väldigt empatiska sköterskors fulla uppmärksamhet och omsorg. De klappade mig, hämtade filtar och gjorde ALLT för att det skulle kännas bättre. Smärtan kvarstod. Det som hjälpte var just deras omsorg, deras genuina lyssnande, klappen på kinden. Den borttorkade tåren.

Efteråt fortsatte mobilen ringa och jag hade min underbara svärfar väntande för hemfärd. Jag har det så bra, som jag så ofta skriver är jag marinerad i kärlek. Men den lilla farbrorn då?

Smärtorna fortsätter dessvärre så idag ligger jag still på soffan och funderar lite för mycket. Vi måste hjälpas åt och ge varandra mer! Kärlek åt folket!

Uppdatering: nu ringde röntgenläkaren. Jag har flera proppar i lungan, det är därför jag har så ont. Nu måste jag till akuten. Håll tummarna för att jag inte behöver läggas in!