Mäh! Palla! Fett pinsamt...

Det blev bara en av sönerna som travade iväg utklädd & festsugen till väntande sällskap i år. Den andra drabbades plötsligt av självinsikt, tror jag. Hans sällskap blev utan honom, trots löften senast i förmiddags. Men han hade ju väldigt bra argument, i alla fall: Mäh! Palla! Fett pinsamt...

Den som gick iväg är fortfarande liten nog att låta mamma sätta på dubbla fleecetröjor och mössa under masken. Här (komplett med mamma (häxans) hatt att ha godis i:

Så är det att växa upp. Också. Det är ju kul och spännande och lärorikt och roligt och intressant också. Men även pinsamt, löjligt och genant. Åh, va jag vill finnas kvar och dela mina älsklingars upplevelser!

Ikväll ska vi i alla fall dela en skrämmande god middag är det tänkt, dukad med de svarta tallrikar och ljus vi har lyckats krängla fram bakom renoveringens stadiga mur. Ni då?

Skärmen guppar

Det är bara att go with the flow... Alla dessa mediciner får mig lullig. Skärmen guppar, jag hör & ser som inne i en djup garderob och... ja, jag är rätt trögtänkt. Men ännu har jag hållt värken & illamåendet stången, och det är jag tacksam för.

Vi har haft det schysst på vårt korta höstlov också! Här bodde vi:

Och innuti såg det ut så här:

Killarna travade iväg på en spökrunda sent i går på Skansen, "Jättekul, men kunde ha varit ännu läskigare" är betyget. Mamma sov drogsömn i sängen. Efter det vankades middag på Blå Porten, supergott och sist blev det chokladprovning i pyjamas på hotellrummet,

tack vare Morbror M & hans Kulta. Supernajs!

Efter en tippen, toppen frukostbuffé i morse åkte vi till strålningen och vi fick sista behandlingen. Skönt! Nu väntar soffan & sängen (hoppas de står still!) och sedan -faktiskt- ledighet från läkare & behandlingar (förrutom en telefonkontakt) ända tills 12/11. Det är då vi får veta om jag har någon prognos, eller inte. Sen (17/11) får jag porten insatt, och sen ska det väl börja rulla med vackovis cyto. Så kanske jag kan få lite framförhållning och lite av ett liv tillbaka. Det vore helt underbart!

Höstlov!

Jag har nu vaknat i tid två morgnar i rad för att ta morgondosen, 24 tabletter kortison, 2 citodon, 1 krampmedicin, 1 anti-illamående. Mums, Jättemums. Sen fyller jag på flera gången under dagen och till kvällen blir det ju även en spruta.

Idag ska vi ha höstlov (efter strålningen). Vi ska inte ens sova hemma inatt! Det känns som den största delen av min packning blir - mediciner.

Hur firar ni höstlov då?

So far, so good

Hemma igen efter tre strålningar. Att stråla skallen är egentligen a peace of cake. Fast den luktar lite skumt, den kakan. Och skiftar i ett överjordiskt röd/blått ljus. Och så sitter ju huvudet fastspänt så man ser ut som Hannibal the cannibal. Men förrutom det är själva strålningen ingen större fara. Det jobbiga var ju att min hjärna med de pyttesmå metastaserna- som strålningsläkaren avfärdade som de där små, små förändringarna!- inte gillade att bli strålade. De blev riktigt förbannade och svullnade upp. Och då fick jag modern till all världens huvudvärk. Och sen kräktes jag. Allt alla i hela Storstockholm hade ätit den senaste veckan kräktes jag. Och sen lite till. Jag kunde inte sitta, inte ligga, inte stå. Inte prata, inte teckna. Ingenting, bara kräkas och gny. Då tyckte jourhavande onkolog att Älskade M skulle ge mig kortisontabletter. Älskade M sa att han trodde nog att de skulle flyga ut igen, kanske hela vägen till jour-onken, men visst vi kunde prova. Så det gjorde vi, och de flög, och vi åkte i ilfart till KS/Radiumhemmet. För att göra en låååååååååååååååååååång väntetidshistoria kort behövde jag intravenöst kortison och anti-illamåendemedicin (nähä?!).

Nu är jag i alla fall hemma, tack och lov. Högdosen av kortisontabletter & anti-illamående verkar fungera nu, så nu är det mest en enorm trötthet i kombination med kortison-speed jag kämpar med.

Det var väl den kortare beskrivningen av den här sjukhusvistelselsen. Nu hoppas jag att det dröjer en 118 år tills jag måste ligga inne igen. Så det så!

Med risk för att låta tjatig

Nu har jag precis kommit hem från Radiumhemmet där jag har legat inne det senaste dygnet. Nu är jag hemma på permission - håll tummarna för att jag håller mig stabil och inte behöver ligga inne mer.

Skriver mer imorgon, om jag är hemma och någorlunda pigg.

Tack för alla gulliga mess ! <3

Strålande tider

Idag ska jag strålas. Jag är lite rädd. Jag har fortfarande väldigt ont i bröstkorg och rygg. Det känns ganska bakvänt att bli radioaktiv för att bli frisk...are. För jag kan ju inte bli frisk längre. Det är svårt att förstå. Jag kan inte bli frisk. I hela livet har ju det onda gått över. Ni vet, bit ihop så blir det bättre. Ignorera smärtan, så försvinner den snart. Tänk på annat, så blir man frisk. Nu är det inte så längre. I de mörkaste stunderna oroar jag mig för att det bara kommer bli sämre nu. Att det onda ska förvärras. Sprida sig. Att organen ska lägga ner sin verksamhet. Hjärnan säga upp sig. Men så länge vilja och envishet har någon betydelse blir det inte så. Jag satsar på att bli symptomfri. Länge! Åtminstone en 58 år, eller så.

För ett år sedan var jag frisk & glad!

Tänk på mig idag. Snälla?

Och nu...

äter jag plommon. Massor av plommon. Jag äter mycket smärtstillande medicin och de har vissa biverkningar. Så aldrig har jag varit så glad åt den ask plommon Svärisarna hade med sig häromdagen.

För jag tycker att katrinplommon är vidrigt och direkt motbjudande. Men plommon är gott. Jättegott.

Så, nu vet ni vad jag gör igen! Vad gör ni nu då?

Roomservice?

Äntligen hemma, Design med Lilla H & Älskade M. Eller nåt... Vi jobbar som galningar med vårt hus. Ls egna rum börjar arta sig,

då har vi "bara" Es rum, det nya gästrummet och hela övervåningen kvar. (Hallen och köket har vi bestämt oss för att vänta med. Det vore ju tokroligt om jag faktiskt hann se några av rummen i livet.) Koppla in vilken psykolog som helst, det lär finnas tonvis med fina ord på vad det är vi gör. Själva kallar vi det för att bygga rum. Och vi blir väldigt glada allihop när det går framåt. Om vi inte blev avbrutna stup i kvarten av diverse sjukhusbesök, då hade vi nog varit klara för ett par månader sen. Idag hade vi inget sjukhusbesök (än iallafall!) så idag har vi hunnit fixa lite. Jag kan lova att L inte blev ett enda dugg missbelåten när hans Morbror & Morfar dök upp med en egen laptop till honom. Inte ett dugg, som sagt. Det var lite plåster på såren efter att hans rum egentligen var inflyttningsklart och han skadar knät till den milda grad att han inte kan klättra upp i sin nya säng, utan får sova i Syster Ysters koja.

Älskade M hamrar, sågar och bär. Jag kastar, rensar och gör fint. Det kan bero på att vi sitter fast i gamla könsroller. Eller på att jag har ett 10 tal hjärnmetastaser och faktiskt inte orkar så mycket mer än kasta, rensa och göra fint. Jo, förresten jag har kvar orken i handen, så jag kan peka. Och det gör jag, var så säkra...

Just nu kopplar Älskade M sladdar. Det tycker jag är tråkigt, så jag har inte så mycket att peka om. Därför bloggar jag istället. Nu vet ni vad jag gör. Vad gör ni då?

Jag vill byta

Jag skulle vilja byta bort cancern, men något säger mig att det blir svårt att hitta någon villig kandidat.

Finnes: Skallig, fetlagd, värkande kropp med obotlig, illasinnad och svårförutsägbar cancer. Krampanfall, för tidigt klimakterium och bristande ork med på köpet. Ej snål, går på alla möjliga kroppsdelar, även de ovanliga. Snabb och glupsk. Extra fördel: tillfälle att vara beroende av allehanda otrevliga och ointresserade läkare, få klä av sig och visa insidan inför de mest osympatiska människor. Stup i kvarten.
Sökes: Frisk kropp, alla svar av intresse, kön, ålder, utseende har ingen betydelse .
Svar till Snart desperat.

Det är mycket nu

Precis när jag hade skrivit färdigt igår ringde telefonen. Det var Ls mentor. Han hade gjort illa knät på gympan och skolsyster bedömde att han måste till Astrid Lindgren. Skulle hon (mentor) åka dit med honom och träffa Älskade M där? Så då fick Älskade M säga den märkliga meningen: Nej, då. Vi är precis påväg dit ändå. Vi plockar upp honom på vägen.

Så vi hämtade en blek L och åkte mot Radiumhemmet/Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vi fick röntags och undersökas på varsitt håll (men väntetiden var så lång att jag hann vara med på hans också).

Hans visade inga skador på skelett eller korsband, som tur var, men väl skador på ledband och menisk. Jag fick ligga på en speciell nackkudde, madrass och knäkudde. Min mask bestod av ett hårt platsnät som värmdes upp för att forma sig efter mitt vackra ansikte. Den gick bra att göra, (jag blundade och låtsades att det var en ansiktsbehandling) och deras CT av min hjärna visade naturligtvis INGENTING ONORMALT! De metastaser som finns där är så små att de inte ens syns, det tar vi väl som ett positivt tecken?

Det var ju ingen som kunde fota, så jag lånar några bilder från nätet, så ni får se:

Första tiden för strålning är på måndag. Sedan ska jag strålas minst i fem dagar, men det var inte riktigt säkert än, de hade skrivit frågetecken i min remiss, så vi får väl se helt enkelt. De har förstås lite svårt att lägga upp planen för behandling mot tumörer de inte ens ser!

Jag tog även en sväng förbi min onkolog för att få den absolut livsnödvändiga kortisonen utskriven (utan den kommer jag att krampa som en galning. Strålningen gör att hjärnan svullnar och eftersom jag redan har krampat var det av ytterska vikt att jag fick kortison.) Men vet ni? De hade stängt för planeringsdagar. Stängt. Jättestängt. Och det fanns ingen annan som var "jouransvarig" eller så, utan det var S T Ä N G T . Så, nu har jag varit på Apoteket för att se om hon hade skrivit ut i förväg. Men, nej, så klart inte! Det hade ju varit att visa omtänksamhet och framförhållning. Det strider uppenbarligen mot deras regler. Så, sen har jag ringt onkologjouren (som egentligen bara är till för sjukhuspersonal. Tjejen i växeln hade tillräckligt med empati för att koppla fram mig ändå.) Men där var det ingen som svarade. Nu väntar jag lite på att de ska ringa upp. Annars får det väl bli akuten för jag SKA HA min kortison. För jag SKA BÖRJA med strålningen. För jag SKA KÄMPA för att bli frisk. Att jag dessutom måste göra det med en tunga som gör att varje ord känns som att bli skuren med ett rakblad i munnen, det gör mig inte direkt snällare inställd till Radiumhemmets Gynonkologiska mottagning.

Morr, morr, morr

Idag

En ny dag! Jag har sovit utan smärtlindring, så jag vaknade och kunde gå rakt. Bara en sån sak! Idag ska jag till Strålningen för första gången, de ska ta ytterligare ett CT (snart blir jag nog självlysande!) och sedan gjuta masken. Ni är många som undrar mycket - jag lovar att återkomma med fler detaljer när jag vet mer. (Min tunga ser nu ut som något ur en skräckfilm från 70-talet, så ju mindre jag pratar, dessto bättre. Tur att sms, mejl & blogg finns. Och tack Syster Yster för att du agerade som min röst igår!)

Igår fick jag så fina blommor

från min Underbara Farmor & Farfar,

och massor med god mat plus god choklad & ännu mer fina blommor från mina gulliga, omtänksamma svärföräldrar.

Tusen tack! Det betyder enormt mycket!

Och i morgon är det dax för Ls Micheal Jackson utstyrsel. Vad tycks? Vi är riktigt nöjda i alla fall.

Man ser ju att han stammar från en lång rad med ivriga utklädare, eller hur?




Jag ser fram emot nästa års Halloweenfest, familjen L!

Saker jag inte trodde

att jag skulle dricka kaffe & prata med min Älskling om.

1. Min pensionförsäkring. Jag var så ofantligt begåvad - eller svartsynt- att jag som 23-åring tecknade efterlevnadsskydd. Där finns pengar att hämta när jag har åkt till Nagijala.
2. Min livförsäkring genom facket. För detaljer: se ovan. Tydligen finns det något facket är bra för. Nämligen när man kolar vippen.
3. Vårt bolåns efterlevnadsskydd. Återigen- för detaljer: se ovan.
   
4. Vikten av psykologer. Jag vill att alla mina killar ska ha tillgång till professionellt stöd när jag har tagit ner skylten. Älskade M tycker att det verkar vara mest dravel.

Ja, sen sörplade vi lite och tyckte att ananaspajen var god. Det är märkligt det här. Mycket märkligt.

Det rullar

På flera sätt än ett. Alltså, den här krampmedicinen är rena pariserhjulet! Upp eller ner, fram eller bak? Jag svamlar och tappar tråden och har dessutom en sönderbiten tunga som gör att jag sluddrar. Men jag är glad! Jag fnissar åt det mesta just nu, trots att jag har slutat med smärtlindringen. Kanske tar jag igen till natten, men just nu är läget under kontroll.

Det andra som rullar är behandlingen. Förra veckan gick ju åt till att vänta, men på strålningen verkar de vara snabba i vändningarna. Eller så har någon av mina läkare hojtat till, båda två var rätt upprörda över att inga kallelser hade kommit (vilket de fortfarande inte har gjort, vill jag påpeka).

I alla fall ringde de från strålningen idag, och jag ska dit på torsdag för att mäta upp en mask som ska hålla mig stilla under strålningen. Mysigt va? Och på måndag drar själva strålningen igång. Då ska jag stråla hela hjärnan varje dag den veckan. Sedan är det dags för cyto. Min onkolog menade att om nu cancern har tagit sig till hjärnan borde även Taxolen kunna ta sig dit. För ni har väl hört att det här är jättekonstigt? Supermärkligt? One of a kind? Äggstockscancer sprider sig inte så här. Så, nu har de fått ha YTTERLIGARE en konferrens om mig, hehe.

Jag tror att det är för att jag har en sån aktiv hjärna som cancern har kunnat följa med blodet upp dit. Nu ska vi stråla bort de små, små metastaser som finns, och så får cytostatikan ta död på alla anlag, ja alla små idéer till cancer. Punkt. Sedan får vi hoppas att det dröjer ett tag innan den kommer tillbaka. Hopp, hopp, hoppas!

Så när strålningsveckan är över, och jag vet hur illa det blir med biverkningar - då är det dags att planera alla de där roliga sakerna vi skulle göra. Jag har fortfarande väldigt mycket liv i mig, men kortare tid att sprida ut det över, nu funkar inte "Ska bara..." eller "Vi tar det sen..." Så, ni gör alldeles rätt i att tjata, fast förlägg tiden ett par veckor fram. Och kom gärna med färdiga förslag, min hjärna har ju liksom lite cancer nu, och har krampat och fått starka mediciner och nu ska den strålas, så jag tror kanske inte jag vinner något Nobelpris i år i alla fall.

Puss & kram & se till att vi ses på stan!

Tunga besked & mer väntan

I fredags skulle jag äta lunch med min chef (som också är en god vän). Vi skulle så smått planera min återkomst till arbetslivet. Vi träffades på söder och åt grekiskt (det är det väl nästan lag på?!) och sedan flanerade vi till Chokladfabriken för espresso & en pralin eller två. Min chef beställde två kardemummapraliner som kassörskan sprang och hämtade från bandet i fabriken, alldeles nygjorda. Jag ville ha hallonpralin. Det minns jag alldeles tydligt.

Sen

minns

jag

bara

fragment

under

de

kommande

36

timmarna.

Jag fick ett krampanfall, men lite sakta, så min chef hann fram och fånga mig. Ytterligare en gäst på Chokladfabriken var tydligen sjuksköterska, så de tog hand om mig tills ambulansen kom. Den körde mig till sös, och där fick jag stanna. Älskade M kom dit, Världens Bästa Pia tog hand om barnen. Jag röntgades - av någon outgrundlig anledning använde man ingen kontrastvätska i hjärnan. Så de första svaren var att allt såg tippen, toppen ut. Inga tumörer, inga blodproppar i buk, lungor eller bäcken. Eller hjärnan. "Bara" en nästan läkt lunginflammation. Hmmm, ja, jag tyckte att jag var ganska sjuk för ett par veckor sen. Jag fick lite skäll och en föreläsning om vikten av att söka läkare. Själv vaknade jag upp med smärtor i elefantklass. Morfinsprutor rakt i låret var det enda som hjälpte lite.

För att göra en lång historia kort beställdes en ny CT med kontrast av hjärnan, inte för att det borde behövas, metastaser brukar synas även utan. Men när mina njurar orkade med kontrast igår så dök det upp "några små, små" metastaser på hjärnan. Så var det med det. En otrolig ljuspunkt i det här var att det var min underbara hematolog som hade bakjouren på AVA igår, och det var alltså av henne jag fick de trista nyheterna. Det går inte att beskriva hur mycket det betyder att det är en läkare man känner och har en god relation till som berättar tråkiga nyheter. Hon vet hur jag fungerar och nu behöver jag inte vara orolig för att de inte berättade allt för att skydda mig eller så.

Jag fick också åka hem, hon förstod att jag skulle må bättre hemma. Med krampmediciner och mer smärtstillande. Väl hemma ringde jag och terrade Radiumhemmet lite, nu vill jag ju dra igång! Utrota de jäklarna! Det känns ändå positivt att de sitter på ett ställe, förrutom den lilla fettknölen i huden då.

Så, just nu vet jag inte mer än så. Jag hoppas de drar i gång snart. Helst i går! Och jag lovar att försöka hålla er uppdaterade. Jag är vid rätt gott mod ändå, lite yr och trög, men stridslusten är det inget fel på. NU ska de dö, de små skitarna! Jag vet att de kommer komma tillbaka, men jag är INTE klar än! Jag vill ha många år till! SKA ha många år till! Så det så.

Hemma från SÖS

Nu är jag hemma från Södersjukhuset, där jag varit sedan fredag eftermiddag. Jag lovar att berätta mer imorgon, just nu är jag för trött, för drogad & för glad att vara hemma för att sitta här och uggla.

Puss på er, alla mina underbara vänner!

Lyxlunch

Idag bjöd världens bästa Pia mig på en galet bra lunch, tre rätters ursmarrig mat & massor, massor med prat och skratt. Sedan gick jag länge i den underbara affären Village (där jag minsann köpte bröllopspresent till Kickan & Linda). Skulle jag gifta mig nu skulle önskelista redan vara färdiggjord. Nu är jag sprängfylld med positiv energi. Men lite trött. Så nu är det soffläge med Ghost Whisperer på TV tills vi ska gå till killarnas skolas Öppna Hus och få ta del av deras nyfunna kunskaper om MAT & SOLIDARITET.

Det här är en bra dag!

Frustrerad!

Posten kom inte med någon tid för CT idag heller. Och ingen tid för insättning av port-a-cath. Inte ett endaste litet brev från något sjukhus. Gah! Jag vill inte vänta, jag vill komma igång! Jag vill veta hur stor spridning det finns på insidan. Jag vill! Jag vill! Jag vill!

En annan sak som retar mig ofantligt är den sajt jag använde för att göra fotobok från Mallorcaresan. De verkar inte kunna räkna. Eller läsa. De lovade att det skulle ta 5 arbetsdagar att göra fotoboken och 5-7 arbetsdagar att skicka den. Det var nu 18 arbetsdagar sedan. Gissa om jag har skrivit arga små mejl? JAG HAR INTE TID ATT VÄNTA! Så, mina vänner, använd Fuji till era fotoböcker! Akta er för Nytta&Nöje!

Snart är det Halloween. L vill vara Michael Jackson men jag hittar inga bra saker till det någonstans. Utom en peruk vi har sedan förra året, då E var Slash. När de var små (2002) var de cowboy & Byggare Bob. Har ni sett något sötare?

Och när jag ändå visar gamla kort kan jag inte låta bli den här. Det är hemma hos Älskade Ms Mormor, julen 2000, E är bebis & L 2 år. Även söta kusinerna, då 8 & 6 år syns. Men jag då? Jag ser ut som en 12-åring! Jag tittar lika spänt på Tomten som de andra barnen.

Frukost, tisdag 13 oktober 2009

Jag ska försöka skriva det här utan att gråta. Försöka glädjas åt nu, utan att sörja sen. Försöka att njuta ordentligt av det oväntade i samtalet med barnen. De nya frågor de ställer som väcker nya frågor hos mig. Deras ljuvliga nytänkande, snabba slutsatser och ifrågasättande av det tillsynes självklara. Deras omedelbara empati och medkänsla.

Jag

har

underbara

barn.

Jag

älskar

att vara

deras

mamma.

Barnen har projektvecka i skolan. De arbetar med begreppet Solidaritet. så- idag började frukostdiskussionen runt hur en bra tränare är och varför, (skulle Zlatan vara bra? eller inte?) och slutade i Fawlty Towers.

Däremellan gjorde vi en sväng genom andra värdskriget, Sveriges tveksamma neutralitet och vikten av att ha civilkurage. Och humor. Nu måste jag leta efter Fawlty Towers på dvd, för 158 cm Lilla H är långt ifrån lika rolig som John Cleese.

PS:
Jag
ÄLSKAR
mina
barn!

Alltid.

Alltid.

Alltid!

Måndag, men inte vardag

Jag har uppenbarligen världens gulligaste familj & vänner! 1000 tack för alla era uppmuntrande, roliga & kärleksfulla mess, mejl, kommentarer & samtal! 1000 tack för alla fina, sköna, goda & uppiggande presenter! Nu kan jag ligga på spikmatta, dricka rosé och äta choklad med skön musik i bakgrunden. Och 1000 tack för alla roliga inbjudningar! Jag är ledsen att jag inte hinner och orkar att svara er alla personligen. Det kommer bli vardag av det här också, men jag är inte där än. Nyheten att mitt liv kommer bli kortare än jag hoppats har inte riktigt sjunkit in än. Det går lite upp och ner, och dessutom väntar jag spänt på att få resultat av röntgen, få porten insatt och DRA IGÅNG utrotningen av MiniMonstren. Det är frustrerande att bara gå och vänta, och jag har ganska ont i magen till och från. Bort med er små vidrigheter!

Än så länge

I got life, mother
I got laughs, sister
I got freedom, brother
I got good times, man

I got crazy ways, daughter
I got million-dollar charm, cousin
I got headaches and toothaches
And bad times too
Like you

I got my hair
I got my head
I got my brains
I got my ears
I got my eyes
I got my nose
I got my mouth
I got my teeth
I got my tongue
I got my chin
I got my neck
I got my tits
I got my heart
I got my soul
I got my back
I got my ass
I got my arms
I got my hands
I got my fingers
Got my legs
I got my feet
I got my toes
I got my liver
Got my blood

I got my guts (I got my guts)
I got my muscles (muscles)
I got life (life)
Life (life)
Life (life)
LIFE!

Tack, snälla gulliga Janne för kommentaren & Axl, som mejlade mig & berättade om sin söta stilmedvetna dotter som har konstaterat att jag faktiskt rockar med sjal på huvudet. Precis vad jag behövde höra idag! Jag klarar mig bra utan huvudhår! Behövs inte ett dugg, för jag är faktiskt snygg i sjal, så det så! Och fryser jag finns det mössor, och till jul ska jag leta efter en sån där käck Tomtemors-mössa med blonda lösflätor. Men. Jag gillar mina ögonfransar. Det gör jag. Verkligen. De är så bra att ha, skyddar ögonen och ser riktigt piffiga ut med mascara på, oavsett övriga kroppens förfall. Så nu gäller det att gilla dem ordentligt. Visa dem uppskattning. Kanske bjuda dem på något gott? En ögonfrans-inpackning? Finns det? För snart ryker de igen. Jag ger dem 6 veckor, max. Så de får inte fira jul med mig i år. Nästa år tänker vi inte på. Alls. För just nu har jag LIFE, LIFE. LIFE, LI-IFE!

Idag är första dagen på resten av mitt liv

Ja, precis så klychigt är det. Och mitt nya liv hade jag ju tänkt skulle bli så långt & lyckligt som möjligt. Roligt & upplevelserikt. Smakrikt & skrattfullt. Jag ska sprängfylla dagarna med liv, nu när jag längre inte har möjlighet att fylla livet med dagar. Jag börjar mitt nya liv med härligt sällskap, god mat och medryckande musik. Fylla huset med doftljus är härligt. Duka bord är roligt.

Italiensk mat är som balsam för själen, både att laga och äta. Ikväll blir det (blunda nu H & M & V!) blandad antipasto (salame misto, insalata caprese, crostini, marinerade oliver bland annat). Vitt vin som doftar sommar och päron till det. Sen blir det parmalindade kycklingsspett, marinerade i vitt vin, apelsin & färska örter serverade med risotto milanese & en mumsig sallad. Husets röda till det.

Vår fina rödvinskaraff har uppenbarligen tagit en walkabout under min sjukdomstid. Det får bli husets ikväll.

En liten, liten pannacotta med mörk choklad & hallon till kaffet. Ostbricka med tre goda, italinska ostar och gotländsk rabarbermarmelad lite senare när det får plats något i magen igen. Det blir en bra början på resten av mitt liv, det.

Hellre sjuk, älskad & lycklig, än frisk, oälskad & olycklig.

Knölen var dum

Nu är det klart att knölen var en riktig knöl. En riktig skitknöl. En förbannad cancerknöl. Cancern är tillbaka. Återfallet är här.

Nya tag.

Som vanligt är ingenting vanligt med mig och min cancer. Tre olika läkare har vid tre olika tillfällen konstaterat att knölen känns precis som en fettknöl. Äggstockscancer växer inte i knölar i huden över solar plexus. Det första provet innehöll bara fettceller. Min tumörmarkör har gått ner till 38, och är alltså på i princip normal nivå. Blod- och leverprover var fina. Finfina.

Ändå. Är det cancerceller i knölen. Äggstockscancerceller. Så det är ett återfall. Bom-faderalla-återfall.

Jag läser ju en del och hade tack vare min hematolog chansen att förbereda mig. Jag visste vad jag skulle fråga och fast det känns som om läget suger, finns det ljuspunkter. Det kan vara så, att alla de här sakerna betyder att jag har tur i oturen. Det kan vara så att det bara är enstaka celler som blivit dumma. MiniMonster i gerillaform, ni vet. Som tror att de har hittat ett nytt högkvarter. Men tack vare att jag hittade knölen och att punktör-läkaren stack en extra gång har vi hittat dem, så nu har vi kanske chansen att vräka dem innan de har rekryterat hela kroppen.

Jag ska förstås röntgas. Först ett CT, sedan kanske även en PET-scan, beroende på hur det ser ut. Är det bara knölen, då kan man operera bort den. Finns det på fler ställen är det ingen idé att operera.

Sen blir det cyto igen. Jag bad om det bästa och så länge min kropp klarar det kommer jag att få Taxol, varje vecka. För att det ska funka kommer jag nu få en port-a-cath inopererad. Så, varje vecka i minst 6 - 8 månader kör vi på det.

Kampen att bota cancern helt är över. Nu grupperar vi om för att göra min kropp ointaglig så länge som möjligt. Vi ska jäklas med MördarMonstret så mycket det går! Starka mediciner är bra, men skratt & kärlek är också bra. Så, nu mina vänner behöver jag er mer än någonsin.

Inte för att gråta, förbanna ödet eller fråga varför just jag. Nej, till att skratta, dansa, uppleva, äta & dricka med. Leva med!

Det kommer en dag när det är dags för den andra, men jag ska göra allt och mycket därtill för att den ska dröja.

(Jo, just det: nu fikar jag igen. Inget bra att hålla igen nu. Och så har jag ringt till FK och berättat på telefonsvararen hur det står till. Hon har inte ringt tillbaka. Undrar varför?)

Meddelande från Älskade M

Lilla H har inte tjatat på att få cykeln monterad. Det är ljug och förbannad dikt. Älskade M gjorde alldeles på eget initiativ. Nu står den på plats och Lilla H har provat den en gång.

Slut på meddelandet.

Nu gäller det!

Emlan är på, tapperhetsmedaljen likaså. Nu åker jag för att ta blodprovet som SKA visa normala värden på tumörmarkören. SKA SKA SKA!

Jag ska blunda hårt och se min ljusnande framtid framför mig. Min framtid med Älskade M, L & E, full av sommar, sol, skratt, nära & kära, nya erfarenheter och kunskaper.

Om så där 45 minuter vill jag att ni alla också blundar och tänker på något roligt att göra med mig. Mig med hår och full av energi. Okej?

Denna ljuvligt kompententa kvinna

Idag fick jag hjälp att få punktering. Det första provet snabbanalyserades och innehöll bara fettceller. Hade jag nu varit "normal" hade det varit klart där, men eftersom jag är så onormal att jag har (haft) cancer togs ett extra prov med ett pistolliknande verktyg. Bara därför. Annars hade det liksom bara varit "Det var en fettknöl. Tack och hej". Det känns ju ändå ganska positivt. Svar kommer förhoppningsvis på fredag. Enda gången man blir överlycklig om det bara finns fettceller i en!

Sen åkte jag hem, öm i magen, lite yr och väldigt trött. Jag hade inte mer än hunnit sätta mig med E som skulle göra läxor och bubblade av historier om dagens besök på Nordiska Museet. Då ringer telefonen. Det är... FK. Den underbara, underbara myndigheten. De är inte nöjda med min onkologs sjukskrivningsintyg. De är inte nöjda alls. Min onkolog måste motivera på INDIVIDBAS exakt varför jag inte kan jobba just nu. Det räcker inte att det står att jag är trött och sliten efter avslutad cytostatikabehandling. Det räcker inte. Alls. Det räcker heller inte att onkologen har skrivit att en långsam upptrappning av arbetet rekommenderas. Varför rekommenderas det, undrar FK. Hon maler och maler om hur otillräckligt intyget är och hur onkologen verkligen måste fylla i det bättre. FK har skickat tillbaka det till RH för att få det kompletterat och jag ska också få en kopia, för det här duger ju inte.

Jag lyckas till slut få en syl i vädret då jag berättar att jag varit på punktion idag, eftersom jag har fått nya knölar. Då blir det helt tyst. Knäpptyst i luren. Knäpptyst på Knäppkängan. Sen säger hon: Ojdå. Det var tråkigt. Så är hon tyst igen. Sen stammar hon något om att hon hoppas, och det var ju.., och ojdå (igen). Sen tar hon sats och säger: Jag- godkänner- din- begäran- om- sjukpenning- under -handläggningstiden- så- du- behöver- inte- vara- orolig.- Ehhhhh- hör- av- dig.- Hejdå. Klick.

Yepp, om hon kommer på att jag är sjuk på riktigt, då blir hon nervös kan man säga. Otrevlig, överlägsen och arrogant paragrafryttare i ena sekunden. Skitskraj, oempatisk och feg i andra. Tack för den! Nu känner jag mig plötsligt både stressad och ledsen och oärlig. Och jättesjuk. Allt på samma gång, och allt tack vare denna ljuvligt kompententa kvinna från denna ljuvligt kompetenta myndighet.

Hmmm, tillägg:

• Måndag: Rask promenad, tjata på Älskade M att montera motionscykel
• Tisdag:Rask promenad, tjata på Älskade M att montera motionscykel
• Onsdag: Rask promenad, tjata på Älskade M att montera motionscykel
• Torsdag: Rask promenad, tjata på Älskade M att montera motionscykel
• Fredag: Rask promenad, tjata på Älskade M att montera motionscykel
• Lördag: Rask promenad, tjata på Älskade M att montera motionscykel
• Söndag: Rask promenad, tjata på Älskade M att montera motionscykel

Kommer jag att vinna kampen? Rösta!

To do

Ni är så duktiga på att förstå vad jag menar när jag tigger. Ja tack! Jag vill gärna göra mer roliga saker. Fylla dagarna med liv, ni vet. För det kan jag ju påverka. Däremot hur många dagar livet fylls med, det ligger utanför min kontroll. Utanför min To do. I alla fall så tigger jag lite till: MERA ROLIGT! Mera fest! Mera kul!

Veckan som kommer kan bli en av de bästa på länge. Det beror ju lite på hur den slutar, med nya besked på fredag, men den har goda förutsättningar om man säger så. Förkylningen är äntligen under kontroll. Den satt verkligen som berget!

• Måndag: Samla ihop mig efter helgen. Tvätta, posta och ringa lite myndighetssamtal. Inte så kul, men nödvändigt. Gratulera två födelsedagsbarn. Göra matsäck till E.
  

• Tisdag: Träffa Pernilla & Godingen utan att fika. Träffa Fru Kickan utan att fika. Planera tjejkväll. Bli punkterad.

• Onsdag: Bli tömd på blod. Hålla tummarna så hårt det bara går.
  

• Torsdag: Ta en rask promenad med Jennie (som fyller år idag! Hipp, hipp hurra!) och Gullegrisen. Inget fika! Planera mera kul.

• Fredag: Förbereda middag, fundera på dukning. Vänta på telefonsamtal. MYSA hela kvällen. Utan fika!
  

• Lördag: Underbara H & M kommer på middag med söta V. Äta, skratta och planera mer kul.

• Söndag: Vilodag. Kanske. Eller så hittar vi på något då också. Jag brukar ju bli så pigg efter att jag har träffat H & M, så vi kanske städar förrådet eller nåt med all extra energi.
  

Och vid sidan av det försöker jag vinna lite skoj också. Teatertävlar om två biljetter till den här:

Det verkar väl kul? Synd bara att vi redan har konstaterat att jag ju aldrig, never, ever, ever vinner något om det bara baseras på tur. Men i vissa tävlingar ska man motivera eller skriva en slogan också. Så jag hoppas på dem.

Ha det bäst nu, kompisar, vi ses snart på nåt kul, eller hur?

Nu jäklar!

Jag är trött på att inte ha kontroll. Sjukt trött. Så, från och med i morgon tänker jag åtminstone försöka kontrollera mina nya, extremt ovälkomna fettvalkar. Det är färdigfikat för ett tag framöver. Och idag har vi hämtat en motionscykel som jag fått av min snälla pappa. Och nu har jag berättat det för er, alla 100-200, så nu kommer jag inte undan.

Nu jäklar tar jag tillbaka kontrollen!

Kylan kommer

Jag är en rätt lättsam människa, jag är positiv till det mesta. Men. Jag gillar inte vinter. Jag tycker nämligen inte om att frysa. Och jag fryser typ alltid. Alltid! Om det var upp till mig skulle hela familjen Lilla H flyttat till varmare breddgrader för länge sen. Typ när vi flyttade ihop, Älskade M och jag. Men eftersom han också har en vilja blev det Hägersten istället för Teneriffa. Morgonfrost istället för solvarma sanddynor. Fyra tröjor under fleecemorgonrocken istället för silkesnattlinnen. Grönblek halva året istället för gyllene året om.
Vilket medför surpuppa istället för solstråle, försöker jag förklara för Älskade M. Det vore så mycket bättre om vi bodde där solen är, understryker jag. Jag skulle inte bara vara gladare, jag skulle vara tjusigare också. Jag lovar! Fast han lyckas på något sätt vrida till sanningen och få det att låta som om jag är vacker när jag är grönblek. Charmig när jag är surpuppig. Åtråvärd i mina 4 tröjor under fleecemorgonrocken.

Vad ska man säga? Vi bor väl kvar i Kall-Sverige då, ett år till.

Fredagsmys utan rys

Min onkolog har ringt. Hon tyckte det var bra att jag har fått tid för punktion. Nytt blodprov ska jag lämna på onsdag, och så ringer hon igen nästa fredag. Så i bästa fall blir det fredagsfest nästa vecka istället för fredagsmys. För fredag är ju alltid veckans bästa dag. E önskade sig godiskakor till fredagsmys idag, så nu har jag bakat sådana. De blev stora. Enorma. Gigantiska. Större än mitt huvud. Ska bli jättekul att se E äta dem.

Jag har lärt mig mycket nytt under sjuktiden. Snart fyller jag år. Jag brukar inte vilja göra något väsen av det, brukar tycka att det är oväsentligt. Fast jag brukar inte ha cancer. Nu har jag lärt mig att även min födelsedag faktiskt är viktig. I år känns det jättestort och alldeles underbart att jag lever och får fylla år! Jag skulle vilja ordna en jättefest och bjuda alla er. Tyvärr har sjukskrivning, rumbyggnation och Mallorcaresa grävt stora hål i plånboken (och i huset. Det är svårt att få plats också när halva huset är en byggplats), så det är nog inte riktigt möjligt. Men om det är någon som vill bjuda ut mig på middag för att fira, säg bara till! Det tackar jag så gärna ja till! För jag har även lärt mig att säga Ja tack! när någon erbjuder mig något snällt.

Utlovad knöl-uppdatering

Igår var jag hos hematologen på sös. (Ultraljudet av benen visade helt otippat att det såg bättre ut än förväntat. ?! Undrar verkligen vad alla ojdå och ajdå betydde då?)

Eftersom pågående cancersjukdom är en betydande riskfaktor för blodproppar diskuterade vi även den delen av min hälsa. Hon tyckte att min förhöjning av tumörmarkören var väldigt marginell och trodde inte alls att det hade någon betydelse. Det var skönt att höra. Jag bad henne undersöka knölen, vilket hon gjorde.

Hon kunde inte säga vad det var men det är inte en lymfkörtel. Den satt inte fast i underlaget, som jag tyckte, den var ruckbar men man måste ta i. Den sitter i huden, inte på bukhinnan eller något annat. Hennes teori var att det är en talgkörtel men hon rekommenderade ändå punktion med snabbt svar. Tyvärr hade de ingen tid åt mig igår, men de ringde just med en tid på tisdag. Svar kommer inom en vecka efter det.

Så nu vet vi att vi fortfarande inte vet vad det är. Men den var inte definitivt ofarlig. Och inte heller definitivt farlig.

Jag tycker inte så mycket om att bli punkterad men det får det vara värt. Jag hoppas förstås att de på punktion ska säga: Nä, men titta på det som kommer ut! Det ser man ju direkt att det här är en Knölus Totalus Ofarligus. Men vi får se.

Jag hade i alla fall en väldigt trevlig dag igår, från morgon till kväll. Fast utan diadem. Jag kan ha det, men ser inte klok ut. Så jag lät bli. Mössa is the shit! (och tjocka, glada bebisar, snälla kompisar och förstås rödvin & doftljus...)