Nafsad i hälarna - aj!

Jag hade så roligt i går! Det kändes så... rätt att träffa dessa människor, de som känner mig som den jag är, som jag har delat resor med, framgångar, motgångar, lösningar på svårigheter... och en eller annan sen natt - varav en hel del precis där vi var igår! Dessa underbara människor som har haft en stor inverkan på den person jag blivit, det jag brinner för och engagerar mig i. Vi har dansat på bord tills de har brakat, varit på skumma klubbar i Köpenhamn, vi har skrattat, gråtit, hoppats, provat idéer, diskuterat så hetsigt att andra backat undan, för att sekunden senare ta en fika & fnissa. Jag kunde inte ha önskat mig bättre kollegor eller roligare, mer utmanande och betydelsefullt jobb.

Och igår kändes allt nästan som vanligt. Vid 20 var det dags att åka hem och Jennie och jag pratade om hur lyckad kvällen varit. Sen frågar Jennie mig vilka läkarbesök jag har den här veckan och plötsligt kan jag inte prata! Tidigare under kvällen har jag känt av liknande symptom, en motsträvig tunga och en märkligt, snarkande andning. Men det har släppt snabbt och jag har förträngt det. Nu är det på riktigt. Jag sitter i bilen med en tunga som vägrar lyda. Jag tvingar den att formulera "imooon" men det ju fel dag så jag försöker rätta mig mig själv "oooona" men sen rinner rädslan och frustrationen över "aaaa..iiie..aaa-aa" Jennie frågar om hon ska köra in till kanten, men jag vill bara "eeeeem" efter ett par, tre minuter av snörvlande andning och panik i kubik släpper det och jag ringer Älskade M, som vanligt med en plan. Någon måste vara med killarna om vi måste åka in, och jag måste ha mediciner direkt.

Hemma ringer jag det akutnummer jag fått och - under av alla under - en trevlig sköterska svarar direkt, onkjouren ringer upp direkt och när hon säger att hon måste ringa sin bakjour (ni trodde väl aldrig att jag skulle vara ett lättbedömt fall?!) Jag förklarar att vi har barn hemma och behöver ordna barnvakter så det vore bra om det inte tog allt för lång tid eftersom det inte är så poppis att väcka folk mitt i natten. Då säger hon förvånad: Nej, jag återkommer inom max 10 minuter. Det lovar jag. Och det gjorde hon.

Efter att ha kollat min journal är diagnosen svullen hjärna IGEN orsakad av ärrvävnad. De tycker att jag har trappat ner på kortisonet för fort (suck!) så direkt skulle jag ta 16 tabletter och sedan dubbla min nertrappade dos och stanna där. Sedan dess har jag mått bra, pratat typ non stop men inte sovit så bra dock efter den dosen kortison kl 21.30, men det tar jag så gärna om jag får leva! Idag har jag pratat med min ansvariga onkolog. Hon instämde med gårkvällens onkologers diagnos. Strålning av MagMonstret ska bokas snarast, jag ska fortsätta med en högre dos kortison och inte oroa mig om det inte talsvårigheterna kommer tillbaka.

Så, igår nådde Monstret fram att nafsa, men något riktigt bett fick han inte och idag springer jag ifrån honom!

Still me, still here, still ahead of the Monster!

Dagens extra kärlek:
alla tjejerna från igår! Extra tack för supervackra eko-blommor!
Moster Ann m familj: ännu mer omsorg & fler vackra blommor!
Världens bästa familj L: för att vi kan ringa mitt i natten och säga att någon kanske måste sova här. Och sen ringa igen och säga att nä, det behövdes inte och bara mötas av kärlek & omsorg!

Och till fina du som läser det här och ger mig uppmuntrande kommentarer & hopp, styrka & kärlek. Igår behövde jag varenda uns när jag tvingade min tunga att prata, springa ifrån det fula Monstret. För han är inte välkommen här! Men det är du! Kärlek & pratbara munnar till er alla!